Onsdag    10.8.2016
  360km Totalt: 3583km

Första regndagen på resan.
Det börjar lite mulet innan himlen fullständigt öppnar sig, jag stannar vid första bästa tillfället och drar igen ventilationerna på jackan men till slut räcker inte ens det.

Kläderna gör visserligen det de ska så jag blir inte blöt men regnet ligger på en sån löjlig nivå att det blir översvämningar på delar av vägen och i motsatt körbana ser jag att det sköljt ut sand över två av tre filer.
Trots allt vatten på vägen så kör folk fortfarande som om vattenplaning bara var en myt man skrämmer barn med så jag inser att jag måste av vägen snarast möjligt.
Även om jag själv kan anpassa min körning så var risken stor att bli statistik ändå fast på någon annans nota.

Jag lyckas klappa upp hojen på en refug under tak på en bensinmack och dricker världshistoriens långsammaste kopp kaffe.
Någonstans mellan trekvart och en timme senare har regnet hunnit växla tempo flera gånger så till slut får jag med stöd av yr.no inse att slippa det helt kommer jag inte att göra såvida jag inte ska sitta här till långt in på kvällen.

Jag drar på mig kläderna och ger mig iväg.
Det grämer mig mycket men regnet gör att jag skippar en scenisk omväg via väg N-320 som jag sett fram emot men med den här väderleken vet jag att jag inte skulle haft någon behållning av den alls samtidigt som en väg i tvivelaktigt skick antagligen heller inte vore den säkraste omvägen ifall regnet inte lättar betydligt.

Molnen spricker dock inte upp förrän jag rullar in i Madrid och att vända tillbaka nu gör jag definitivt inte.
Jag checkar in på hotell Exe El Coloso där receptionisten undrar om det går bra att jag får ett rum på sjätte våningen trots att hissen bara går till femman?
Även om jag gnisslar lite tänder i det tysta då jag garanterat är den gäst på det här hotellet som har i särklass besvärligast bagage så går jag med på det, det lät inte riktigt som om det fanns några andra alternativ ändå.

Ok, det var en nästintill löjligt komplicerad väg till rummet men vilket rum sedan!
Det här är överhuvudtaget inget hotellrum, det är ju en hel lägenhet med hall, vardagsrum med skrivbordshörna, badrum med badkar och ett rejält sovrum med dubbelsäng.

Jag hinner också med några timmar på stadsvandring där jag "bara" hinner in i katedralen vilket inte var så bara då det tveklöst är resans hittills vackraste byggnad.
Palatset ser redan från utsidan ut att vara väl värt ett besök så jag sätter det som nummer ett på dagordningen för morgondagen.

Ok. Jag svor lite över den närmast löjliga labyrinten jag fick leta mig igenom för att hitta till rummet, men det visade sig onekligen vara omvägen värt.

På promenad i Madrid

San Miguel marknaden med anor från sekelskiftet.

Plaza Mayor

Plaza de la Villa och Casa de la Villa, Madrids fd. stadshus från 1600-talet och fram till millenieskiftet.

Almudena Katedralen. Bravo! Exelente! Magnifico! Esplendido!

Palatset

Slottsparken, Sabatini Gardens

 Torsdag    11.8.2016 

Sagt och gjort, jag spatserar ner till palatset det första jag gör bara för att mötas av en kö till biljettförsäljningen som är så lång att det känns som om det borde vara alla besökare de kommer att ta in den dagen.
När jag bara har en dag i stan hade jag nog inte övervägt att köa i vad som bör bli åtminstone ett par timmar oavsett men då kön dessutom är på ett öppet torg utan minsta chans att komma undan solen hade jag dessutom dragit på mig värmeslag på kuppen.

Jag drar därför vidare.
Enligt Lonely Planet guiden har Madrid några av världens finaste konstmuseer och även om det låter lite mycket finkultur så drar jag ändå iväg mot det som anges som mest sevärt av de tre som staden har att erbjuda.
Som om jag skulle vara den enda som kom på den idén...
Jag vet inte vad jag inbillade mig men jag kan bara konstatera att om kön till palatset var löjlig så syns den här kön antagligen från internationella rymdstationen.

Lite besviken blev jag ändå när jag bara kan konstatera att alternativen verkar vara att antingen kasta bort hela dagen på att stå i kö eller skippa allt som kräver inträde.
Det låg dock en botanisk trädgård precis bredvid museet där man faktiskt kunde komma in utan att köa sig fördärvad så jag gick ett varv därinne.
Den här dagen gällde det dock att välja sina spår med viss omsorg så att man minimerade sin exponering i solen för termometern visade +38°C.
Man behövde inte vara särskilt länge utanför skuggiga områden innan man kände hur det formligen fräste i skinnet.

Stadsvandringen var helt ok då antalet turister var ganska få i jämförelse med Barcelona, jag letar mig tillbaka mot slottsområdet och katedralen och betalar mycket blygsamma €1 i inträde för att komma ner i kryptan under katedralen vilken var stängd igår.
Fantastisk upplevelse verkligen, riktigt maffig miljö och en väl spenderad euro.

Till min oerhörda förvåning kan jag därefter konstatera att nu drygt halv fyra på eftermiddagen är kön till palatset nästan som bortblåst.
Nu är kötiden möjligen max tio minuter vilket det tveklöst känns värt så jag går och ställer mig.
Det var definitivt också värt både tiden och pengarna för det var en oerhört imponerande byggnad med vackra rum och mycket ståndsmässiga inventarier.
Något som gav upplevelsen en liten extra krydda var också att det rådde formellt fotoförbud men de få vakter som fanns var inte särskilt engagerade så med kameran redan förinställd på stealth-mode så lyckades jag allt få några bilder ändå.
Jag är för fan turist. Jag åker till ställen och tar kort på saker, det är det jag gör.
Jag tror heller inte att det egentligen spelar någon roll om man tar kort, fotoförbudet grundar sig antagligen i alla klappträn som inte fattar hur man stänger av blixten på kameran.

Störst utmaning erbjöd rustkammaren, den stackars ensamma vakten som hade till otacksam uppgift att övervaka hela den lokalen hade ett helt omöjligt jobb.
Jag fick ändå kämpa rätt hårt för de två kort jag tog där så jag får ödmjukt tacka för god kamp.
Hann dock inte längre än till nästa lokal innan ett riktigt jävla hököga till vakt noterar att jag glömt att stänga av kameran, hur fan han kunde se det när allt som syntes var OSD-infon på en svart skärm när jag hade kameran över axeln fattar inte jag men det var svårt att säga om det var mer pinsamt än imponerande.

Jag hinner ändå inte så mycket mera idag så jag tar en kaffe och en öl på palatset innan jag drar mig tillbaka till hotellet, nattsudd var tämligen uteslutet.
Såvida jag inte gör något hemskt räknemisstag längre fram bör morgondagens dagsetapp bli resans längsta med sina 62 mil.

Det här är bara den sista tredjedelen av kön till biljettförsäljningen på palatset och kön rörde knappt på sig.
Med en temperatur i de övre trettiotalen så kan jag bara förutsätta att de som stod i andra halvan måste fått värmeslag allihop.

Då kön till Prado-museet var nästan lika löjlig som till palatset nöjde jag mig med att beundra exteriören.
Det var synd att jag inte tog mig in här för en så ståtlig 200 år gammal byggnad hade jag gärna vilja se invändigt, oavsett konsten på väggarna är jag säker på att även väggarna i sig är konst.

Botaniska trädgården.

San Francisco basilikan, tyvärr stängd.

Nu gick jag tillbaka till katedralen och gick in i kryptan under.

Åter till palatset

Rustkammaren

Tillbaka på borggården. Här har jag ställt mig i mitten och panorerat 180°, sedan har jag vänt mig om och gjort samma sak.

 Fredag    12.8.2016
  618km Totalt: 4201km

När folk frågade mig vad jag skulle göra på semestern svarade jag halvt på skämt halvt på allvar att jag skulle sätta mig på hojen och åka söderut tills det slutar regna.
Det målet har jag då sannerligen uppnått.
Temperaturen ligger från start på +37°C och om jag tidigare upplevt temperaturer där fartvinden känns som en hårblås i ansiktet har den hårblåsen nu uppgraderat till en varmluftspistol.
Det går helt enkelt inte att åka med visiret stängt trots att det inte är särskilt behagligt att åka med det öppet i motorvägshastigheter.
Jag är otroligt tacksam för att jag köpte en kylväst innan jag åkte för annars hade jag aldrig fixat det här.

Kylvästen som ska fixa 2-4 timmar beroende på miljö är torr efter 1 timme och trots att jag dricker precis allt jag bara orkar vid varje stopp börjar den välbekanta vätskebrist-huvudvärken komma krypande redan efter 45 minuters körning.
Jag tror knappt inte att jag hade en längre etapp än drygt 8 mil på hela dagen och någon lunch blev det aldrig, när jag hela tiden var tvungen att fylla magen med vatten gjorde blotta tanken på mat mig bara illamående.

När jag har ungefär tio mil kvar till Lissabon gör jag ett av alla otaliga rast-stopp den här dagen för att dricka vatten.
Till saken hör att jag har varit lite extra nojig den här resan när jag parkerar för sedan jag monterade sänkningen så lutar hojen lite sämre mot sidostödet än den gjorde förut.
Jag försöker därför alltid parkera hojen i lutning mot stödet för att den ska stå stadigt och det kändes också som att jag hade gjort det.

Men ändå känner jag när jag just klivit av hojen och fortfarande håller tag i styret att hojen är på väg att glida ifrån mig.
Ganska snabbt får jag dock klart för mig att hojen inte alls håller på att ramla omkull, som tur är står den riktigt stadigt för den tar emot mig då jag håller på att ramla omkull.
Jag får hålla i mig i hojen en liten stund innan jag återfår balansen, det svartnade aldrig för ögonen men uppenbart var jag nu alltså uttorkad så till den milda grad att jag nästan svimmade.
Det här blev ett lite längre stopp än de andra innan jag tyckte mig vara i skick för att åka tillbaka upp på motorvägen.

Det här var också en ren motorvägsetapp hela dagen och det var lika bra för jag tror knappast att jag hade fixat några sceniska omvägar i alla fall.
Det var verkligen underbart att till slut parkera hojen i hotellets garage och ta en dusch men nu var jag verkligen tvungen att få i mig lite mat.
Klockan var runt åtta på kvällen och jag hade inte ätit sedan frukost.

Jag rumlar in på första bästa välbekanta ställe vilket var Hard Rock Café.
Normalt sett ingen favorit då de alltid brukar spela allt annat än hard rock men faktiskt imponerade de genom att köra lite klassiker som Nirvana och Journey.
Inte för att det spelade någon roll i det här läget för det jag gjorde med den grillkyckligen var i princip ett fall för djurrättsaktivister så det hade varit lika barnförbjudet oavsett soundtrack.
De überhippa servitörerna som hela tiden avbröt mitt frenetiska barbari för att kontrollera om jag var cool skulle bara veta hur nära de var att bli en del av våldsbrottsstatistiken.

Jag tyckte jag hade förtjänat en liten digestif så jag frågar om de har någon Irländsk whiskey.
När han då börjar med att räkna upp Jack Daniels och Jim Beam kan jag inte låta bli att lite spydigt säga att jag kan stoppa honom när han kommit till något som faktiskt är whiskey vilket blir en Jamesson.
Det verkar vara det i särklass största märket här nere att döma av all reklam, bl.a. över flertalet av spårvagnarna.

En halv grillkyckling med pommes, en fatöl, en mineralvatten, en whiskey och en kopp kaffe = motsvarande 330SEK.
Det är så att man önskar att man kom på den här affärsidén själv för det här är mer än jag betalade för fyrarättersmiddagen på lyxhotellet i Sanremo.

Mer än så har jag inte tid till då jag måste tillbaka till hotellet och ta tag i en av de mindre glamorösa aspekterna av MC-Touring, tvätt.
Jag kollade upp tvättservicen och i helvete att jag betalar €4 för att få en T-shirt tvättad, med de priserna skulle det vara billigare att slänga kläderna och köpa nya.

Temperaturen låg strax under 40° under större delen av dagen men när det var drygt tio mil kvar så slog det över.

Restaurardorestorget. På obelisken i mitten finns namnet på alla strider som utkämpades i Portugisiska restaurationskriget.

Vid torget ligger en fascinerande byggnad kallad Eden Teatro.
Ursprungligen en biograf byggd på 30-talet som lades ner 1989 för att stå outnyttjad i ett decennium tills det 2001 köptes och konverterades till ett hotell med 134 rum.
Rummen är tydligen tårtbits-formade för att fungera med formen på byggnaden.

Livet som tvåhjulig globetrotter är inte våldsamt glamoröst, mer party än så här blev inte min fredagkväll i Lissabon.