Fredag    19.8.2016
  347km Totalt: 6167km

Nu när jag är tillbaka i bergen igen så börjar det bli riktig finåka igen.
Redan vägen ut ur la Verra och upp till Coll d'Ordino är bedövande vacker så är det här ett tecken på hur dagens åkning ska bli så är det en försmak av paradiset.
Jag gör mig väg genom Envalirapasset ut ur Andorra tillbaka in i Frankrike och vidare norrut.

På vägen upp genom Col de Pailhères så stannar jag till vid en spegelblank sjö och jag kan ändå inte låta bli att tänka att jag på något sätt förspillt min tid nere i låglandet.
Även om det naturligtvis är trams och jag inte hade velat vara utan de upplevelserna är det här ändå hel underbar åkning.
Just när man tror att det inte kan bli bättre kommer jag upp till toppen av passet vilket av någon outgrundlig anledning är en utfodringsstation för friströvande hästar.

Så där står jag alltså med min motorcykel uppe i Franska Pyreneerna på 1980 meters höjd helt omringad av frilevande hästar.
Vore det inte för att det av lättförklarliga skäl blivit lite turistfälla av stället hade det varit fullständigt surrealistiskt.
Turistfälla förresten, det var då en fälla som tog mig också för självklart navigerade jag mig ju igenom hästskocken, parkerade och tog kort jag också.

Det började bli dags för lunch men jag hade ingen större lust att sitta bland turisterna och hästar och äta så jag åker vidare en liten bit där jag sett att det går upp en stickväg från huvudvägen som verkar helt fri från trafik.
Jag åker upp och ställer mig där och förbereder en readymeal.
Av alla fullständigt spektakulära utsikter jag haft på resan undrar jag ändå om den här inte var bäst.
Även om det inte finns en chans att jag kan göra upplevelsen rättvisa plockar jag i alla fall fram min tripod och kliver upp i en slänt och monterar den.
Selfiesticks kan dra åt helvete, med tripoden uppe i världens slänt och en maxtid på självutlösaren på 10 sekunder så hoppas jag verkligen att några av korten blev bra för de gav mig nästan en infarkt.
Det kostar på när man tävlar i elitdivisionen i selfies.

Jag har verkligen inte bråttom härifrån men till slut måste jag ändå dra vidare.
Jag har ytterligare en scenisk rutt planerad innan jag går tillbaka till A9:an till Montpellier och det är Gorges de l’Aude.
En så kallad Balcony road, balkongväg som går genom en klyfta och är uthuggen ur berget.
Särskilt ett parti, Gorges de St. Georges som var enkelfilig och reglerades med trafikljus var så cool så jag mer eller mindre jublade i hjälmen när jag åkte igenom... första gången.
Det händer sannerligen inte ofta att jag vänder och åker tillbaka samma väg men här kunde jag inte hindra mig från att svänga runt och åka fram och tillbaka en gång till.

Men kort därefter i Axat går jag rakt österut på A9:an och börjar mata mil.
Det var visserligen lite tråkigt men boendet blev på samma ställe som på nervägen, Villa Belagio i Montpellier.
Egentligen var det inte ens något särskilt bra hotell men priset var rätt, jag visste att de hade ett schysst garage och det fanns åtminstone en feature som jag verkligen gillade.
På utsidan rumsfönstret satt ett stål-jalusie man kunde köra ner vilket fullständigt mörklade rummet och dessutom blockerade ut rätt mycket ljud, guld värt för en nattarbetare med förstörd dygnsrytm.

Det fanns inga restauranger i närheten men däremot en gigantisk stormarknad så jag provianterade där, kvällsmålet för dagen blev glutenfria rån med något slags örtkyckling och en bärs. I sängen.
Jag hade definitivt aldrig käkat rån i min egen säng men några fördelar ska man väl ha när man bor på hotell.
Nu var jag helt enkelt tvungen att tvätta t-shirts också trots att det inte fanns några särskilt bra torkmöjligheter, det fanns dessutom ingen plugg i handfatet men det löste jag genom att skulptera till en tvål som en propp.
Det fungerade rätt bra och det fanns som tur är bra tillgång på galgar så jag kunde hänga upp dem på tork i AC-gallret.
Jag är tveksam till resultatet men de kan då efter att ha suttit på mig under gore-tex jackan i närmare 40°C värme knappast lukta sämre än de gjorde i alla fall.

Coll d'Ordino, 1980m. Byn nere i dalen är Canillo

Envalirapasset, 2408m.

Vid La Lauze sjön

Col de Pailhères, 2001m

Jag åker upp på en liten stickväg till huvudvägen, käkar lunch och tar några löjligt avancerade selfies med stativet jag släpat runt på hela resan.

Gorges de l’Aude

Gorges de St Georges

Vätskepaus

 Lördag    20.8.2016
  383km Totalt: 6550km

Dagen inleds med gråmulet väder som snart övergår i regn.
Det är barnsligt och fruktansvärt o-credigt som hojåkare men jag blir så fruktansvärt nedslagen av ihållande regn.
Jag åker ju naturligtvis ändå men precis all glädje med hojåkningen är totalt bortblåst... och det är ändå i bästafallsscenariot.
Lägg på motorvägsköerna från helvetet och hetlevrade fransmän som totalt saknar ködiciplin så har du receptet på en perfekt storm.

Jag tror nog att det var pga vägljudet för att jag åkte utan hörselskydd större delen av tiden då de skavde så förbannat men det är definitivt inte uteslutet att det var mina damp-utbrott i hjälmen i de där köerna som gjorde att jag fortfarande hörde dåligt i flera dagar efter att jag kom hem.
Står trafiken still kan man ofta köra lite försiktigt mellan köerna och ändå ta sig förbi vilket är en av de stora fördelarna med att åka hoj (och för de som inte själva åker: det är fullt lagligt i de flesta europeiska länder).

Men här stod trafiken aldrig stilla, det var som om alla fyra filerna hade Parkinson, ena stunden i princip stillastående, sedan upp i 50 knyck, nere i 20 osv.
Stundtals bara lättade det och det gick att dra upp i 130km/h (som var den skyltade begränsningen) för att sekunden senare vara i det närmaste stopp igen.
Fullständigt utan förklaring, inga filavstängningar, inga olyckor, ingenting.

Efter att ha gjort zick-zack omkörningar i alla fyra filer, kört mellan filerna i trean (jag har annars som princip att foga mig i filkörning om jag måste sleva i tvåans växel) så inser jag att det inte kommer att hålla i längden.
Antingen får jag foga mig in i trafikrytmen vilket går orimligt långsamt utan lättnad i sikte eller också fortsätter jag så här vilket är en olycka som bara väntar på att hända.
De sceniska rutterna som jag egentligen hivat genom fönstret pga regn är åter i allra högsta grad aktuella.
Även om sikten är begränsad så känns mina överlevnadschanser avsevärt bättre och omvårdnaden och min mentala hälsa skulle föredra i princip vad som helst utom det här.
Dessutom har jag svårt att se att det vore möjligt med en lägre medelhastighet än den rådande trafiksituationen ens på det mindre vägnätet.

Jag går av motorvägen och det visar sig vara helt rätt beslut, som om inte lättnaden i trafiken var en fröjd i sig så verkar det faktiskt också som om regnet håller på att ge sig.
Även om det inte lättat helt så har det i alla fall övergått till endast ett lättare duggregn.
Det som inte lättnaden i trafiken och vädret gör för att ta ner min puls från galen yxmördar-nivå löser Sarah McLachlan, så mycket metalhead jag är så skäms jag fan inte för att säga att Afterglow är ett jävla mästerverk.

Jag hade visserligen inte då vetat vad jag gått miste om men jag är verkligen glad att jag inte skippade min ursprungliga rutt, redan beskrivningen på dangerous roads för Combe Laval som leder fram till Col de la Machine: ofta erkänd som en av de mest magnifika vägarna i alperna antyder ju vad det är fråga om.
Om det inte går att återge i bild så är det ju naturligtvis än mer hopplöst i textform men det var som att åka genom rena trollskogen.
Stundtals var det så tätt att det var som ett lövtak över vägen uppe i bergen längs med en klyfta där dimman ligger tät som bomull.
Det trotsade all beskrivning.
Det kändes som jag åkt upp över molnen och tittade ner, det var fullständigt häpnadsväckande.
Antagligen avskräckte också vädret (trots att det nu faktiskt slutat regna) de flesta för upplevelsen förstärktes kraftigt av att jag nästan var själv på vägen.

Jag lär väl mig ändå någonting ibland så skräckfärden på Old Eastern Railway förra året gör att jag är lite mer kritisk i mina vägval.
Route de Presles var åtminstone på pappret det dummaste jag planerat i år.
En sk. balkongväg i avsaknad av barriär, enkelfilig och med regelbundna stenras.
Man tänker: -Helt idiotiskt, aldrig att jag kör där. Vansinne.
Tills man läser vidare till ord kan inte beskriva vägen och bilder gör den inte rättvisa, det är en av de mest spektakulära balkongvägarna i landet.
Fan också. Vem kan motstå en sådan beskrivning? Inte jag.

Inte för att jag har några större anlag för svindel men det kanske inte var helt till min nackdel att det var dimmigt som fan.
Avsaknaden av trafik var i alla fall en riktig lyckträff för de överdrev ju inte det minsta i beskrivningen, på det jävligaste partiet hade det inte funnits en chans att möta en bil.
Även en lika bredarslad hoj som min egen hade gjort mig lite kallsvettig men som tur är mötte jag inte en levande själ.

Med tanke på hur spektakulär körning det här var redan under de här omständigheterna så måste det här vara en fullständigt gudomlig upplevelse i klar väderlek.
Helt klart en bucketlist-väg.
Det kommer några regnstänk på min väg ner från de dimhöljda bergen men inget som på något sätt kan påverka det glädjerus jag känner efter den körningen.
Det gällde dock att inte tappa fokus då det var serpentinvägar i några av de sämsta siktförhållanden jag kört i (i dagsljus i alla fall) och barriärerna lyste med sin frånvaro.

Men även resten av vägen fram till hotellet i Grenoble förlöpte stillsamt.
Efter de sedvanliga rutinerna så käkade jag efter tips från receptionisten kvällsmat på en Italiensk restaurang.
Grillad svärdfisk fick det bli nedsköljt av en Peroni, det var sannerligen inte den sämsta avslutningen på den här dagen.

Col de Rousset, 1254m

Col de la Machine, 1011m och Combe Laval

Här har jag redan åkt igenom och siktförhållandena ser betydligt bättre ut på bilden än hur de upplevdes.
 

 Söndag    21.8.2016
  392km Totalt: 6942km

Att det blev just Basel idag var en ren slump, det var lite (total faktiskt) brist på sceniska rutter längs vägen och Bern var extremt dyrt att bo i så då var det lika bra att ta något som var lite strategiskt placerat i förhållande till Mulhouse som jag ska till imorgon och självklart Lörrach och tåget hem.
Vädret var gynnsamt och en motorväg i Schweiz slår ju ändå en granskogskantad väg i Svea rike alla dagar i veckan men på det stora hela handlade det mest om ren transport.

Jag stannade till på ett motorvägshak och käkade dagens rätt nu när jag tagit mig från vetebrödsmatkulturen.
Jag märkte inte av det på vägen ner eftersom jag käkade readymeals men jösses vilken prisnivå det är i det här landet, dagens rätt gick på motsvarande 230kr!
Det var visst inte så konstigt att jag fick söka mig en bit utanför stan även i Basel för att få ett hotellrum till ett rimligt pris.

Eftersom jag så sent som för några dagar sedan inte visste var jag skulle spendera den här natten hade jag inte läst på alls men således hade jag heller inga som helst förväntningar på den här stan.
Men det är ju faktiskt då det oftast blir som bäst.

Katedralen var en en fantastiskt ståtlig byggnad och även om den inre delen av kyrkan var stängd pga renovering så fanns det ett slags inre borggård som man kunde gå in i.
Rådhuset och rådhusplatsen var också väldigt vackert och att bara lulla runt inne i gamla stan var en upplevelse jag varit beredd att betala inträde för.
De har uppenbart tagit väl vara på sitt kulturarv i den här staden, flera av de gamla stadsportarna från den tiden staden omgavs av en ringmur finns bevarade varav den ståtligaste, Spalentor var väl värd ett besök.

Jag käkar kvällsmat på en liten kvarterskrog till en fullständigt horribel kostnad.
Prisnivån i det här landet är verkligen fullständigt bortom all rimlighet.
Jag har haft tur på de resor jag gjort hittills och aldrig råkat i tråkigheter men Schweiz är nog i alla fall det närmaste jag kommit till att bli rånad hittills.

Jag hade vid det här laget tagit mig ganska långt bort från hotellet så att i en paltkoma gå över en halvmil tillbaka till hotellet kändes inte så frestande, en taxi kändes i det här läget väldigt lockande.
Men som av en händelse så uppenbarar sig en Irländsk pub likt en pärleport längs vägen. Dessert!
Även om utgiftskontot antagligen belastades ungefär lika hårt som om jag åkt taxi så blev i alla fall promenaden tillbaka till hotellet betydligt mer underhållande efter en ljuvlig Guinness och en silkeslen Tullamore.
Get away with your pills, it'll cure all ills, be ye Pagan, Christian or Jew. As we take a sip of the rare old mountain dew.

Vem sa att det inte kunde vara vackert att åka på motorväg? Jasså, var det jag? Fan också, jag har ju aldrig fel.

Delar av ringmuren i Basel

De har flera bevarade gamla stadsportar

Katedralen var en ståtlig byggnad

Utsikten från katedralen var inte dum den heller

De har minst sagt ett färgglatt stadshus

Det var fantastiskt trevligt att bara ströva omkring i den gamla stadsdelen vilket också var vad jag gjorde tills det började bli mörkt.