Tisdag    16.8.2016
  445km Totalt: 5030km

Inget ont som inte för något gott med sig.
Den ursprungliga rutten längs med Spaniens kust hade gjort att jag missat både Portugals kust och den vägen som utgör dagens mer sceniska parti: Estrada Nacional 222.
93 böjar utfördelat över 27km och framröstad som världens bästa väg 2015.

Det var sannerligen också spektakulärt med ändlösa rader av vinrankor i terrassodlingar, vore man så disponerad skulle man nog kunna lägga en hel semester bara på att åka mellan vingårdarna i det här området.

Jag hade egentligen också bara tänkt att åka just de dryga tre milen och sedan gå på första närmaste motorväg men när det började bli dags att svänga så var det liksom som om styret inte ville det.
Även om det kanske inte var fullt lika spektakulär utsikt så var det fortfarande en fantastiskt trevlig väg och jag hade satt ändå bara satt nästa stopp Valladolid som en ren övernattning.
Om det skulle ta en timme eller två extra att ta sig dit spelade ju faktiskt ingen roll.
Så det slutade med att jag fortsatte på N222 ungefär tre gånger så långt som det var tänkt men det visade sig att det inte förlängde rutten alls annat än i tid och det var det värt.
Andra halvan av dagen var ren stentråkig motorvägskörning hela vägen fram... till en gågata.

Jag har med tiden blivit lite mer skeptisk till GPS:ens ruttning inne i städer så när den vill ha upp mig på en gågata utan att jag ens har hotellet i sikte så skiter jag i det och åker förbi med den enda konsekvensen att GPS:en räknar om, tar mig runt kvarteret och vill ha upp mig på samma gågata igen.
Då ser jag faktiskt att det finns en tilläggsskylt att hotellgäster är exkluderade så jag kör på.
Men efter att ha åkt på gågator igenom vad som kändes som hela stadskärnan så börjar det kännas något oseriöst.
En liten bit är väl ok men 1km på gågata: nej, det känns trots allt som att fresta ödet.
Så jag parkerar hojen och går sista biten bara för att få beskedet i receptionen att jodå, det är gågatan som gäller. Märklig stad.
När han sedan undrar om jag är ok med att köra på trottoaren 40m mot enkelriktat eftersom det är det lättaste sättet att ta sig till garaget kändes ju det helt plötsligt inte som någon direkt drastisk upptrappning.

Att han hade sagt att jag skulle åka in genom grinden och sedan in i hissen avfärdade jag som en ren språkförbistring... tills jag åkte in i hissen.
Någon gång ska ju vara den första och det var tydligen så det skulle gå till, det var en ren fordonshiss som gick till två våningar med parkeringar under mark.
Men nog fick man känslan av att det skulle stå någon välklädd människa där nere som sa welcome Mr. Bond.

Eftersom klockan var mycket så var det enda turistmålet jag hann med att se från insidan San Pablo kyrkan.
Men det var en trevlig liten stad så det var väldigt trivsamt att bara gå omkring och titta utan att ha någon egentlig plan.

Middagen åt jag på NYC Hell's.
Man måste ändå uppskatta humorn i döpa en restaurang till Hells när närmaste granne är katedralen, ibland är det nära mellan himmel och helvete.
En annan sak som var något paradoxalt var att det på denna Restaurante Americano inte fanns en levande själ som kunde prata ens lite engelska.
Som tur var så var menyn tillräckligt anglifierad att jag kunde gissa mig till resten.
Och en Cerveza kan jag då beställa som en riktig hombre så det gick ju bra det med.
Maten var bourbonmarinerad fläskfilé, det var så gott att jag nästan fällde en tår.
Tack för det Nasse! Jag minns din uppoffring med välbehag.

Estrada Nacional 222

Bond. James Bond.

Turboturism i Valladolid

San Pablo kyrkan

Katedralen

Med utsikt över katedralen från mitt bord i helvetet.

 Onsdag    17.8.2016
  531km Totalt: 5561km

Detta är en ren transportdag, jag har medvetet lagt en längre dagsetapp idag så att jag får mer tid i Andorra imorgon.
Första halvan av dagen var inte på motorväg utan på b-väg med skyltad hastighetsbegränsning 90 km/h.
Hastighetsefterlevnaden i det här landet är ju dock på en extremt låg nivå, en faktor som spelar in där kan möjligen vara att jag bara sett en enda trafikpolis på hela min färd genom Spanien hittills.

Jag tog mig därför vissa friheter och tolkade hastighetsbegränsningen något liberalt.¹
Jösses det var rolig körning.
Men trots att jag med svenska mått hade varit förtjänt av dödsstraff för mina synder så var jag definitivt inte ens i toppdivisionen bland fortkörare här.

Ett problem som jag haft hela resan och som jag i och för sig ofta har är maten.
Med det senaste budet ska jag ju nu förutom mjölk även undvika gluten och det är ett stort problem här.
Jag trodde Sverige var ganska unika i vår smörgåskultur men Spanjorerna slår oss allt på fingrarna.
Dagens frukost i Valladolid var bröd, bröd och mera bröd.
Ärligt talat var det faktiskt mer 7 sorters kakor än matbröd, det var som om Marie Antoinette hade valt menyn.
Kyparen blev väldigt frågande när jag pekade på ett mini-paket med corn flakes och en banan... jösses vad jag inte fått valuta för de pengarna jag lagt på frukostbufféer den här resan.

Så om frukost är en skiva bröd så är lunchen en skiva bröd mellan två andra skivor bröd.
Jag åkte av motorvägen vid ett tidigare tillfälle för att käka på en lunchrestaurang bara för att konstatera att en kyldisk med olika sorters smörgåsar utgjorde hela menyn.

Inte konstigt att det inte var något annat än ändlösa hektar av spannmålsfält mellan Madrid och Lissabon.

Men det jag skulle komma till var i alla fall att jag mer eller mindre gett upp lunch längs vägen även de dagar jag faktiskt klarar av att äta så jag svänger helt enkelt av vägen på ett lämpligt ställe och sätter mig i skuggan under ett träd och äter en av mina readymeals.
Självklart gör omgivningen och frihetskänslan mycket men hittills har jag verkligen inte ätit någon readymeal som inte smakat riktigt gott.
Jag skiter i att de väger lite, nästa resa ska jag fanimej ta med mig ännu fler.

I Lleida hade jag bokat in mig på Ibis budget utanför stan för jag hade räknat med att det skulle ta betydligt längre tid att stöka undan de över femtio milen från Valladolid så jag hade inte kalkylerat med något turistande.
Något av det första som händer är att jag checkar in och frågar om garaget.
Jag får beskedet att det bara är att köra ner vilket jag då också naturligtvis gör. Misstag.
Grindhelvetet till parkeringen är stängd, det finns ingen porttelefon och backen jag står i är brant något så fördjävulskt.
Jag är rätt nöjd med att jag alls lyckades ställa hojen där (vända fanns det inte plats till) men jag måste ha utstrålat hat på långt håll när jag gick tillbaka in i reception för direkt hon såg mig bad hon om ursäkt och sa att hon skulle öppna grinden omedelbart.
Ibland är det bra att man inte behöver öppna munnen för jag hade inte gjort mig några nya vänner med de ord jag hade på lager.

Det låg en Donk granne med hotellet så det gick inte att motstå.
Dock hade jag en stark känsla av att de inte skulle se med så blida ögon på att man tog med sig mat utifrån då man i princip gick igenom hotellets egen restaurang för att komma till rummen.
Lösningen fick bli en McDonalds take away bag i en ryggsäck. Ahh, den underbara känslan av att ha begått det perfekta brottet.

¹Efteråt har jag kunnat läsa mig till att fortkörning i Spanien inte betraktas som ett särskilt allvarligt brott att döma av böterna.
Drygt €100 för att köra 120 där det är skyltat 90 och körkortet återkallas först vid 160 på 90-sträcka eller 190km/h (!) på motorväg.

Mitt lunchställe för dagen

En vätskepaus

 Torsdag    18.8.2016
  259km Totalt: 5820km

Nu börjar det bli dags att dra sig norrut igen så nu styr jag åter kosan mot bergen, närmare bestämt Pyrenéerna och Andorra.
Tack vare att jag hade lagt upp dagsetapperna de senaste dagarna hyffsat ambitiöst kunde jag unna mig en liten omväg till Furstendömet Andorra.
Jag hade läst att N-260 skulle vara en av de finaste vägarna i den här regionen så även om jag tyvärr inte kunde få med hela så såg jag till att åtminstone åka delar av den.

Det förlängde bara den totala rutten med ett par mil och var värt varje meter.
Ibland känns varje meter som en plåga och man vill inget hellre än att bara teleportera sig till nästa hotell men den här vägen ville jag inte att den skulle ta slut.

Från att aldrig förut åkt hiss med ett fordon förut får jag nu åka in med hojen i en hiss på Hotel Cérvol i Andorra igen, denna gång är det nog lite för bergigt för ett källargarage så nu åker jag istället upp till våning 3.
Jag duschar och ger mig ut på stan.
Käkar lunch (faktiskt på Donken igen, det är nästan så jag skäms) och tar in sevärdheterna... varav det ärligt talat inte fanns några alls.

Jag citerar från wikipedia:
Andorra har en blygsam ekonomi där 80 % av landets BNP kommer från turism... Ungefär nio miljoner turister besöker varje år landet, attraherade av bland annat landets skattefria status...
och ...Banksektorn, som har karaktären av skatteparadis...

Det visste jag inte när jag gick omkring där men nu framstår det ju som fullständigt uppenbart, det var nämligen allt som fanns. Banker och shopping.
Jag tror jag sammanlagt gick närmare en mil innan jag tog kvällen och hela tiden hade jag känslan av att befinna mig i tax-free avdelningen på en finlandsfärja.
Bara horder av turister överallt och märkligt nischade butiker som cigarettbutiker som hade lastpallar uppställda med cigarettlimpor och hobbexliknande butiker med skyltfönstren fulla av pepparspray och knivar som inte har något som helst legitimt tillämpningsområde annat än som rekvisita i en skräckfilm.

Det här var nog en av de större överraskningarna på resan faktiskt.
Jag hade inga förväntningar eller förutfattade meningar om Andorra alls men jag hade definitivt inte förväntat mig det här.

Jag har inga dubbelövernattningar kvar men måste ändå tvätta vilket onekligen vållar något av ett tork-dilemma.
En byxpress hade nog varit det allra bästa men både pressen och ett strykjärn lyser med sin frånvaro så jag nöjer mig med att tvätta upp kallingar och strumpor.
Jag kör en regim där jag skiftar strumpa på hårtorken var 7:e minut samtidigt som jag styr upp rutten och övernattningarna för de närmaste nätterna.
Rummet har en golvmonterad AC som går att trimma upp till halv storm så jag knyter ihop kallingarna som en jolly roger i styv kuling inställd på 25°C.

Redan vid dagens första vätskepaus är det tydligt att jag är på väg tillbaka upp i sceniska omgivningar

N-230 utanför Sopiera på väg norrut


Escalesreservoaren

N-260

Port del Cantó, 1730m

Andorra la Verra, skulpturen är Salvaror Dalís Nobility of time