Lördag    13.8.2016 

Temperaturen ligger fortfarande skoningslöst nära 40° så jag håller medvetet ett lågt tempo och söker skugga där det går.
Att hela Lissabon ligger i lutning åt alla håll samtidigt underlättar inte och det kändes som om någon borde stått på krönet av backen upp till slottet med en segerkrans.
Istället möts jag självklart av en lång kö.
Den uppoffringen gör jag inte förgäves så efter att ha fyllt på med lite vätskereserver så går jag och ställer mig, gudskelov omges gatan av höga byggnader och slottsmuren så vi står åtminstone i skuggan.

Det är självklart också värt det när man väl kommit in på slottsgården som har utsikt över hela stan.
Jag slår på stort i kiosken och köper både kaffe, glass och dricka.
Jag lärde mig redan på ett tidigt stadium att det är espresso som gäller i Spanien och så även här.
Vanligt kaffe har den otroligt missvisande benämningen Americano i större delen av världen trots att jänkarna om några är experter på dricka allt annat än vanligt kaffe.
I det här landet är en Americano i princip i grunden en espresso med 8/10 vatten.
"Problemet" är ju bara att det espresso vinner i kvalité saknas i kvantitet, man hinner ju bara fukta läpparna innan det är slut.
Lösningen på problemet kallas dubbel espresso, vederkvicker både kropp och själ.

Servitrisen har dock andra planer.
Jag tycker själv att jag fullständigt briljerar när jag beställer espresso, el grande por favor (espresso, en stor tack) vilket visserligen är Spanska och inte Portugisiska men jag försöker i alla fall!
Men jag får det förkrossade svaret att no!, det kan tydligen icke komma ifråga att distribuera detta i gift i så oansvariga kvantiteter.
Men skam den som ger sig, senast jag kollade så var det inte begränsat till antalet så jag prövar om det inte vore möjligt att få två stycken. Dos?
Si! Konsensus. Motvilligt blir kafferansoneringen överlistad och jag får njuta av segerns bitterljuva livselixir.

Byggnaden var fantastisk och utsikten hänförande så jag hade inte särskilt bråttom när jag strosade runt men till slut letade jag mig ändå nedåt till katedralen.
En i de här sammanhangen ganska ung byggnad med sina blott 110 år (uppförd 1907) men är inte mindre vacker.
Jag kan bara tacka för att det finns turister som är så jävla snåla att de tvärvände för att inträde på €1.5 till den inre klosterdelen.
Jag kommer aldrig att förstå det men bristen på turister förhöjde bara upplevelsen för det var det var verkligen slående vackra gångar runt innergården där jag gick mer eller mindre ensam.

Härifrån promenerade jag vidare till Praca do Comercio vilket jag tror kan översättas till Handelstorget, turisttätt och kantat av restauranger är detta Lissabons största och mest utsmyckade torg.
Att man får gå igenom en helt fantastisk stadsport/triumfbåge för att komma in på torget gjorde det verkligen heller inte sämre.
Det är inte svårt att tänka sig till folkmassor som samlats här för att ta emot hemkomna upptäcktsresande i en svunnen tid.

Jag går förbi Santa Justa hissen på min väg till Sau Roque kyrkan.
Det hade varit roligt att åka med någon av hissarna men kön var verkligen ett dåligt skämt, jag kan aldrig föreställa mig att upplevelsen kan vara värd det så jag nöjer mig med att beundra dem från utsidan.
Kyrkan levererade som vanligt med sin arkitektur och känsla för detaljer men helt ärligt så var jag inte svårövertalad att ta min tillflykt in i en skuggig kall byggnad den här dagen oavsett vad interiören hade att erbjuda i övrigt.

När jag nu ändå var i farten så gick jag även upp till Sao Pedro kyrkan, något underväldigande arkitektoniskt men med lite udda detaljer i form av muraler på kakel vilket ändå gjort det värt att ta sig upp för backen.
Jag gjorde nu min väg tillbaka till hotellet via några mindre sevärdheter varav jag faktiskt lyckades pricka in ytterligare en kyrka, det finns visserligen gott om dom.
San Domingo kyrkan var heller inte direkt den ståtligaste av dem men historiken är lite intressant då den här kyrkan verkar något otursförföljd.

De började bygga den 1241 men den blev inte färdigställd förrän 1748, alltså ett halvt millennium senare! Däremellan drabbades den av den jordbävning år 1531.
Vad händer då efter att de enträget lagt ett halvt årtusende på att bygga den trots en jordbävning? Jo bara 7 år efter färdigställandet år 1755 blir den fullständigt raserad i en ny jordbävning.
Återuppbyggnaden sett till historiken skedde på rekordtid så "bara" femtio år senare 1807 var den återuppförd.
Nu fick den faktiskt också stå ganska länge innan nästa katastrof men 1959 totalförstördes interiören i en brand som dessutom bragde två brandmän om livet.
Så tog det ytterligare 40 år innan den nyinvigdes 1994 men den bär fortfarande vissa spår av branden invändigt.
Egentligen borde de ju dela ut hjälmar i entrén till den är kyrkan för rent statistiskt så borde det snart vara dags igen.

Lokal kost i all ära men med en kinarestaurang i princip vägg i vägg med hotellet så kunde jag verkligen inte motstå frestelsen i dubbel bemärkelse av "tre små skatter" som det lokala namnet tydligen är.
Det fanns dessutom tvivelsutan en lokal prägel även på den maten då jag aldrig sett bläckfisk som ingrediens i den rätten förut.

På väg till slottet. Jämfört med falu rödfärg har de onekligen en del exotiska fasadbeklädnader här.

Det var en fantastisk utsikt över stan från slottsgården.

San Jorge slottet.

São Vicente de Fora-kyrkan

Katedralen

Det gamla klostret


Triumfporten och Praca do Comercio

Santa Justa hissen

Det är en väldigt vacker stad men det tär på krafterna att gå till fots då det hela tiden är upp och ner.

Men det finns ju då också visserligen genvägar om man inte orkar ta trapporna.

Sau Roque kyrkan.

Sao Pedro kyrkan

På väg tillbaka till hotellet

San Domingo kyrkan

 Söndag    14.8.2016 

Jag går inte direkt ut med något högt tempo idag utan strosar mest omkring och njuter av omgivningarna så när jag mitt i Estrela-parken hittar ett kafé var det lite svårt att inte dra till med en trippel i form av espresso, öl och fruktsallad.
Kaffen för att jag behöver det, ölen för att varför fan inte och fruktsalladen för att det i princip är det enda dessertliknande jag kan äta.

Ifrån parken är en av dagens få turistmål på agendan rakt över vägen vilket är Estrela Basilikan eller som den också heter "Den kungliga basilikan och klostret av Jesus heligaste hjärta".
Det var inte kort och snärtigt de tänkte när de krystade fram det namnet!

Nu vill det sig inte bättre än att jag går rakt in i en pågående vigselceremoni.
Det fanns verkligen ingen som helst förvarning innan jag var mitt i den så rent spontant så kändes det som det minst stötande vore att helt enkelt sätta sig ner och hålla käften.
Antingen hade ceremonin just börjat eller också var den väldigt lång men under den halvtimmen det rabblandes förmaningar på Portugisiska hann jag åtminstone utan någon jäkt och stress ta in interiören i kyrkan och den var verkligen också mycket vacker.
Så tack för det herr och fru läspljud, det var en vacker ceremoni som jag är tacksam för att jag fick ta del av.
Tacksam inte minst för att det under normala omständigheter råder fotoförbud men uppenbarligen är bröllop ett undantag vilket jag självklart som VIP-gäst inte var sen att utnyttja till min fördel.

Jag tycker om att gå när jag ska turista i städer, man får inte direkt någon känsla för stan ifrån insidan av en taxi eller en buss.
Dessutom missar man mycket längs vägen om man bara susar från det ena förutbestämda målet till det andra.
I det här fallet lyckades jag t.ex. rumla in i något slags konstkvarter (LX Factory) vars existens jag var ovetande om tills jag var där.

Det blev en trevlig rundtur och jag passade också på att äta lunch vilket blev en custom sallad där man fick välja innehåll själv från en hel a4-sidan med ingredienser.
Kul grejj och så dålig service att det närmast hade ett underhållningsvärde, även om jag brutit bägge benen hade jag inte haft några som helst problem med att dra en springnota där för personalen verkade mest se gästerna som en olägenhet de försökte ignorera så långt det alls var möjligt.

Nu skulle jag dock dra vidare men med drygt en halvmil kvar till Mosteiro dos Jerónimos inser jag att jag lär få ta någon form av genväg om jag ska hinna gå igenom allt innan det stänger.
Lokaltrafiken är ju uppbyggd med spårvagnar och jag vet i vilken riktning jag ska så hur svårt kan det vara?
Inte särskilt visade det sig, däremot var vagnen så packad så att ta sig fram till en betalautomat var bara att glömma, hur gärna jag än ville betala så var det fysiskt omöjligt.
Med tanke på hur mycket pengar jag blåste i den här stan i övrigt så har jag inte så dåligt samvete för att staden Lissabon bjöd på den turen vilket annars skulle ha kostat €1.75.

Utöver klostret ingick också någon form av arkeologisk utställning vilket jag mer eller mindre sprang igenom som ett damp-barn för att komma vidare till det jag egentligen ville se.
Klostret började byggas 1501 och färdigställdes inte förrän 100 år senare... de byggde i hundra år!
Sedan är ju naturligtvis också kvalitén på byggnaden därefter, i det närmaste en arkitektonisk orgasm.

Härifrån bär det vidare en fortifikation som heter Belémtornet som ligger några kilometer från klostret nere vid vattnet.
Även denna byggnad är från 1500-talet och upptagen på Unescos världsarvslista, med all rätt.
Jag förstår varför de gjort den här byggnaden till symbol för staden.

På vägen tillbaka gick jag längs med vattnet och gick då även förbi något som heter Padrão dos Descobrimentos eller ungefär Upptäcksmonumentet men det kan jag inte påstå att jag såg så mycket av då hela monumentet var täckts av byggnadsställningar hela vägen runt.
Men jag fick i alla fall en bra vy av 25:e april bron vilket väl också är något som är mer eller mindre synonymt med stan.
Dess liknelse med Golden Gate bron kommer sig tydligen av att den är gjord av samma konsortium och av en lärling till byggmästaren som uppförde Golden Gate.

Nu ansåg jag dock att jag sett det den här stadsdelen hade att erbjuda varvid jag behövde ta mig tillbaka till min egen och då den nu var en dryg mil bort av ren transport kändes det som jag behövde lite hjälp.
Spårvagn således, spårvagn nummer 15 för att vara exakt.
Jag hoppas verkligen att detta var en unik upplevelse för annars tycker jag genuint synd om de människor som bor här.
De första två åkte nämligen förbi då de redan var fulla och den som till sist stannade slussade in alla via föraren tills det höll på att bli revolution pga att det tog för lång tid.
Jag vet inte riktigt hur han avgjorde det men när han tagit betalt av tillräckligt många gav han upp och öppnade alla dörrarna varvid den fullskaliga invasionen var ett faktum.
Jag har som tur är inga större anlag för klaustrofobi för detta var inte en människovärdig form av transport, i princip var det en gruppvåldtäkt där alla var samtidigt både förövare och offer.

Tydligen försiggår också en normal diskussion mellan två portugisiska kvinnor på det här sättet:

Jag kanske bör förtydliga att dessa kvinnor alltså befann sig i anslutning till varandra på samma spårvagn, inte på olika linjer även om jag inte tvivlar på att de hade hört varandra även i det scenariot.

Innan den här upplevelsen var jag ganska inställd på att jag skulle uppleva en annan "måste-göra" sak i Lissabon, att åka med Spårvagn nummer 18.
Efter den här lilla turen kändes det mer troligt att jag skulle spränga en spårvagn i luften, sedan spränga alla de större delarna igen och därefter äta upp dom.
Om jag på något sätt varit otydlig i min redogörelse och du inte tar med dig något annat av mina upplevelser så för guds skull: Åk.Inte.Spårvagn.I.Lissabon.

Jag tror aldrig jag känt mig så välförtjänt av en öl som efter den pärsen, jag tog mig inte längre än till Praca do comercio så även om jag säkert fick betala för utsikten så var den också värd det.
Där fick också en fiskehistoria-illustration följt av min tidigare nekade fras el grande helt önskat resultat.
En annan sak jag förresten gladeligen betalar extra för är när restauranger tydligt märker ut allergener redan på menyn mot gatan vilket de gjorde här så valet av matställe för kvällsmat var ju given och valet föll med tanke på lokaliteterna självklart på fisk.

Jag gick en omväg tillbaka till hotellet via Aveny da Libertade innan jag laddade in morgondagens rutt GPS:en och förberedde för nästa ort vilket blir Porto.

Estrela parken

Estrela basilikan

På väg mot klostret...

...hamnade jag i LX Factory

Mosteiro dos Jerónimos

Arkeologiutställningen sprang jag mer eller mindre bara igenom

Men jag hann åtminstone bekräfta illuminati på vägen

Man förstår varför den här byggnaden finns på världsarvslistan för ord kan inte beskriva hur vacker den är.

Kyrksalen

Belémtornet

Längs standpromenaden

 Måndag    15.8.2016
  384km Totalt: 4585km

Då jag gått miste om färden nerför medelhavskusten till Gibraltar som jag ursprungligen tänkt och inte har några egentliga storstilade planer för min vistelse i Porto så byter jag medelhavskust mot atlantkust.
Jag åker från Lissabon rakt västerut till Estoril och går på väg N-247 längs med kusten.

Det var en trevlig väg som var väl värd tidsförlusten men värmen är fortfarande fullständigt skoningslös.
Så lite skönt var det onekligen när jag gick på A-7:an och fick gå upp i 130km/h igen.
Även om det med en temperatur på närmare 40°C kanske inte är så att fartvinden kyler så mycket blir det åtminstone någon form av placebo-effekt.

Jag kommer fram till Alvares Cabral Guest House i Porto framåt kvällningen.
Hotellet låg i en backe som lutade åt alla håll utom det som hade varit lämpligt för att parkera hojen.
Den läxan har jag lärt mig så jag åker löjligt långt bort och parkerar på ett torg istället för att få planmark.
Så jävla kul är det inte att plocka upp ett kvarts ton motorcykel, då går jag hellre en bit.

Hotellet var en fantastiskt trevlig överraskning där jag fick ett litet ombonat vindsrum.
En del kanske tycket det är lyxigt med vräkiga hotellrum som man kan ha en fotbollsmatch i men jag gillar när det är lite hemtrevlig atmosfär.
Personalen var hade också helt enastående servicekänsla.

Jag hade av någon outgrundlig anledning lyckats blåsa förbi en betalstation på A-7:an så när jag kom fram till nästa tull vägrade hon i luckan att ta betalt för den föregående biljetten.
Jag har läst i Motormännens tidning om folk som fått krav på fullständigt löjeväckande bötesbelopp så det vill jag gärna slippa för att jag inte betalat en tull på någonstans mellan €1.5-3.

Föreståndaren satt i telefon i säkert en kvart för att försöka reda ut hur betalningen skulle gå till.
Större delen av tiden satt han dock mest och lyssnade fundersamt, nickade och sa något som lät som "topsve".
Jag vet inte vad det ordet betyder, men det är väl bara att hoppas att det inte är portugisiska för "he's fucked".
Jag fick url:en till en webbplats där jag skulle kunna kolla om min betalning var "efterlyst" efter fjorton dagar så det är väl bara att hoppas att jag antingen kan göra rätt för mig eller att de skiter i fordringar på turister.¹

Jag ger mig ut på stadsvandring i stan och hinner faktiskt också upp i tornet på Clerigos kyrka innan de stänger den för dagen.
Porto var en vacker stad, att gå längs med hamnpromenaden i solnedgången var det verkligen en astronomisk hög semesterkänsla på.

I hamnkvarteret fanns inte så mycket som en ledig stol att slå ner arslet på så jag bestämmer mig för att gå i riktning tillbaka till hotellet och äta på en restaurang längs vägen.
Nu är det ju dock tydligen så att mina sejourer med matförgiftning på i princip varenda resa har gjort mig så paranoid att jag lyckas hitta något fel på varenda ställe jag går förbi och de var många.
Till slut finner mig själv tillbaka på gatan där jag bor.
Fullständigt patetiskt, vilken jävla "äventyrare" jag ska vara.
Jag drar upp google maps och letar upp första bästa restaurang och stövlar dit.

Den taktiken lönade sig för här står servitörerna i stram givakt när jag försiktigt sticker in huvudet och frågar om man skulle kunna få sig en bit mat.
På det här etablissemanget gör de klart att Sir (hur kan man inte omedelbart gilla ett ställe som tilltalar en på det sättet klädd i shabbiga shorts och en trajja t-shirt) kan få precis vad hans hjärta och mage önskar.

Sir sätter sig således ner, justerar sin monokel för att kunna läsa menyn och beställer en "Anka Margret med bitter appelsinsylt och vildsparris".
På min ära en utsökt måltid.

¹ Det gör de sannerligen inte. Det blev ett vansinnigt dyrt misstag. Mer om det i efterordet till resan.

Vätskepaus

Mitt krypin på Alvares Cabral

Porto

Carmo kyrkan

Clerigos kyrkan och utsikten från tornet

San Fransisco kyrkan

Strandpromenaden


Det fanns mycket att titta på även om dagsljuset började försvinna