Lördag 
14.7.2018 
387km Totalt:677km 
#1 3.5h 
Jag har en hyffsat stöddig dagsetapp framför mig på drygt 60 mil men jag inleder i alla fall dagen med en frukost värdig en kung, 130 spänn för buffén kändes hyggligt prisvärt.
Rullar av färjan proppmätt på ägg, köttbullar och bacon och sätter kurs mot gränsen.
Gör enbart ett vätskestopp någonstans på mitten och stannar precis före gränsen (Vaalimma gränskontrollen) för att tanka.
Jag hade en tanke att även luncha där men dumt nog gjorde jag inte det då jag inte var hungrig... just då.
Att lämna Finland var en ren formalitet, Ryska gränsen däremot var en utdragen tortyr som fått vilken gammal GRU-agent som helst att känna sig som en glad amatör.
Kvicksilvret började på 27° den här förmiddagen och jag fick en avisering med en varning från Finlands meteorologiska institut för "extremt höga temperaturer".
Under tiden jag stod i gränskontrollen gick tempen upp i 30°C.
Jag började redan på ett tidigt stadium att förbanna mig själv för att jag inte tagit med varken kylvästen eller vätskesystemet till jackan.
Det skulle till slut ta 3.5 timme innan jag kunde åka över gränsen.
I gränskontrollen (E18) fanns fyra filer, en snabb-fil för Ryssar och tre för övriga andra klassens medborgare.
Dessa fyra filer servades (jag använder det ordet i dess allra mest liberala bemärkelse) av två tulltjänstemän.
De släppte fram ca 10 fordon per fil per gång vilket alltså innebär initialt 40 fordon och passagerare som ska kontrolleras (egentligen betydligt fler då det han passera oräkneligt antal Ryska fordon medan resten fick vänta).
Det fanns som är regeln vid gränspassager inget intuitivt sätt att räkna ut vad man förväntades göra då alla instruktioner var mycket tydligt skyltade... på Ryska.
Går fram till första bästa lucka och langar fram mina papper, får passet kontrollerat, oklart varför då hon sedan pekar på luckan snett över som gör exakt samma sak varefter hon börjar rabbla instruktioner... på Ryska.
Det var tämligen övertydligt redan innan att hon sket fullständigt i om jag förstod det hon sa eller inte men bara för att vara övertydlig upprepade hon mitt I don't understand (jag förstår inte) i en så retsam ton att sarkasmen i princip sipprade ut genom springorna i utedasset hon kallade arbetsplats.
Självklart kände jag mig vid det här laget ytterst välkommen till Ryssland.
Hon kunde åtminstone haspla ur sig ett begripligt ord och det var declaration.
Precis som den föregående pekar hon på luckan snett över.
Efter att ha stått och sett allmänt förvirrad ut ett tag så kommer något slags undertullare (en man och en kvinna i reflexvästar med högst oklara arbetsuppgifter) med två tullklareringpapper.
Dokumentet var gudskelov åtminstone på Engelska men det blev ärligt talat inte så jävla mycket mer begripligt för det.
Jag fyllde i pappret efter bästa förmåga och ställde mig i en abnormt lång kö till luckan.
Bakom lucka nummer tre dolde sig en dam som förhoppningsvis har extremt dåligt betalt då hon måste vara den långsammaste tjänsteman jag stött på.
Det var inte nog med att registreringen av varje människa tog 10-15 minuter, det var tydligen också såpass ansträngande att hon kände sig tvingad att ta en paus efter varannan människa.
Avlösning? Nej, vem skulle hon då prata med på rasten?
När det väl blivit min tur har jag lätt stått i själva kontrollen i två timmar redan och när hon sedan börjar rätta mitt papper som en förskolefröken (idiotiskt nog inbillade jag mig att papper nr. 2 var om jag skrev fel på det första, jag ska aldrig underskatta rysk byråkrati igen).
Men det var lika bra att jag inte fyllde i det andra pappret för jag hade då rejält underkänt på det provet.
Åtminstone hade hon engagemang nog att kryssa och kladda på pappret var jag gjort fel vilket jag fick i retur ihop med två nya blanketter.
-Nästa!
Bara att ställa sig och på nytt fylla i ett dubbelsidigt A4 i två ex.
Som Svensk är man ju väl disciplinerad i kösystemet varvid jag lydigt ställde mig längst bak.
Jag hade språkat lite med en grupp Finnar innan från en expediton på tre Yamaha 660 Tenerer och tre brutala offroad-jeepar som skulle ta sig till Magadan.
Dessa som alltså hade föresatt sig att göra bland det jävligaste man kan göra på hjul på den här kontinenten tyckte för övrigt att jag var en brave man (modig man) som skulle göra vad som är rena fjollresan i jämförelse bara för att jag valt att göra det solo.
Lite rakare i ryggen blev jag allt (ärligt talat levde jag på det hela resten av den veckan).
I vilket fall, de hade lyckats ta sig igenom byråkratin på första försöket och då de såg att jag ställt mig sist i kön igen mer eller eller mindre bar de fram mig till luckan.
I vanliga fall hade jag nog tagit för mig mer men vid det här laget var jag nästintill svimfärdig, jag hade inte bunkrat vätska eller näring för en så utdragen tortyr som detta.
När jag till slut således får visa mitt pass för tredje gången och hon börjar registrera uppgifterna från tullklareringen och reg.beviset blir jag till slut godkänd.
Jag är dock rätt övertygad om att hojen blev reggad som en Triumph 800 av fabrikat Tiger men det vore höjden av jävlighet om de bråkar om det när jag ska ut.
Det är tydligt att Trajja inte tagit någon större marknadsandel i öst.
Nu har jag alltså tagit mig så långt att jag faktiskt kan bli kontrollerad av en tullare.
Tyvärr verkar de vana att hojar tar mycket längre tid varvid jag och finnarna anvisats plats vid sidan av de ordinarie fälten vilket vi lydigt följt.
Det första jag gjorde när pappren var klara var att baxa ut hojen i bil-fältet, finnarna var igenom sedan länge och såvida jag inte var i vägen fanns det antagligen ingen anledning till att jag inte skulle stå kvar här resten av dagen (den här taktiken påskyndade vår gränspassage i Albanien 2015 avsevärt).
Men de prydliga köerna hindrade inte tullaren att totalt godtyckligt kontrollera fordonen.
Om det står tio bilar på rad är det ju självklart att man kollar den i mitten och sedan den som står sist?
Nej, det tycker inte jag heller så det var fullständigt uppenbart att de förhalade passagen bara för att de vill och kan.
Men åtminstone får jag lite lön för att jag inte levt rövare då det enda jag behöver göra när jag ska kontrolleras är att öppna locket till ena väskan.
Så efter 3.5 timme, svimfärdig av näringsbrist och med ett huvud som känns som om det ska sprängas i bitar kan jag rulla in i Ryssland... hela 1000 meter.
Vad hittar vi väl där om inte två personer som ska kontrollera mitt pass. Samma pass som redan kontrollerats av tre andra personer.
Ifall det varit VM i byråkrati och inte fotboll hade då Ryssland aldrig åkt ur i kvarten för detta måste vara världsrekord, kommunist-ränderna har visst inte helt gått ur.
Jag åker på betryggande avstånd från gränsen innan jag stannar för annars gav jag mig fan på att en gubbe i uniform hoppat fram ur en buske och bett mig visa mitt pass.
Jag bryr mig inte ens om att värma mitt readymeal, det var ändå inte som om den var speciellt kall.
Efter 20 år i ett yrke med jour har jag ätit betydligt kallare mat än en sadelvarm mjukkonserv.
Sköljer ner maten med i princip allt i vätskeväg jag har kvar.
Trafiksituationen på Rysk landsväg motsvarar omedelbart alla mina absolut värsta farhågor.
Anledningen till att alla kör med sk. dash-cams här är som jag har förstått det att försäkringbolagen inte köper någons förklaring med mindre än det finns konkreta bevis.
När alla således filmar hela tiden är det därför kanske inte så konstigt att det finns så många skräckinjagande videos på youtube?
Det hade kunnat vara förklaringen.
I praktiken är det för att de kör som svin.
Hastighetsefterlevnaden är helt obefintlig, 90-väg är i praktiken fri part för infödingen.
Jag insåg snabbt att jag var tvungen att hålla minst 115 km/h för att inte utgöra en total bromskloss för övrig trafik så att köra ens i närheten av lagligt vore livsfarligt, jag får helt enkelt betala "böterna" som de kommer, hellre något fattigare än död.
Dagens värsta var när jag blev omkörd på en avfart på insidan för att jag hade den dåliga smaken att släppa ner till 100 på 90-väg.
Jag insåg till slut att om man har ett säkerhetsavstånd till framförvarande fordon på mer än 5mm så brister man enligt ryssen kraftigt i sitt engagemang och är för bakomvarande fordon bara ytterligare ett hinder som ska undanröjas snarast möjligt.
Efter en timme i den här trafiken och ett helt oräkneligt antal helt sanslösa manövrar från mina medtrafikanter tänkte jag faktiskt i ett svagt och defaitistiskt ögonblick att det fanns en överhängande risk att jag faktiskt inte skulle överleva 200 mil av det här.
En av mycket få andra hojar jag såg på hela eftermiddagen saknade reg.skylt så det är inte bara hastigheten de skiter fullständigt i.
Med tanke på vilket skick jag var i är det i princip ett mirakel att jag tog mig till hotellet helskinnad.
Men det blev faktiskt mer diciplinerad körning inne i stan även om alla hastighetsbegränsningar fortfarande betraktades som en rekommendation som bäst.
Åker runt kvarteret två varv utan att hitta hotellet, det är fan inte lätt när man i praktiken är analfabet på deras variant av alfabetssoppan och skylten bara står på Ryska.
Parkerar på en innergård och hittar till ett отель som visar sig vara rätt ställe.
Väl installerad på rummet är jag totalt redo för döden, dock inser jag att jag måste ha vätska i enorma mängder om jag ska bli bättre i skallen men jag behöver i alla fall inte gå långt.
Det finns ett snabbköp bara 50m från hotellet.
Jag dricker precis så mycket jag orkar och slår i bingen.
Varje gång jag vaknar under natten för att jag håller på att pissa ner mig går jag på toa varefter jag dricker mer vatten.
Så håller jag på fram till morgonen.
Det kunde varit en bättre första dag i Ryssland men jag lever och jag har i alla fall tagit mig till Ryssland vilket jag ändå är rätt stolt över.
Finska gränsen.
Världens senaste ljumna lunch.
Informatörerna flockades omedelbart i fönstren då jag parkerade på en innergård i St. Petersburg.
Det var en extremt rysk utsikt från hotellrummet.
Fredag 
531km 
20.63km Totalt:20.63km 
