Lördag    9.8.2025
360km Totalt: 2991km 6h 55m Totalt: 41h 21m
  1.58km Totalt: 43.13km

På efternatten när vi börjar närma oss kusten har vi resans hittills värsta sjögång men det är fortfarande inte värre än det var över till Island.
När jag drar upp rullgardinen för hyttfönstret och tittar ut är himlen mörkgrå och regnet fullständigt hamrar ner.

Då det mesta på den här överfarten var något oklart antog jag att jag missat frukosten 7.30 då telefonen tog ett glädjeskutt in i Georgisk tidszon under morgonen och vi alltså tappade en timme.
Blev därför något förvånad då jag satt med munnen full av en kall readymeal i hytten jag tagit med upp från hojen som nödreserv och utropet kom i högtalaren (på engelska faktiskt) att frukosten var serverad och kom inte sent.
Nåväl, det gick ingen större nöd på mig där jag satt så jag mumsade vidare.

Ett par kilometer innan kusten hörs ett ljud som låter misstänkt mycket som ett gigantiskt ankarspel och mycket riktigt står vi sedan stilla.
Fördelen med att vi ligger stilla en bra stund är att vädret i mellantiden hunnit klarna upp.

Huruvida ankomsten på kl. 10 angavs på Bulgarisk tid (som frukosten) eller lokal tid (vilket är brukligt) är precis som det mesta annat med den här överfarten ett mysterium och det spelar heller ingen roll vilken av dem det var för de spräcker det med väldigt god marginal oavsett.
Klockan är närmare lunch innan vi dockar och sedan följer ny väntan på att vi ska få gå ner på bildäck.

Efter en hyggligt lång stund sprider sig ryktet att det är en passkontroll i cafeterian alla måste igenom.
Hyggligt nog släppte chaufförerna förbi oss turister i kön för det tog tillräckligt lång tid ändå.

Nåväl, passet stämplat och nere på bildäck följer ny väntan på att de ska sänka rampen och faktiskt låta oss lämna skutan.
I det här läget börjar jag känna mig som ett av spökena på The Flying Dutchman, fast på båten i evinnerlig tid.

Vi skulle ha dockat vid 10 så min naiva förhoppning var att jag kanske skulle varit på rull kl. 11.
Den tidsplanen kan man väl lugnt säga inte höll.
Strax efter 14 får vi lämna båten för att sedan bli avcheckade vid en (tacksamt nog snabb) gränskontroll och lämna hamnen.
Jag fördröjde avfärden en liten stund genom att helt onödigt upplysa en gränspolis om att jag minsann kom från Sverige när han säger finish och pekar att jag skulle åka.
(Till mitt försvar ska sägas att den föregående gränspolisen på båten räknade upp precis alla andra nationaliteter ombord innan han till slut fattade att jag var Svensk.)

Det som sedan följer är en av de längsta dagarna i mitt liv.
Till att börja med så behöver jag inte ens lämna Batumi innan jag inser att tamdjur på vägen är något man behöver ha med i kalkylen.
Ok det var ju inget nytt men att en ko bara står eller ligger precis mitt i vägen har jag trots allt inte sett i Europa förut.
Mig veterligen tillber trots allt inte Georgier kreaturen som de gör i Indien.
Getterna, grisarna och de oräkneliga gatuhundarna utgjorde ändå en lite onödig krydda när precis allt annat på vägen redan försöker mörda en.

Det tog ändå priset när en skock kor går och betar i mittdelaren på motorvägen.
Bortsett från suicidala kor drar jag ganska omedelbart slutsatsen att den gemene Georgiern kör som en rabiessmittad sociopat.
Detta är en aggressiv hänsynslöshet på en nivå jag tidigare aldrig skådat.

Att t.ex. inbilla sig att man inte kommer bli omkörd bara för att det kommer mötande trafik är ett digert misstag.
Att kasta sig handlöst ut i mötande fil från en bilkö för att ta sig längre fram i kön är praxis, de skiter fullständigt i om motkörande måste panikbromsa medan de prejjar sig tillbaka in i kön.
Jag såg en gammal tant med två obältade barn i en liten Toyota praktisera detta när jag vid ett tillfälle svängt av och försökte vänta ut kön (vilket inte gick, då hade jag varit kvar där ännu).
Att i stort sett varenda bil har plåtskador vittnar om att detta är helt enkelt så de tycker att det ska gå till i trafiken.

Jag stannar i en liten håla för att dricka vatten och slänga i lite mat efter drygt två timmar.
Då hade jag bara åstadkommit drygt sex mil på trippmätaren.
Under tiden jag käkar svänger det in en skrotig liten Honda på parkeringsrutan bredvid med en ung kille som tydligen tycker han är gangster.
Han är uppenbart stenad och tycker att vi är Bros eftersom han kan kommunicera på engelska på vad som knappast var bättre än förskolenivå.

Han ställer diverse helt idiotiska frågor om hojen på vad jag antar är Georgiska.
Det finns väl dock utrymme för tvivel beträffande hans språkbegåvning även i det fallet då det förmodligen inte direkt är någon stjärnstudent jag har att göra med.
Sedan inte alls oväntat så vill han att jag ska ge honom pengar eftersom vi ju är Bros.
Jag hade väl inte riktigt samma uppfattning och till slut tröttnade han.
Hans polare som satt kvar i bilen verkade mest tycka att hela situationen var lite festlig vilket var tacksamt då två mot en hade förvandlat en redan tråkig interaktion till något än mer obehagligt.

Partierna på motorväg rullar på men de sträckor där man behöver rulla landsväg en bit till nästa påfart på motorväg är en ändlös lång kö, bokstavligt talat.
Om GPS:en angav att det var en mil till nästa påfart så kunde jag utgå från att det var så lång bilkön var för det visade sig tyvärr alltid stämma.

När jag framåt kvällen svänger in på en bensinmack för att tanka utbryter en förvirrad diskussion med en bensinvärd (Georgien är tydligen ett sånt land där man inte tankar själv).
Slutligen kommer vi fram till att det högsta han kan erbjuda i oktanväg är 92 vilket jag slutligen givetvis accepterade och det gjorde inte heller någon märkbar skillnad.
Med tanke på att soppan bara kostade strax över tio kronor litern kan jag knappast klaga.

De blygsamma 36 milen till hotellet i Tbilisi var kalkylerat till en rätt deprimerande sen ankomst redan ifrån början men de ständiga ändlösa köerna plussar på timme efter timme.
När jag slutligen rullar in på hotellets parkering är klockan strax efter 22 och jag har möjligen tagit en timmes paus totalt under hela dagen.

Färddatorn på hojen visar en snitthastighet för hela äventyret på 52km/h.
Jag är otroligt glad att jag stannar här i flera dagar innan jag ska dra vidare för kroppen är totalt mörbultad.
Jag somnade gott den kvällen.

Det var inte jättekul väder när vi först ankom till Batumi men det blev bättre

Jag gick ur en av köerna på vägrenen och drack vatten.
Det fick dock bli ett kortare stopp då jag snabbt insåg att jag skulle bli ihjälkörd annars med tanke på det stora antalet fordon som kastade sig ut på vägrenen för att köra längre fram i kön.

Söndag    10.8.2025 
29.96km Totalt: 70.09km

Jösses, det är sällan jag sover så tungt som jag gjorde inatt.

Efter den som sagt helt adekvata men ganska nödtorftiga maten på färjan smakade frukostbuffén ljuvligt och bara det faktum att det fanns något annat än vatten att dricka kändes otroligt lyxigt.
Utsikten från terrassen på hotellet gick inte av för hackor den heller.

Jag får erkänna att jag faktiskt slocknade en timme i paltkoman efter frukosten så klockan blir efter lunch innan jag gör byn.
Första anhalt blir en loppis i anslutning till en bro med ett helt otroligt spann bland utbudet med allt från rena containerfynd till rena antikviteter.

Härifrån traskar jag vidare till Gabriadzes klocktorn vilket är del av en gammal dockteater.
Tydligen öppnas luckan varje hel timme för att släppa ut en ängel som slår på en klocka men det får jag försöka tajma in senare.

Jag gick ner till Anchiskhati Basilica vars claim to fame är att det är den äldsta kyrkan i Tbilisi (från 500-talet) men den imponerade inte visuellt utvändigt och invändigt har jag ingen aning om då de inte ville ha in sluskar klädda i kortbyxor i den och det var inte som om jag traskade runt med ett ombyte.

Fredsbron var ingen direkt wow-faktor men ska man ändå bygga en gångbro får man ändå imponeras lite av vad de gjort med den.

Jag traskar därefter vidare till Sionikatedralen.
Det verkar ha varit lite sport bland Georgiernas fiender att rasera den här katedralen så mellan den ursprungligen uppfördes någon gång under 5-600-talet raserades den ett oräkneligt antal gånger innan den tog sin nuvarande form på 1300-talet.

Jag käkar sen lunch på en uteservering precis vid katedralen och trots att det var precis mitt i turiststråket gick grillad kyckling med pommes och en cola på motsvarande 140SEK.
Det hade jag knappt fått en förrätt för i Bukarest.

Jag strosar runt i ett fantastiskt pittoreskt old town och förvirrar mig ner i Meidan Bazaar, en basar under Meidan torget.
Prismässigt en ren turistfälla men en upplevelse för alla sinnen med alla kuriosa prylar och lukter av exotiska teer och lokala läckerheter.
Jag njöt av i fulla drag trots att jag inte gick därifrån med något annat än ett leende.
(Visserligen delvis på grund av att jag inte vill försöka förklara för framtida gränspoliser varför jag var tvungen att köpa ett asballt svärd eller en mynningsladdad pistol på en underjordisk basar i Tbilisi.)

Sedan helt utan egen förskyllan (jag svär) går jag förbi MacLarens Irish Pub för andra gången.
Det måste ju var ett rent omen. Att inte ta en pint under de omständigheterna känns som att fresta ödet.
Så där sitter jag nu utan planer på några ytterligare större utsvävningar under kvällen annat än en bit mat och ytterligare några bakgator i old town.

Jag landar slutligen på en restaurang kallad BalconY no12 där jag knappt hunnit få in min rostade kyckling med björnbärssås när en dam sätter sig vid ett piano bakom min rygg och börjar spela.
Normalt sett hade jag inte haft något emot det så länge de inte spelar jazz och det är med lite känsla.
Men den enda känslan hon utstrålade med sitt musicerande var ett brinnande hat på en nivå som antyder att hon måste kört bil hit genom Georgisk rusningstrafik.
För skojs skull tar jag upp en dB-mätarapp på telefonen och konstaterar att hon hamrar på i nästan 90dB vilket nästan är imponerande på sitt sätt men inte särskilt njutbart.
Jag betalar min nota och tar min tillflykt till en mer stillsam miljö vilket "råkade" vara en bar precis runt hörnet vars inbjudande Guinness-skylt jag sett redan innan jag satt mig och käkade.

Spontant gillar jag Tbilisi väldigt mycket men om du har tänkt ta dig hit per hjul så är det en klar fördel om du precis som jag är lite dum i huvudet.

Utsikten från hotellrestaurangens balkong

Loppmarknaden

Staty föreställande Berikaoba, ett hedniskt firande av vårens ankomst

Gabriadzes klocktorn

Fredsbron

Anchiskhati Basilica

Det var väldigt pittoreskt i old town

Meidan Bazaar

Rike Park
Den oerhört bisarra byggnaden är en konserhall

Jag och Ronnie
Som jag förstod det är anledningen till att de har en staty av Ronald Reagan att de anser att han var instrumentell i Sovets fall.

Jag fattade aldrig funktionen på de här automaterna som stod lite varstans.
Det känns lite kontraproduktivt att ha en bankomat för en digital valuta.

Måndag    11.8.2025
266km Totalt: 3257km 5h 36m Totalt: 46h 57m
  11.99km Totalt: 82.08km

Idag är faktiskt första dagen jag har motorcykelåkning planerat som inte bara går mellan punkt A och B som ren transport.

Jag lämnar Tbilisi och åker i stort sett rakt norrut mot Ryska gränsen.
Jag ska åka en väg som kallas Georgian Military Road, en väg över Kaukasusbergen som genom tiderna använts till allt från handel till smuggling och en och annan invasion sedan första århundradet före Kristus.

800 soldater förvandlade vad som antagligen var en ko-stig till en faktisk väg som färdigställdes 1783.
Ett infrastrukturellt mästerverk på sin tid.
Vägen är totalt 21 mil lång från Tbilisi till Vladikavkaz i Ryska Nordossieten.
Riktigt så långt har jag dock inte tänkt att åka då jag varken har för avsikt eller Visum att åka in i Ryssland.

Efter att ha åkt runt i 30+ temperaturer var de blygsamma 15°C på toppen av Jvaripasset fruktansvärt kallt.
Jag åker inte längre än till Kobi där jag ser en fullständigt ändlös rad av stillastående lastbilar försvinna mot horisonten trots att det fortfarande är tre mil till Ryska gränsen!

Då det som sagt inte var aktuellt att åka in i Ryssland får jag åka samma väg tillbaka men det gör just ingenting då det var riktigt fin åkning med fullständigt makalösa vyer.

Jag stannar till som hastigast vid något monstruöst betongbygge kallat Russia-Georgia Friendship Monument.
Hur mycket ömsesidig vänskap det någonsin funnits mellan dessa nationer är väl rätt öppet för debatt och själva monumentet kan väl bäst beskrivas som brutalistiskt med insidan målad med graffitti.
Vyn var avsevärt vackrare än monumentet.

Apropå det så var det väl också det fantastiska läget vid Zhinvali-reservoarens turkosa vatten som gjorde slottet/fästningen i Anunuri så betagande men komplexet i sig ska inte förringas det heller.
Säte för feodalherrar sedan 1200-talet har det sett ett oräkneligt antal slag under sitt kontinuerliga bruk fram till början av 1800-talet.
Själva inträdet var gratis så jag hade gladeligen betalat de blygsamma Lari som parkeringen kostade men det ville parkeringsvakten inte höra talas om så det vara bara att tacka och ta emot.

Längs vägen tillbaka till hotellet på väg genom en by lyckas jag genom ren ouppmärksamhet klappa ner i alla potthåls moder.
Det är en sån jävla smäll att jag är mer eller mindre är på väg att göra en mindre graciös kullerbytta över styret och det är betydligt mer tur än skicklighet som gör att jag faktiskt lyckas styra upp situationen.
Initialt verkar det dock inte ha orsakat någon permanent skada så det måste vara hyggligt stryktåliga fälgar på Tigern trots allt.

Väl tillbaka på hotellet gör jag en snabbkoll av hojen, tvättar lite och ger mig sedan mot gamla stan för lite käk.
Av någon anledning blev det visst en Guinness idag också.

Zhinvalireservoaren

 Jvaripasset, 2395m

Russia-Georgia Friendship Monument

Det var fantastiskt fin åkning

 Anunuri

Väl tillbaka i Tbilisi provianterar jag lite i den lokala butiken och konstaterar att man kan köpa fatöl på "lösvikt".