Onsdag 
6.8.2025
60km Totalt: 2631km 
1h 25m Totalt: 34h 26m
1160km Totalt: 1500km 
3.32km Totalt: 40.15km 
Jag har inte speciellt bråttom iväg då jag inte har några tider att passa förrän vid lunch.
Första anhalt är kontoret för företaget jag bokat färjan med vilket märkligt nog är placerat i ett industriområde flera mil från själva hamnen.
Trafiken i Bulgariens tredje största stad var inte oväntat något kaotisk så trots att jag inte på något sätt kan ha varit ute i någon rusningstrafik tog det en dryg timme att åka de två milen till kontoret från hotellet.
Väl på plats får jag upplysningen av en vältalig gentleman att den resan hade jag gjort helt i onödan, till kontoret behövde man bara åka om inte hade någon biljett i förväg.
Då jag hade all tid i världen tyckte jag inte det var värt att skapa en konflikt av det men faktum var att instruktionen att åka dit tydligt angavs på baksidan av biljetten, komplett med vägbeskrivning och allt.
Väl nere vid hamnen är det ett myller av i stort sett bara lastbilar.
Vid sidan av parkeringen står ett antal baracker, bl.a. en för Vart LTD vilket är den jag söker.
Det är ett lite märkligt system med den här färjan då det finns flera olika "agenter" som säljer plats på samma båt varav Vart LTD är en.
Väl inne hos Vart-agenterna får jag lämna ifrån mig passet och registreringsbeviset för hojen som en gentleman kopierar.
Jag blir därefter tillsagd att vänta en kvart.
I det här läget var det bara jag och lastbilarna så jag kände mig lite unik som turist-passagerare.
Så döm av min förvåning när jag på väg ut genom dörren får ett Hej, är du från Sverige? (på svenska) av en kille på väg in.
Han hade sett skymten av reg. beviset till hojen och bakom min motorcykel stod nu en svensk-reggad minibuss som bortsett från killen jag pratat med (som hette Tigran och var från Karlstad) innehöll en äldre gentleman (Björn) från Säffle!
Världen är allt bra liten ibland.
Jag fördrev lite tid i samspråk med Björn med Tigran ordnade deras papper.
Det visade sig att de bak i bussen hade en VW Bubbla från femtiotalet de skulle transportera till Armenien för totalrenovering.
De hade egentligen haft för avsikt att åka genom Turkiet men hade stoppats vid gränsen av nitiska tullare som hade invändningar mot att de transporterade en bil inuti en annan bil.
Naturligtvis ren bullshit och Tigrans teori om att de gjorde det bara för att jävlas då han har ett Armeniskt pass verkar inte orimligt då det till synes inte finns någon annan logisk förklaring.
Det lär gå race-bussar till eller genom Turkiet varje dag.
De drog dock jävlandet bra långt då de kvarhölls i gränskontrollen i tolv timmar innan de tröttnade, åkte tillbaka in i Bulgarien och hit till Varna för att istället åka färja.
Min väntetid hade nu gått ut vilket efter ett snack med gubben i baracken bara startade en ny väntetid där mitt pass nu skulle kopieras.
Efter en stund lämnar gubben baracken och springer iväg riktning mot gränskontrollen med en bunt papper, bland annat mina inklusive mitt fysiska pass.
När han kommer tillbaka får jag ett papper jag ska visa i den första kontrollen för att få åka in på hamnområdet.
Så nu kan jag efter drygt två timmar faktiskt flytta hojen lite närmare färjan.
Det verkar vara casual Friday varje dag här för jag lämnar över mitt tillstånd (en liten papperslapp) att åka in i hamnen till en person som är helt civilklädd.
Därefter kommer den första av två kontroller där en gränspolis vill stämma av ramnummer och kolla igenom lite packning.
Efter att ha kollat igenom innehållet i min necessär minutiöst och varit vääääldigt nyfiken på mina readymeals får jag åka vidare.
Hela processen från att jag anlänt har varit väldigt mycket skynda på och vänta med väldigt stor oklarhet inför nästa steg i processen.
Nu var det dock helt uppenbart att detta var sista steget för Georgian border control var tydligt skyltat.
Jag fick vänta lite ytterligare varefter två gubbar (varav en helt civil) ska stämma av ramnummer på hojen igen och någon halvlång procedur med passet inne i en barack.
Jag får därefter tillbaka mina papper och får åka ombord på färjan... Men inte särskilt långt.
En stuvare som inte talade ett ord engelska lyckades att förmedla att min hoj (som jag bokat plats för flera veckor tidigare) inte fanns med på hans lista.
Så det ledde till ytterligare 15-20 väntan men vid det här laget började jag betrakta mig som en veteran i det gemet.
Efter ha väntat i över två timmar på kajen i 33º stekande sol så var det mest bara skönt att få ta igen sig i skuggan på nedre däck en stund.
(Jag insåg i efterhand att det här nog delvis kan ha varit mitt eget fel då jag bland alla papper hittade ett stämplat papper med hojens data ihop med reg.beviset.
Hade jag lämnat det till stuvaren hade det förmodligen hjälpt betydligt.)
Till slut kommer något slags klartecken och jag får åka upp för en brant ramp till övre bildäck och börja spänna fast hojen.
Detta skedde under överinseende av en stuvare som så idiotförklarande och minutiöst beskrev hur jag skulle göra att han lika gärna kunde gjort det själv.
Jag antar att det faktum att han inte gjorde det handlade om något slags ansvarsfriskrivning.
Men det var en jävla trevlig prick och stämningen var högst gemytlig så vi kom bra överens.
När hojen väl stod fastspänd gestikulerade han brett och frågade Ensam? Var är fru? Var är vänner?
Jag pekade på hojen och svarade:
Det här min fru 👉🏍️, det här min vän 👉🏍️.
Han verkade trots allt gilla det svaret, han såg åtminstone humorn i det.
Uppför branta trappor och in i båtens inre för incheckning där jag får lämna ifrån mig mitt pass och i utbyte får ett "kvitto" där det även står vilket grupp jag tillhör för måltiderna.
Det är helpension på båten och restaurangen tar inte alls så många som det finns hytter till varvid det alltid är två sittningar.
Jag blir förövrigt insjasad i restaurangen av en babusjka det första jag blir för en sen lunch.
Efter att ha spenderat större delen av dagen i hojkläder under stekande sol tror jag knappt aldrig jag luktat så mycket svett i hela mitt liv men en dusch fanns inte ens på bordet i den förhandlingen, det var håll käften och ät som gällde vilket jag också gjorde.
Maten hade nog stått där ett tag så lunchen bestod av kall kyckling och kallt ris men det smakade fan inte så dumt ändå, jag var vid det laget rätt hungrig.
Jag duschade, kånkade upp lite mer packning till hytten och tar en rundtur.
Det kan snabbt konstateras att det finns absolut ingenting på den här båten, inte så mycket som en dryckesautomat. Nada.
Ett litet bakslag för hade jag vetat det hade jag provianterat betydligt bättre i samband med sista tankstoppet.
Det kommer bli en torftig men nyttig segling med vatten som enda tilltugg.
Vi lägger ut drygt två timmar försenade.
Jag misstänker att det kommit någon förklaring till det då det med jämna mellanrum har ropats ut något på världshistoriens mest spräckta högtalarsystem men utropen har skett på enbart Ryska.
Nåväl, de lär ju ha alla möjligheter att ta in den tiden och om inte är det ju inte som om det har någon avgörande betydelse om överfarten tar 64 eller 66 timmar för det här kommer med god marginal bli den längsta seglats jag någonsin företagit.
M/V Vilnius, "hemma" för de nästföljande dygnen
Torsdag 
