Onsdag    27.8.2025
142km Totalt: 5468km 2h 47m Totalt: 80h 24m
  120km Totalt: 1740km   2.3km Totalt: 231.44km

Det är aningen svårbedömt när jag skulle behöva ge mig iväg till hamnen då den tidsspillan jag skulle drabbas av vid gränsen mellan nord och syd var rätt svår att kalkylera.
Jag ser till att jag har en och en halv timmes marginal för en färd som enligt Google Maps skulle ta 40 minuter och det visar sig vara rikligt.

Det är i princip ingen kö alls och den grekcypriotiska passkontrollen bara viftar mig igenom utan att ens titta på passet.
Jag är således framme i hamnen i god tid och där ser jag skyltarna för Akgünler uppe på plan 2 i en byggnad direkt till vänster man åker in i hamnområdet.

Upp där och hämta biljetterna och sedan vidare till gränskontrollen och sedan customs.
För första gången något som faktiskt kan liknas vid logik och där ställena man ska besöka ligger i ordning.

Jag är väldigt fundersam kring tiderna som rederiet anger då det enligt informationen man får med biljetterna står att man ska vara incheckad två timmar för avgång.
När den tidsgränsen passerats är det fortfarande bara jag och två personbilar som står på kajen.
Jag börjar definitivt misstänka att tiden på biljetten faktiskt anger incheckningstiden (vilket i så fall är den enda båt jag åkt med som gör det) och inte avgångstiden för så här usel tidspassning börjar kännas lite orimligt.

Då det var enda stället det gick att få skugga ställde jag mig vid stuvarna som satt vid bogvisiret.
Jag tror inte ens det gått en halvtimme innan en av dem förbarmar sig över mig och säger att jag kan hämta "moto" och papper så får jag köra ombord.
Tigern var alltså första fordonet på båten. Snyggt!

Det är skönt att se att det trots allt finns lite omtanke och vänlighet kvar i världen för att stå där på kajen och uggla i någon timme hade varit fruktansvärt även om jag hade bunkrat för det värsta och hade med mig fyra liter vatten.
Temperaturen dagtid har inte varit särskilt långt under 40º under hela vistelsen vilket i allra högsta grad är anledningen till att jag överhuvudtaget inte åkt hoj sedan jag kom hit.

Precis som på nattfärjan lämnar vi inte ens i närheten av på utsatt tid kl. 14 utan klockan är närmare halv fyra innan vi faktisk lägger ut.
Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag bokade de här överfarterna för även om det var ganska billiga färjebiljetter hinner jag just ingenstans idag i och med att jag kommer till fastlandet så pass sent (och senare blir det bevisligen med det här rederiets tämligen avslappande förhållande till sitt seglingschema).
Jag har därför bokat rum på ett hotell i Mersin bara 11 mil från hamnen i Taşucu.

Det visar sig vara en vettig taktik för vi borde anlänt i hamn kl. 19 och klockan är närmare 22 (!) när vi faktiskt är där.
Väl i hamnen är det givetvis omvänt i förhållande till utresan vilket är något geografiskt olämpligt då jag alltså får lämna hojen vid de anonyma tull-barackerna och gå över halva hamnområdet för att komma till gränspolisen.
Det är inte bara jag som tycker det börjar fresta på tålamodet då en turk får ett totalt nervsammanbrott i kön och skäller ut gränspoliserna efter noter, jag var rätt säker på att han skulle bli paketerad och bojjad för det var inte det milda utbrottet men han klarade sig.
Väl tillbaka med i tullen med passet stämplat så är det dags för en ny kö som rör sig ännu långsammare än den förra.
Det tar minst fem minuter att processa varje människa så man kan inte ens säga att det kryper fram, upplevelsen var mer att inget hände alls.
Min väntan blir inte bättre av att jag inte kan släppa misstanken att när det väl blir min tur visar sig att jag missat att få något papper stämplat i någon anonym bajamaja med en skjutglugg på något obskyrt ställe av hamnen.
Men den misstanken visar sig gudskelov vara obefogad, pass och reg.bevis var allt som behövdes för att jag sen kunde ställa mig i kön genom den fysiska tullkontrollen.
Tacksamt nog gör de bara en högst övergripande koll av packningen varefter jag får ett (stämplat, givetvis stämplat) "kvitto" som jag sedan visar upp för att lämna hamnen.

Jag är inte framme på "Royal" i Mersin förrän efter midnatt och efter sedvanliga rutiner lyckas jag med hjälp av lite pekande faktiskt beställa en kebab från en restaurang mittemot hotellet som häpnadsväckande nog fortfarande var öppen, klockan var 01.30 när jag slutligen kunde käka kvällsmat.
Jag somnade rätt gott efter det.

Hamnen i Girne och surrningen på båten.
Det var som sagt ganska tomt ombord när jag fick åka på.

Visst är det jättetydligt att det är de två fönstren på gaveln av byggnaden som är Turkiska tullen?

Vid utresan från Girne ligger sakerna i en betydligt mer logisk ordning

Inte lika mycket i Taşucu

Torsdag    28.8.2025
518km Totalt: 5986km 4h 57m Totalt: 85h 21m
  5.19km Totalt: 236.63km

En ganska ospännande dag på motorvägen.
När jag sitter och fikar på en bensinmack svänger det in en gammal Talbot från åttiotalet som häpnadsväckande nog ställer sig vid pumpen för naturgas.
Det var definitivt inte det jag trodde den skulle tankas med men det visar sig tydligen vara en grejj här för det är inte ens den enda Talboten, än mindre den enda veteranaren jag ser "tankas" med gas.

Framme i Ankara visar det sig till att börja med som om staden verkar luta åt alla håll samtidigt.
Själva hotellet ligger i en lutning och dessutom utefter en fyrfilig motorväg.
Efter att först gjort en helknasig navigeringsmiss finner jag mig själv på en nerfart från motorvägen där hotellet ligger bara trettio meter bort men från min position sett, mot färdriktningen.
Efter att ha konstaterat att det rätta sättet att göra det på vore en omväg på flera kilometer tar jag beslutet att göra det på fel sätt.
Jag slår helt enkelt på varningsblinkersen och kör mot trafiken fram till hotellet, det verkar ärligt talat inte som om någon brydde sig nämnvärt, i alla fall gjorde ingen något väsen av sig.
Dafne Hotel visar sig vara ett rejält lyft från "Royal" i Mersin som inte vara riktigt så kung som namnet antydde.
Inte för att det var särskilt svårt då rummet i Mersin luktade som ett askfat och blandaren till handfatet satt inte fast.

Hotellet är inte särskilt lokalt placerat men rimligen borde det ju gå att hitta en restaurang någonstans i närheten?
Inte direkt visar det sig då det till att börja med var i princip med livet som insats bara att korsa motorvägen.
Det fanns ett övergångställe med en knapp men när det slog över till rött stannade inte en enda bil.
Så det var bara att knalla ett par hundra meter åt fel för att hitta en övergång.
Totalt sett var det en timmes promenad innan jag hittade en restaurang och jag tog verkligen första bästa.

Mha hjälpsam personal och google translate lyckas jag beställa kyckling med pommes frites och det var inte dumt alls.
Efter att ha bokat nästa hotell (Berr Hotel) i Istanbul medan jag dricker en öl till efterrätt så tar jag upp telefonen och konstaterar att jag fågelvägen befinner mig ca 2-300 meter från hotellet men Googles gångväg för att faktiskt ta sig dit till fots innebar en promenad på tre och en halv kilometer!
Den här stan är inte gjord för fotgängare, det är fan tydligt.
Trots att jag kände mig som den lataste människan i hela världen tog jag faktiskt en Taxi tillbaka till hotellet, utan konkurrens den kortaste taxiresa jag någonsin gjort.
Med dricks gick den på motsvarande fyrtio spänn.

Under tiden jag satt på uteserveringen och smuttade på min öl satt jag faktiskt och frös på slutet, temperaturen är nere i 22ºC.
En högst välkommen förändring men jag är fascinerad över att jag succesivt sänkt medeltemperaturen med nästan 10º per dag på två högst rimliga dagsetapper.

KGM-systemet har en sida där man kan kolla sitt reg.nr. för att se om man har några utestående betalningar som jag kollat med jämna mellanrum och det är först nu efter en dryg vecka på Turkiska motorvägar som jag faktiskt fastnat i någon kamera.
Skulden låg på motsvarande fyrtio spänn så det får ändå sägas vara ett ganska billigt nöje så här långt.

Gasdriven Talbot.

Stadsport i Ankara

Fredag    29.8.2025
451km Totalt: 6437km 5h 16m Totalt: 90h 37m
  6.91km Totalt: 243.54km

Ytterligare en dag på motorväg där det enda intressanta som hände var att jag i vanlig ordning blir antastad av missbrukare när jag stannar för lunch.
Jag hade gärna sett att jag hade ett annat signum då jag definitivt tycker jag har nog av den varan på jobbet.
Just de här juvelerna ville av någon anledning gärna att jag skulle förstå att de var kurder från Irakiska Kurdistan och inte turkar.
Det var ju hedrande att de inte ville befläcka värdlandets rykte för det var då inte Kurdistans förlust att just de gossarna valt att emigrera.
Den här gången kom vi aldrig så långt i relationen att jag skulle ge dem pengar eftersom jag var rätt tydlig med att det inte var aktuellt att vi ens skulle bli kompisar.

Väl framme i Istanbul är stadstrafiken precis så hemsk som man skulle tro, inte det värsta jag stött på men helt klart i toppskiktet.
Alla andra motorcyklar jag ser åker i ett fält som egentligen är reserverat för utryckningsfordon men då jag inte vet den juridiska statusen på det håller jag mig i skinnet och trängs med bilarna.
Jag skippade EuroAsia tunnel och tog färjan över Bosporen istället.
Har ingen aning om kostnaden för tunneln men färjeavgiften var i alla fall som hittad, motsvarande fjorton kronor.

På färjan kommer jag i samspråk med ett par gentlemen så jag passar på att fråga ifall det verkligen är lagligt för tvåhjulingar att åka i utryckningsfältet.
Ja, det är det svarar han blixtsnabbt men efter en stund kommer sanningen fram.
Det är som jag trodde inte lagligt, det är bara att ingen gör något åt det och de kameror fälten är tapetserade med tar bara bilder framifrån.
Jag tycker ändå det är lite humor och det är bra drygt av mig att dra slutsatser baserat på en persons omdöme men jag undrar om det ändå inte är lite den turkiska mentaliteten.
Om man inte åker dit för det så är det i princip lagligt.

Jag inser jag kastar lite sten i glashus här för den principen har jag definitivt utnyttjat skoningslöst själv på motorvägen.
Häpnadsväckande nog så är det menat att motorcyklar ska köra långsammare än övrig trafik så när bilar får köra 120 så ska hojar fajtas med bussar och lastbilar i 100.
Lastbilarna verkar inte ha någon fartspärr här och de frirullar i nedförslut så en lastbil med trailer i 100 eller mer är vardagsmat här och jag kommer aldrig försätta mig i en situation där jag blir omkörd av lastbilar.
Det är i alla fall mitt dåraktiga försvarstal till varför jag i princip inte åkt en meter motorväg i det här landet i laglig hastighet.
Jag har åkt förbi ett oräkneligt antal trafikpoliser parkerade längs motorvägen hittills som inte verkar bry sig det minsta vilket alltså borde göra det i princip lagligt?

Jag checkar in på hotellet och blir omedelbart erbjuden att köra ner hojen i garaget vilket jag visserligen redan efterforskat att de hade ett men det visade sig vara bra mycket mindre än jag trodde så jag uppskattade gesten.
Särskilt som de inte tog betalt för det över huvud taget.
Möjligen att det hade gått att parkera ett halvdussin bilar där nere om man varit lite kreativ. Det i ett hotell med 100 rum.

Jag utforskar närområdet vilket bland annat inbegriper en lokal marknad innan jag slutligen landar på en lokal variant av KFC (ChiciWiki) för kvällsmat.

Färjan över Bosporen

Det var en positiv överraskning att hotellrummet i Istanbul var som en mindre lägenhet med tanke på hur mycket tid det kommer visa sig att jag ofrivilligt måste spendera i det

Kvällspromenad i området kring hotellet

Jag sov inte jättebra med tanke på att det här spektaklet pågick utanför hotellet fram till klockan fyra på morgonen