Måndag 
18.8.2025 
370km Totalt: 4038km 
5h 52m Totalt: 60h 06m
3.74km Totalt: 162.05km 
Börjar dagen med ett samtal till Nordea där jag snällt får fråga om jag kanske kan få använda mina egna pengar för att köpa en färjebiljett till Cypern då betalningen inte gick igenom när jag försökte boka kvällen innan.
Seglingarna börjar bli fullbokade så det var hög prio att ordna detta.
Det samtalet 'a 20kr minuten kostade mig två hundra spänn.
I det här läget finns det inte längre någon yttre gräns för hur långt åt helvete Nordea kan dra.
Lämnar därefter ett kaotiskt Jerevan och åker mot gränsen (mot Georgien, landgränsen mellan Turkiet och Armenien har varit stängd i över 30 år).
Stannar till vid ett monument kallat The Iron Fountain som hastigast där en rondellhund (biologisk ej, konst) tittar upp som synes bara för att konstatera att det var ännu en förvirrad turist innan den lägger sig till ro igen i skuggan av "fontänten".
Drunkningsrisken får sägas vara minimal då fontänen inte innehållit vatten sedan slutet på åttiotalet.
Innan jag åkte iväg på den här resan gick jag till en privat vaccinationsklinik och frågade vad jag kunde tänkas behöva.
Jag fick en uppfräschning av stelkramp och koleravaccin men trots att rabies fortfarande förekommer i Kaukasusländerna tyckte de att den var onödig.
"Se bara till att inte bli biten av en hund" var all den profylax de tyckte jag behövde.
Bra tips, hade jag inte fått det hade jag ju garanterat dragit på mig en kostym av hoppsydda råa kotletter och jagat gatuhundar bara för nöjes skull.
Precis som när jag åkte åt andra hållet (fast på en annan väg) är de sista milen mot gränsen fantastiskt fin åkning både sceniskt och underhållningsmässigt.
Genom gränskontrollen (Bavra-Ninotsminda) där en gränspolis hemskt gärna ville hitta en drönare i min packning men gick bet så sjunker underhållningsvärdet drastiskt.
Att beskriva vägstandarden som usel är ett överbetyg.
Av någon anledningen så ville inte gps:en rutta ens i närheten av kortaste vägen till Kars, den ville till varje pris ha mig till gränsövergången vid Türkgösü vilket lagt på 10 mil på dagsetappen.
Det kändes helt orimligt att det skulle gå fortare.
Så med hjälp av ett antal waypoints tvingade jag den att rutta via S11 och Çıldır-Aktaş övergången.
Jag förstår nu hur Garmin tänker för detta var den absolut sämsta väg som skulle föreställa vara asfalterad jag någonsin åkt på med ganska astronomisk marginal.
Det låg på den nivån att det satt skyltar vid sidan av vägen som bad om ursäkt för olägenheten.
Det var kratrar som om de inte kunde svalt en gammal Vaz hel så hade de då i alla fall tagit en rejäl tugga av den.
Som tur är var det inte så många andra som kommit på den här idiotiska iden för de fordon jag mötte var över hela vägen.
Man känner sig lagom kaxig när en lastbil kör rakt emot en på fel sida vägen.
När jag slutligen kommer fram till gränsen visar det sig att all aktivitet är fryst då internet ligger nere.
Bilen längst fram i kön hade väntat i tre timmar.
Men tydligen var det min dag i dag för det tog nog max en kvart så drog de igång kontrollen igen.
Det tog fortfarande en hygglig stund att ta sig igenom men det rörde i alla fall på sig.
Och just när man är lite kaxig när man står i utkanten av Europas gränser med en svensk hoj så finns det folk som tar ner en på jorden.
Före mig stod två franska bilar och en italiensk och efter mig kom en Tjeckisk hojåkare som åkt över Ryssland.
Precis som Italienaren vid gränsen till Armenien åkte han på en CF Moto vilket sätter min elitism på skam för jag hade inte gjort en tusenmila-resa på en kinesisk budgethoj men bevisligen går det ju.
Originalpackväskorna på CF:en var totala plagiat på de Touratech korvlådor jag har på Tigern, jag vill inte ens veta hur lite de förmodligen kostat i jämförelse.
På andra sidan gränsen känns det nästan postapokalypisk, tvåfilig motorväg med slät asfalt där jag säkert åkte en mil utan att jag såg en enda bil åt något håll.
Vägstandarden på Turkiska sidan är helt fantastisk, inte bara i jämförelse (för det hade inte sagt mycket) utan vägarna är verkligen jättefina.
Den helt nyasfalterade vägen på östra sidan Cildir-sjön var så angenäm att jag faktiskt slog av lite på tempot för att verkligen kunna ta in omgivningen.
Även här i stort sett ingen övrig trafik frånsett någon enstaka bil och lastbil.
Checkar in på hotellet och åker ner i garaget där en gubbe med en cigg i mungipan ber mig skynda på så att han kunde fortsätta vattna ogräset som växte i hela nerfarten.
Roundup kändes som ett långt rimligare alternativ.
Börjar definitivt bli dags för käk och det verkar finnas en hygglig restaurang mindre än 100 meter från hotellet.
Inte en jävel kunde engelska men en kille är snabb som en vessla upp med mobilen och mha google translate välkomnar han Sir till deras restaurang.
Den attityden måste man ju bara älska så Sir intog raskt ett bord.
Jag känner mig lite vågad när jag beställer något som min telefon översatt till garbage skewer (spett på sopor) men det visade sig vara de klart mest välsmakande sopor jag någonsin ätit.
En uppsjö av tillbehör med gratis te på maten för motsvarande en hundring.
Väl tillbaka på rummet behöver jag se till att jag inte räknat bort mig helt för i brist på seglingar har jag lagt fem dagar på Cypern och behöver försäkra mig om att den tiden faktiskt finns utan större ingrepp i den återstående rutten.
Iron Fountain
Det var grymt fin åkning runt Çıldırsjön
Är det verkligen eftersträvansvärt att ha en begynnande djungel i nerfarten?
Bästa sopor jag någonsin ätit
