Fredag    12.8.2025 
14.69km Totalt: 96.77km

Jag vaknar med migrän så jag tvingar mig ner på frukost och går sedan och lägger mig igen.
Jag går inte miste om mycket då ett regnväder dragit in under natten som håller i sig hela förmiddagen.

Jag har tänkt mig till botaniska trädgården så jag tycker jag är smart (och lat) som tar en Bolt-taxi dit för motsvarande tjugofem spänn.
Visar sig dock att han inte får åka upp dit utan släpper av mig på botten av världens brantaste backe.
Så det var bara att börja använda fossingarna trots allt.

Och det ska gudarna veta att jag gjorde inne på botaniska också.
Det fanns inga särskilt vettiga rutter därinne pga att väldigt många av stigarna och vägarna var avstänga för stenras.
Det slutar med att jag faktiskt förirrar mig till en av utgångarna mot linbanan så jag passar på att avnjuta utsikten och ta lite kort på Karlis Deda "Georgiens Moder"-monumentet och fästningen (som är stängd för renovering).

Efter som jag inte tyckte att jag var klar i botaniska går jag tillbaka in bara för att konstatera att det var jag faktiskt ändå.
Totalt tyckte steg-appen att jag förflyttat mig en dryg halvmil och motsvarande 41 våningar i höjd.
Av det jag såg utgjordes botaniken i stort sett helt och hållet av träd.
För motsvarande femton spänn är det ju dock helt ok att kunna ta en skogspromenad i så nära anslutning till stan så jag förringar inte upplevelsen helt men personligen blev jag inte direkt överväldigad.

Jag käkar en sen lunch bestående av bbq och pommes med en fatöl för motsvarande 140:- och det var mitt inne i turistsmeten.
Söker man sig bort från den kan man förmodligen äta riktigt billigt här men jag klagar då inte på det jag fått betala, det är trots allt väldigt praktiskt med engelska menyer och garanterat engelskspråkig personal.

Efter maten går jag runt som en yr höna och letar efter ett museum för antika Georgiska vapen innan jag till slut inser att det är en liten (och helt oskyltad) del av vin-museet.
De är förresten så fullständigt besatta av vin här att vin-glass är en grejj.
Även om jag kunnat äta glass hade det nog varit den sista smaken på jorden jag gett mig på.

Vapenmuseet är i stort sett bara ett rum men det är oerhört välfyllt och "museet" sköts av samlaren själv som satt där i någon gammaldags uniform och käkade en macka.
Trots att jag tydligen kom mitt i maten visade han upp och berättade om ett par sablar han var särskilt stolt över.
Inträdet var egentligen gratis men det fanns en dricksburk så det fick han.

Linbanan är en så intrikat del av stadsbilden att det kändes som det borde provas och det var också upplevelsen värd trots en hygglig kö.
Trots att man var tvungen att köpa och ladda ett kort för att åka gick tur och retur på motsvarande tjugofem spänn.

Nu har klockan blivit så mycket att det åter blivit legitimt med ett litet besök på MacLaren's Pub.
Bävar lite inför morgondagens färd till Baku på bortåt 60 mil med tanke på hur vansinnigt långsamt det gick från Batumi och hit.

Jag lär helt klart få se till att det blir en tidig start.

Botaniska trädgården

Karlis Deda

Det gick inte att komma närmare Narikala (fästningen) pga renoveringsarbeten

Vapenmuseet

Linbanan

Onsdag    13.8.2025
121km Totalt: 3378km 2h 14m Totalt: 49h 11m
  7.54km Totalt: 104.31km

Katastrof. Total jävla katastrof.
Jag checkar ut från hotellet och åker mot gränsen till Azerbajdzjan.

Så fort jag kommit en bit ut ur stan har vägen en befriande brist på trafik vilket givetvis borde varit ett varningstecken med tanke på hur det ser ut i övrigt.
Väl framme vid gränsen finns det bara lastbilar med tillhörande chaufförer, inte en personbil eller motorcykel så långt ögat når.

En ensam gränspolis framför sex tomma filer med checkpoints vinkar mig till sig, frågar efter mitt ärende och vill se mitt pass.
Att jag har ett eVisa för inresa duger bara om man flyger in i landet men inte ens ett "riktigt" Visum hade funkat för detta visar det sig.
Då gränsen är helt stängd krävs ett "specialtillstånd" för att få åka över.

Jag är i stort sett helt förkrossad att jag inte noterat detta och det var inte direkt som om gränsen stängde nyss.
Den stängdes under pandemin 2020 och öppnade sedan aldrig.
Att gränsen mellan Armenien och Azerbajdzjan är stängd visste jag men detta hade jag inte koll på alls.
I och med att Svenska UD angav att allt som krävdes för inresa var ett eVisa (vilket alltså bara funkar om man flyger in) och Svedeas gröna kort gällde här så undersökte jag aldrig saken närmare.
Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå varför min hojförsäkring gäller i ett land man inte kan åka in i med ett fordon.

Jag är nog inte helt ensam om det här misstaget för efter att jag lämnat gränspolisen viftar en gubbe mig till sig och med hjälp av Google translate erbjuder han att hjälpa till med att få hojen fraktad till Baku så att jag sedan kan flyga in efter den.
Jag tackade för erbjudandet som varit allt för ansvarsmässigt tvivelaktigt, kostsamt och tidsödande för att vara rimligt.

Hela grejjen med mitt resande har också alltid varit att jag ska åka in i länderna landvägen.
Att åka tåg och färja med hojen är en sak men att frakta över hojen vore fusk och det skulle inte ge mig någonting.

Det fanns inte mycket annat att göra än att åka tillbaka till Tblisi.
Portieren på hotellet såg rätt förvånad ut när jag ville checka in igen bara några timmar efter att jag checkat ut men för femhundra spänn natten på vad jag tyckte var ett rätt lyxigt hotell fanns det ingen större mening att efterforska annat boende.

Jag åker till Azerbaijanska ambassaden efter att de haft lunchstängt (i fyra timmar) men kom aldrig närmare en riktig människa än en porttelefon.
Mannen i andra änden gav det mycket nedslående beskedet not possible (inte möjligt) på min begäran att få tillstånd för att åka in landvägen.

Hoppet är det sista som överger människan så först försökte jag boka tid för ett möte på ambassaden imorgon förmiddag då de hänvisar till digital tidsbokning.
Det bokningssystemet visade sig över huvud taget inte fungera så de verkar rätt angelägna att inte behöva prata med folk.
En sista Hail Mary fick bli ett mail till ambassaden i Tbilisi och Stockholm men det är inget jag realistiskt sett egentligen tror på så jag är redan mentalt inställd på Armenien imorgon.

Efter att ha spenderat orimligt mycket tid på patetisk självömkan gick jag ner till old town och käkade kvällsmat varefter jag dränkte mina sorger med högst måttliga mängder öl.

Söndag    14.8.2025
290km Totalt: 3668km 5h 03m Totalt: 54h 14m
  9.02km Totalt: 113.33km

Då Azerbajdzjan inte vill veta av mig så sätter jag min tilltro till att Armenien är lite mer välkomnande.

Efter en tråkig och gudskelov händelselös färd till gränsen (Sadakhlo) blir jag utstämplad från Georgien av en gränspolis som är oerhört skeptisk till att jag enligt passet bara verkar ha ploppat upp i Georgien efter att ha åkt från ett så avlägset (enligt henne) land som Sverige.
Att det numera går att åka till Bulgarien genom öppna gränser köpte hon dock utan vidare diskussion så hennes initiala skepsis utgjorde inget svåröverstigligt hinder.

Väl över på Armeniska sidan vållar det Svenska reg.beviset viss huvudbry.
Det var rätt svårt att avgöra vad det var för info gränspolisen egentligen var ute efter när han frågar något på Armeniska och pekar på däckdimensionen för framdäcket.
Han verkar dock till slut ha fått matat in det han behöver och jag får åka fram till oerhört uttråkade och tacksamt oengagerade tullare.
Första gränspassagen jag åkt över som inte velat kolla packningen över huvud taget.

De bara frågar om hojen och allt på den är mitt alltihop och när jag bekräftar det blir jag ombedd att parkera och gå in till customs inspection (tullinspektion).
Där sitter en riktigt citronsur kille som tittar upp på mig när jag ställer mig sist i kön och pekar mot ett bås där det står "Ararat Bank" och inget annat.
Detta gjorde att jag till 100% utgick från att det var ett växlingsbås vilket återfinns vid i princip alla landgränser.

När jag fortfarande inte gått dit när han avverkat några till i kön pekar han igen och närmast skriker you buy (du köpa) och pekar återigen på Ararat Bank.
Vid det här laget har en Italiensk biker kommit in bakom mig så jag frågar honom om han förstått vad fan det är menat att vi ska köpa av en bank?
Italienaren är en äldre (än mig) gentleman som knappt kan engelska alls (kaxigt att åka på långresa då) men han förmedlar att han tror det handlar om någon form av tax (skatt).
Bingo, visar det sig. Här ska det skattas för något jag fortfarande inte vet vad det var.
Men när det tydligen krävdes för att få åka in i landet och landade på motsvarande €10 var det ju inte mycket att orda om.

Tillbaka hos gringubben i båset med stämplade papper från skattmasen går det aningen bättre även om jag försökte att inte se allt för road ut av det faktum att han hade extremt stora problem att scanna de delar av mitt reg.bevis han behövde läsa in då scannern uppenbart var skräddarsydd för sitt ändamål och mitt laminerade (vilket jag vidhåller är ett genidrag) reg.bevis inte alls lirade med den utan kreativitet och ett visst mått av våld.

Efter detta får jag åka till ytterligare en uniform som kollar passet och pappret på hojen jag just fått innan jag slutligen är välkommen in i Armenien.

Eftersom Svedeas hojförsäkring tydligen bara gäller i länder man inte kan åka motorcykel till (men ja ä' int' bitter) så var jag tvungen att ordna det och lämpligt nog fanns det en byggnad i direkt anslutning till gränsen med skylten "Insurance".

Själva verksamheten skyltade dock bara för att de sålde SIM-kort men jag stack in huvudet där och jodå, det var rätt ställe.
Efter lite byråkrati hade jag TPL (trafikförsäkring) ordnat för 10-dagar till en kostnad motsvarande hundra spänn.

Då jag inte har roaming i Armenien på mobilen kunde jag ju lika gärna köpa ett SIM-kort samtidigt.
Obegränsad mobildata i en månad gick på motsvarande 125SEK.

Armenien är ett kuperat land så vägen på andra sidan gränsen är helt fantastisk hojåkning på M6:an, rent alpina kurvor och hårnålar.
Anledning till att jag åkte just den här vägen var att jag hade hittat ett pass (Sevan) jag ville åka över och det är jag glad för annars hade jag kanske missa detta.
Sevan-passet imponerade just inte alls men det var oerhört sceniskt (och uppfriskande kallt) på andra sidan passet längs Sevan-sjön.

Resten av färden in i Jerevan flyter på bra.
Georgiens fullständigt vedervärdiga körstil har inte helt smittat av sig på Armenierna och trafikdensiteten är heller inte lika hög.

Väl incheckad på hotellet får jag ett passerkort med en post-it lapp på där det med lite slarvig skrivstil står något som ser ut som "Suite 3".
Det såg ut att vara ett stort hotell så jag tyckte det var en märklig rumsnumrering, särskilt som jag uppe på plan två ser helt normala nummer som 201 och jag hade då inte bokat någon svit.

Frågar en städerska och blir eskorterad upp ytterligare en våning till, jajemän, Svit #3.
"Rummet" är betydligt större än min första lägenhet.
Jag får först reda på dagen efter att jag blivit uppgraderat till en svit trots att det jag faktiskt bokat och betalat för var den billigaste rumstypen som fanns på hotels.com.
Tack vara fadäsen med Azerbajdzjan kan jag spendera nästan en vecka här om jag vill och ska det såsas bort tid kunde det definitivt göras under betydligt mer spartanska omständigheter.

Duschar, laddar batterierna både bokstavligt och bildligt och ger mig ut i Jerevans solnedgång i jakt på kvällsmat.

Några mil utanför Jerevan

Svit Nr. 3 🧐

Republikens Plats