Torsdag    31.7.2025
488km 6h 42m  340km

Äntligen dags!
Detta är en resa som jag egentligen planerade att genomföra 2019 och som Covid då totalhavererade.
Destinationen för i år är Kaukasien, Turkiet och Cypern, de enda återstående länderna jag ännu inte åkt i på den Europeiska kontinenten.

Har laddat inför semestern genom att idiot-jobba 110 timmar de sista två veckorna så föga överraskande har jag inte pallat att ställa om dygnet på bara ett par dagar.
Detta trots att de tre hela dagarna från att jag går på semester tills jag lämnar landet är personbästa (eller sämsta berodde på hur man ser).
Så eftersom jag ändå inte kan sova häver jag mig iväg halv nio.
Det börjar regna i exakt samma ögonblick jag kliver på hojen.

Jag åker ifrån regnet efter drygt 15 mil.
Tar östra sidan av Vättern neröver vilket var en välkommen omväxling.
Majoriteten av de tidigare resorna har startat via antingen västra eller östra sidan av Vänern mot antingen Malmö eller Göteborg.

Trots att jag har all tid i världen marschar jag på onödigt länge då jag som vanligt samlar ihop hela säsongens åkning till en rejäl smäll och inte åkt hoj på hela sommaren.
Faktiskt får jag erkänna att hojen egentligen inte rastats ordentligt sedan Irlandsresan.
Det var således rätt kul att åka tvåhjuligt så jag trycker jag på i strax över tjugo mil innan jag svänger in på en bensinmack i Boxholm för en bensträckare.

Där kommer det fram en äldre gentleman i en Trajja t-shirt som är lite nyfiken på min överlastade Tiger.
Visar sig att han är en inbiten Triumph fantast och en av de första i både Sverige och världen att äga en Trajja Thunderbird.
Han och några polare hade bokat var sin på MC Mässan när modellen lanserades och blivit flugna till fabriken i Hinckley för att mer eller mindre plocka de första cyklarna av bandet.
Det var en trevlig pratstund.

Hungern slår till när jag börjar närma mig Kosta och en snabb koll i GPS:en visar en restaurang som har strålande recensioner på Tripadvisor.
Rullar in i byn och får en impuls att åtminstone kolla menyn innan jag parkerar och kliver in.
Visar sig att det de "erbjuder" är en fix sexrätters måltid för det facila priset av 1895:-.
Det exkluderade vinpaketet.
300 meter längre ner för gatan köper jag istället en pizza för 150:- vilket kändes som rena fyndet i jämförelse.

Kommer fram till färjeläget i Karlskrona i löjligt god tid, nästan tre timmar före incheckning visar det sig.
Stena är väldigt duktiga på att tala om när check-in stänger men inte riktigt lika bra på att meddela när den öppnar.
Senast jag skulle till Polen tyckte jag att jag var ute i god tid men det slutade av olika anledningar med att jag bara klarade sista incheckning med tio minuter.
Så trots allt hellre detta än att kasta sig ombord med andan i halsen även om den här marginalen var klart i överkant.

Hojarna brukar vara undantagen på den här typen av färjor men på den här överfarten var vi ett rejält gäng, har inte sett så mycket motorcyklar på en båt sedan färjan till Isle of man.
Det är en Dansk klubb som heter No Name MC som åker över med 30-40 hojar.
Namnet påminner mig om en Isländsk komiker som heter Ari Eldjarn som gör sig lite lustig över att Danskarna anglofierar allting för att det ska låta lite coolare.
'Intet navn MC' har inte riktigt samma klang.

Då jag inte vet hur morgondagen ser ut beträffande dagsform så håller jag helt öppet var nästa stopp blir.
Tar ställning någon gång under eftermiddagen hur lång dagsetapp som är rimlig och bokar boende då.

Fredag    1.8.2025
647km Totalt: 1135km 7h 33m Totalt: 14h 15m
  3.84km Totalt: 6.8km

Rullar av färjan runt halv åtta och går rakt på motorväg A1 riktning söderut.
Till skillnad från senast jag var här och aktivt undvek motorväg (vilket ledde till medelhastigheter på 50km/h) så går jag totalt all in på det den här gången.
Jag behöver stöka bort så mycket av Polen som möjligt idag och det knatar på rätt bra under förmiddagen.

Efter att ha gått på en betalväg och sedan inte rullat in till en betalstation förrän efter mer än tjugo mil var jag faktiskt grymt imponerad, de motsvarande 80 svenska kronorna var det absolut värt.
Jämfört med Spanien som hade vansinnigt höga avgifter ungefär varannan mil kändes det som Polackerna faktiskt fattat grejjen om man nu ska ha vägtullar.

Efter att ha stökat undan 30 mil redan till lunch bokar jag ett boende i en håla sydväst om Krakow vilket ger en dagsetapp på strax under 65 mil.

Det är svårt att se logiken när de nästföljande tjugo milen är på precis lika fin motorväg men utan betalning men jag klagar inte.
Inte på det alltså för nog fan hittade jag något annat att klaga på för därefter rullar jag in i första bilkön.

Samtidigt som trafiken kryper fram i en hastighet precis under dragläge på hojen öppnar sig himmelen fullständigt.
Jag har all ventilation vidöppen på kläderna så det regnar rakt in samtidigt som jag inte har några som helst möjligheter att stanna.
Jag börjar också få kramp i vänsterhanden av allt jävla frikopplande.
Hade någon buggat min hjälm hade de ramsor jag drog där kunnat skapa generations-trauma hos lyssnaren.

Tyvärr är det ungefär så resten av eftermiddagen fortlöper trafikmässigt, dessutom med två tullar som skapade total låsning i trafiken för varje betalstation.
Jag överskattade visst Polackerna, de har inte helt fattat grejjen trots allt.
Andra halvan av dagen tog därför dubbelt så lång tid som den första.
När jag rullar in på hotellet efter 7½ timme i sadeln stapplar jag in i receptionen som en nittioårig gubbe med två stelopererade knän.

Under tiden som jag hänger kläder på tork och tvagar mig går flyglarmet och därefter hör jag en utryckningssignal.
Då det uppenbart inte fälldes några bomber tänkte jag inte så mycket mer på saken.

Bänkar mig på hotellrestaurangen och beställer in baconlindade plommon till förrätt och "polskt kokt kött" med pepparrotssås till huvudrätt.
Till denna brakmåltid krävs ju naturligtvis gudarnas nektar varvid jag beställer en Kropla Beskidu 0.5L i tron att det är en öl.
Tack gode gud för att servitrisen frågade om jag ville ha sparkling för hade jag trott att jag skulle få ett krus med öl att trösta mig med efter en lång dag och fått en bägare vatten hade jag nog gråtit.
Nu vet jag hur deltagarna i programmet 'sekunderna innan katastrofen' känner sig.

För att smälta maten går jag en liten promenad och då jag googlat och funnit att det ska finnas en öde herrgård på bekvämt gångavstånd styr jag kosan dit.
Någon herrgård hittar jag dock aldrig då det inneburit att jag varit tvungen att gå genom någons trädgård först.
Vad jag däremot finner är den lokala brandkårens grillfest vilket är förklaringen till det tidigare spektaklet.

Tydligen tycker de det är roligt att tuta med saker samtidigt som de dricker grillar.
Först tycker jag att det ändå är lite väl omoget att köra motsvarigheten till Hesa Fredrik bara för underhållningsvärdet men under tiden som jag är inom hörhåll spelar de ett Boney M medley.
Jag får ge dem att en kraftfull varning var befogad.

Det var ett tämligen pittoreskt litet hotell.

Lördag    2.8.2025
677km Totalt: 1812km 8h 26m Totalt: 22h 41m
  2km Totalt: 8.8km

Det har regnat under natten och temperaturen är blygsamma 16°C när jag sätter mig på hojen och sätter kurs mot Tatrabergen.
Till skillnad från gårdagens navigation där jag åkte rakt i 50 mil borde den här dagen bjuda på lite mer aktiv åkning och det gör den sannerligen också.
Väg 49 över bergen är finåka och utsikten är betagande.

Efter att på berget tillfälligt gått ner i 15° stiger kvicksilvret raskt till 28° när jag kommer in i Slovakien och med tanke på gårdagens bravader är jag kittad för regn.
Jag kan säga att jag blev rejält blöt idag också men den blötan kom istället inifrån och inte uppifrån.
Nåväl det gick ju att om inte lösa så i alla fall mildra genom att dra upp alla ventiler på kläderna och dricka vatten som en kamel.

Inte för att jag har några jätteförhoppningar på att trafikanterna ska bli mer omtänksamma men det gör mig just inget att lämna Polen bakom mig.
Tydligen tycker den gemene Polacken att precis alla oförrätter går att läsa med ett par blink med varningsblinkers.

Prejjad? Blink-Blink.

Köra rakt ut framför trafik? Blink-Blink.

Att köra om på insidan i 140+ befogar dock uppenbart ingen blink alls så det verkar vara att betrakta som fullt normalt och något man bara får ta.

Vägen genom Slovakien och Ungern är inte särskilt inspirerande men jag har också ruttat helt efter snabbaste vägen så jag har så att säga fått vad jag betalat för.

Att åka över gränsen till Rumänien var en tämligen bisarr upplevelse.
De gick fullt ut med i Schengen första januari i år så det finns ingen faktisk gränskontroll men allt står helt orört kvar på gränsen, det är som om allihop bara gått på lunch samtidigt.
Det var till och med upplysta tavlor som talade om till vilken lucka man skulle åka baserat på fordonsslag och nationalitet.
Jag var helt själv på plats så jag åkte faktiskt fram till en lucka och måste sett rätt förvirrad ut då jag inte såg en levande själ.
Efter en liten stund åkte jag vidare och vid utfarten stod en gränsvakt i en bil och blinkade med en gul ramp på taket men han brydde sig inte om mig överhuvudtaget.

Inne i Rumänien för tredje gången totalt under mina resor är det precis som jag minns det, en infrastrukturell mardröm.
Jag följer skyltarna mot Europaväg E60 och jag när under en stor del av kvällen en naiv förhoppning att det till slut ska bli något som faktiskt liknar en motorväg av det men nej, det blir liksom aldrig bättre än en Svensk landsväg.
Att det mellan byarna är 100km/h har ingen större betydelse då trafikdensiteten aldrig medger den hastigheten.

De tidigare gångerna jag varit här har jag fått en drös fördomar bekräftade (och vissa har kommit på skam) och inte mycket verkar ha förändras sedan senast (2018).
En timme in i landet har jag redan sett en gammal gubbe lasta skrot på en skranglig vagn dragen av en häst och inte långt efter det kommer en annan gubbe sittande på en lika skranglig vagn dragen av en jordfräsliknande hjälpmotor så svag att han fick gå bredvid i en uppförsbacke som var allt annat än brant.

Samtidigt fräser det runt Mercedesar, Audis och BMW på vägen (visserligen blandat med Dacior, fejk-Chevor/Daewoo och modeller jag aldrig sett förut någon annanstans) men klyftorna i det här samhället verkar vid en oerhört generaliserande analys fortfarande vara avgrundsdjupa.
Och ja, de kör tyvärr också fortfarande som svin.

Milen knatar på och klockan (med en timmes förlust pga byte av tidszon) är strax efter åtta på kvällen då jag rullar in på hotellet i en liten håla strax utanför Cluj-Napoja som heter Floreşti.

Det sitter tre medelålders damer i receptionen som alla ser fullständigt skräckslagna ut när jag börjar prata engelska med dem.
Jag får därefter fylla i ett papper med sådan sovjetbyråkrati att det var rena släktforskningen.
Detta trots att de redan fått alla mina personuppgifter från booking.com.
(Jag hatar egentligen den bokningstjänsten passionerat men det fanns inget annat att välja på.)
Vilken Stasi-agent som helst hade gråtit av lycka över att få tillgång till alla uppgifter som krävdes för att bo på ett halv-sjaskigt hotell i en liten Rumänsk by.

Sedan följer ett riktigt kort-debakel då Nordea vägrar släppa ifrån sig de motsvarande 419:- som rummet kostade oavsett vad jag gjorde.
Jag hade annars redan pratat med dem om att jag skulle ut och resa pga att de också vägrade släppa igenom betalning för färjan över svarta havet och de försäkrade då att det inte skulle bli några fortsatta problem.
Så om du vill ha en bank där du måste ringa och be om lov ungefär varannan vecka för att få göra av med dina egna pengar, byt till Nordea!

Detta är nog första gången jag betalat dricks för ett hotellrum då jag på nåder fick betala kontant med Euro men de hade ingen växel.

Anledningen till att jag inlett resan med ett par riktiga idiot-etapper var att jag hade vittring på att tack vare det kunna lägga två nätter i Bukarest (där jag aldrig varit förut) innan jag behöver vara i Varna för färden över Svarta Havet och det funkade ju faktiskt även om det varit bra långa dagar.

Efter att ha spenderat 17 timmar i sadeln på två dagar kommer nog få sova på mage i natt men nästa boende blir i alla fall på dunbolster.
För i brist på billigare ställen med vettig parkering blir nästa anhalt Mercur City i Bukarest till en aningen högre kostnad än 419:- (+ dricks).

Bologa, Rumänien

Fantastiskt stycke hantverk på hotellet