Dag 7: Stórutjarnir till Suðureyri

Island Söndag  Dateicon  3.8.2014
Tigericon  574km Totalt: 1773km

Ett klassiskt talesätt bland hojåkare är "det såg inte så långt ut på kartan" och precis det misstaget har jag gjort idag.
Jag har bokat nästa boende på Fishermans Hotel i Suðureyri i västfjordarna.
Jag visste att jag gjort bort mig redan när det tog GPS:en en hel evighet att göra ruttkalkyleringen.
Det som före kalkylering varit 180km hade nu blivit närmare 600km varav merparten skulle vara grusväg.
För att sätta detta i lite perspektiv är är hela ön från väst till öst "bara" 500km.
Jag ska gladeligen erkänna att jag inte är någon kärnfysiker men jag måste ändå varit ganska trött när jag gjorde det misstaget.

Som vanligt så var bokningen på hotellet inte återbetalningsbar och vi hade ingen aning om när receptionen stängde.
Det var bara att kliva på hojarna och gapa stort för idag skulle vi få äta mil.
Men vi hade tur för det var inte nog med att grusvägarna i västfjordarna var sceniskt vackra, de var också i mycket gott skick så att marscha på i drygt 100km/h var inga större problem. Tyckte jag.
Min kära reskamrat nämnde inget om det vid tillfället men har sagt efteråt att han betraktade den körningen som ett mellanting mellan aktiv krishantering och en nära döden upplevelse.
Jag märkte absolut ingenting av det när vi körde så det var riktigt starkt jobbat att ändå hålla det tempot hela dagen.

Oavsett hastighetsupplevelse var det en väldigt lång dag så kroppen känns som sönderkokt spaghetti när vi äntligen kommer fram till hotellet.
Därför var det extra skönt att sidostödet knappt hunnit träffa marken innan vi får ett mycket hjärtligt välkomnande av hotellägaren som tittar beundrande på hojarna och uppenbart ser med extra stort gillande på de svenska nummerplåtarna.
Han frågar om vi är hungriga och då svultna nog var en mer korrekt benämning säger han att han ska ordna så att restaurangen inte  dukar undan buffén förrän efter vi ätit.
Han resonerar sig också fram till att utsikterna att hyra ut fler rum ikväll var inte var höga så han ger oss helt enkelt det största rummet han har kvar för samma pris som bokningen.
Det är inte särskilt vanligt att man som (bokstavligt talat i det här fallet) skitig biker får den typen av mottagande så det var en riktigt hygglig prick det där och ett välkomnande jag sent ska glömma.

Vi trycker i oss buffé så magen står i fyra hörn och provar även på valkött för första gången.
Det var lite torrt med en leveraktig bismak men inte alls dumt faktiskt.
Den lokala ölen smakade som vanligt alldeles ljuvligt.
Nu börjar dock ögonlocken bli så tunga att vi är mer eller mindre redo att krypa till kojs.

Men det är nu det blir riktigt pinsamt.
Efter att ha spenderat gud vet hur länge i badrummet kommer Björne ut och undrar hur i helvete man får något vatten ur den där jävla rymdfärjan till dusch.
Jag tyckte ju naturligtvis att detta var hejdlöst underhållande... tills jag klev upp på startplattan.
Jag skänker en tacksamhetens tanke till tjejen i receptionen som faktiskt inte gjorde sig det minsta lustig över att en elektriker och en ingenjör inte klarar av en isländsk dusch.
fulla var vi faktiskt inte. 🥴

P.S. Jag tappade högra dimljuset under dagen av alla vibrationerna på grusvägen så lampan hängde i kabeln när vi kom fram.
Det vara bara tur att jag inte tappade det helt och helt och hållet mitt eget fel som inte använt vare sig nyloc eller gänglåsning på något som jag borde vetet skulle vibrera mer eller mindre konstant i två veckors tid.

Västfjordarna

Houston vi har ett problem.

Dag 8: Suðureyri till Bjarkalundur

Island Måndag  Dateicon  4.8.2014
Tigericon  433km Totalt: 2206km

Det händer faktiskt att jag lär mig av mina misstag så den här gången hade jag räknat på vad vi skulle kunna tänkas hinna med på en dag.
Jag har kommit fram till att det inte finns några möjligheter att vi ska hinna med resten av västfjordarna under morgondagen.
Nästa boende är bokat på Hotell Bjarkalundur vilket skulle innebära en dagsetapp på cirka 400km.
Med tanke på vilket bra skick grusvägarna är i och att vi inte hade särskilt många utflyktsmål längs vägen borde det vara gott och väl genomförbart.

Huvuddestinationen för dagen är Látrabjarg, en lunnefågelkoloni på Islands västligaste punkt.
Rentav därmed också den västligaste punkten för hela Skandinavien (eller som Islänningarna själva skryter med Europa exkluderat Azorerna).
På vägen ut till fågelkolin, längst in i Patreksfjörður ligger en av våra på förhand pålästa turistmål vilket är en ståltrålare som gått upp på land.
Kul fakta: Trålaren Gardar BA 64 byggdes 1912 men fick då namnet Norröna vilket är samma namn som på färjan som tog oss till ön.
Vi passar på att äta en av våra readymeals innan vi åker vidare västerut.
Det var riktigt fin åkning och även om det var mulet så var det åtminstone uppehåll så maxläget på Keissjackan fick vila idag.

Ett antal mil och ett fikastopp senare är vi framme vid Látrabjarg.
Med tanke på att det skulle vara en av världens största lunnefågelkolonier inbillade jag mig naivt nog att man knappt skulle kunna ta ett andetag utan att få munnen full av lunne.
Så var det inte riktigt, det var faktiskt till överväldigande delen fiskmåsar.
Men vi fick i alla fall sett fyra lunnefåglar och även om vi inte sett en enda så hade ändå bara utsikten varit resan värd, vykortsvärdiga vyer vartän man vände sig.
Lunnefåglarna är löjligt fotogeniska och fullständigt orädda för turister, en av dem landade precis vid våra fötter och promenerade runt som om han ägde stället (vilket han väl i princip också gör).
Vi knäpper loss med våra kameror likt de turister vi är innan vi hoppar upp på hojarna igen och nu sätter kursen rakt österut.

Ett par timmar senare tämligen slitna och fullständigt utsvultna (som vanligt) rumlar vi in på hotellet, tyvärr till ett mycket underväldigande mottagande.
Som tur är så har vi som vanligt förbokat så de kunde åtminstone inte neka oss själva rummet.
Men en rätt snorkig hänvisning till att vi skulle checka in först innan vi var välkomna till restaurangen var en allt annat än subtil hint om att han minsann inte ville ha några skitiga bikers i sin bodega.
Ok, vi var skitiga men till gengäld var inte hans restaurang i närheten av så fin som han själv inbillade sig.

Efter en överprissatt hamburgertallrik hoppar jag i duschen.
Jag är väldigt tacksam för duschsilen, att döma av vattentemperaturen hade jag annars fått alla isbitarna i huvudet.
Jag förstår också varför fönstret i duschrummet var öppet, föregående gäst ville antagligen släppa in lite av den värmande utomhusluften (+10°C).
Kroppen skakade mer eller mindre okontrollerat när jag kom tillbaka till rummet och jag tog mig faktiskt en liten whiskey innan jag gick till sängs.
(I rent överlevnadssyfte naturligtvis.)
Det här var heller inte sista gången jag tänkte att jag hellre skulle sätta eld på Björnes medhavda tält än tvingas att sova i det.

 

Västfjordarna, på väg till Patreksfjörður

Gardar, strandad trålare

På väg till Látrabjarg

Látrabjarg fågelkoloni

På väg till Bjarkalundur

Dag 9: Bjarkalundur till Blönduós via Krossnes

Island Tisdag  Dateicon  5.8.2014
Tigericon  438km Totalt: 2644km

Vi behöver verkligen få ordning på vår rutt.
Tack vare att den första marathonetappen i västfjordarna kullkastade våra förutbestämda planer har vi åkt runt som huvudlösa höns.
Men trots att vi (ok, så det kanske råkar vara min specifika uppgift) inte kan navigera oss ut ur en tunna bestämmer vi att vi ändå ska göra allt som vi från början föresatt oss att göra när vi är här.
Vi har trots allt fortfarande gott om tid på ön.

Därför bestämmer vi oss för att åka upp till nordöstra delarna av västfjordarna och ta oss ett dopp i Krossness varma källa.
Det hade väl i princip varit vansinne att lägga en hel dag på den här utflykten om det inte vore för att åkningen i västfjordarna varit den bästa på hela resan och det är ju trots allt därför vi är här.
Underlaget är fantastiskt, vädret gynnsamt (för att vara Island) och övrig trafik lyser närmast med sin totala frånvaro.

Efter att ha skakat runt på Isländsk grusväg i några timmar var det en både underbar och fullständigt surrealistisk upplevelse att för den närmast symboliska summan 450ISK (ungefär 30SEK) ta sig ett dopp i poolen nere på stranden med utsikt över havet.
När jag läste om den här upplevelsen innan vi åkte hade författaren beskrivet det som att simma vid världens ände och jag kan inte annat än instämma.

Det var resan väl värt.
Dessutom brukar det vara så att jag hatar att åka tillbaka samma väg som jag redan åkt men med vägarna här uppe i västfjordarna var det snarast något som jag såg fram emot.
Vi hade lagt upp en dagsetapp på ungefär 450km idag då vi bokat nästa hotell lite strategiskt inför morgondagen.
Jag har bokat in oss på Hotell Hunavellir strax norr om Blönduós för att kunna starta vår färd över väg 35 så tidigt som möjligt.
Även om ingen av oss riktigt har kompetens för någon vidare offroadåkning kändes det som att åka fjällväg var något som man trots allt skulle göra.
Vi har därför valt ut 35:an som den fjällväg vi skulle åka på ön då vi läst på ADVrider att detta skulle vara den mest sceniska och väl underhållna av fjällvägarna på ön.

Vi kommer fram till hotellet fullständigt utsvultna som vanligt och jag frågar när restaurangen stänger.
Svaret vi fick var att det var först kl. 21 vilket gav oss ganska gott om tid.
När vi bänkar oss i restaurangen strax efter kl. 20 så är det olyckligt nog så att vi inte längre kan beställa någon mat.
Hotellets placering är precis i mitten på absolut ingenstans så övriga restaurangalternativ lyste med sin totala frånvaro.
En fältportion i handfatet och en öl senare var problemet löst.

Jag höll nästan på att glömma. Det blev olyckligt nog några brännmärken i handfatet efter fältportionen. De bjuder jag på.

 

Sådana här nödstugor finns här och var utspridda över fjällen.

På väg upp till Krossness

Krossnes varma källa

Ett stående inslag på resan var att stå och vänta på att vattenkokaren mot alla odds skulle få upp temperaturen så att jag kunde få mitt kaffe.