Måndag    28.07.2014
  427km   92km

Den här reseberättelsen skrev jag ursprungligen på sajten ADVrider och där gav jag den namnet Island 2014 - Att göra det med stil (på Engelska då efter som det är ett Engelskspråkigt forum).
Anledningen till det var en skotsk hojåkare som hette Paul som vi mötte på färjan till Island.
Han hade för avsikt att bara åka de absolut jävligaste fjällvägarna med utgångspunkt från vildcamping och han hade tagit med sig större delen av den mat han skulle äta under resan.
Allt detta var ett imponerande höghus på passagerarsadeln på hans BMW F800GS.
När han fick höra att vi hade tänkt att spendera större delen av, om inte hela resan delandes rum på hotell eller gästgiverier så utbrast han (med den där underbara Skotska accenten som gjorde Romarna så nervösa att de byggde en vägg): Ahh, ni ska göra det med stil!
Jag har aldrig riktigt sett det på det sättet med tanke på att vi brukar komma ganska lindrigt undan när vi delar rum men jag kan väl faktiskt se att en skön säng och en varm dusch kan ge lite lyx och flärd jämfört med att verkligen köra Bear Grylls stilen.

Jag tror dock att min mekaniker har vissa tvivel gällande min känsla för stil och flärd eftersom han efter resan ringde mig två gånger och frågade närmast förtvivlat: vad har du egentligen gjort med den här motorcykeln?
Nåväl mer om det senare. Detta är min historia och den står jag fast vid:

Jag och min reskamrat Björnen (namnet fullständigt uruselt fingerat för att skydda de skyldiga) drar iväg från Värmlands djupa skogar runt klockan tio.
Med tanke på hur mycket packning vi hade fastspänd på hojarna kändes det som om vi hörde hemma bland långtradarna på lastbilsparkeringen vi hade som utgångspunkt.
Vi tyckte att vi hade så gott om tid att vi pausade, drack kaffe (ok, det är bara jag som dricker kaffe men jag dricker till gengäld tillräckligt för oss bägge två) och såsade bort så mycket tid att vi i slutändan klarade sista incheckning på färjan med bara sextio sekunder till övers.

Väl på andra sidan Kattegatt åkte vi raka vägen mot hotellet i Hirtshals, jag hade bokat det genom Agoda och hade ingen aning om hur länge receptionen var öppen.
Ibland när man går in i en hotellreception på ett hotell som (själva tycker att de) är lite finare lite lagom härjad i synen efter en lång dag i sadeln får man inte alltid det mottagande man förtjänar.
(Alternativt är jag ett riktigt praktarsle som faktiskt får precis den behandling jag förtjänar, det lämnar jag öppet för tolkning.)
Det här var i alla fall ett sådan ställe. Uppenbart ansåg sig Hotel Strandlyst lite för fina för skäggiga bikers.
Jag vet inte om det kan bero på kriget mellan sk. kriminella mc-gäng på nittiotalet eller vad problemet är men generellt sett har jag alltid blivit genomgående sämst bemött på hotell i Danmark vilket känns extra tragiskt eftersom jag stammar därifrån.

Pellejönsen i receptionen hävdade att det inte fanns några tillgängliga rum, någon bokning hade han inte fått och bokningssajten som råkar vara en av de absolut största i hela världen hade han minsann aldrig hört talas om.
Vi kom ingenstans i vår diskussion och någon plan B hade vi inte så jag ringde helt enkelt till en av det för den här minionen helt okända bokningsföretagets 1300 handläggare och bad dem att ordna upp saken.
De ringde å andra sidan upp booking.com (ett ännu större bokningsföretag) vars rykte tydligen spridit sig ända till kungariket Danmark för inom femton minuter (kl. 21.30) hade ett ledigt rum materialiserat sig ur tomma intet.
Alternativt tycker jag vi borde hört en duns efter den hyresgäst som kastat sig ut genom ett fönster för att skapa denna plötsliga vakans annars för hotellet hade inga rum på gatunivå och det var då ingen som gått förbi oss under tiden vi satt och väntade vid trappan i receptionen.

När slutligen vi fått upp allt bagage på rummet kändes det som om resan fått en ganska taskig start men som oftast så var en varm dusch, en kall öl och en måltid allt som krävdes för att få ner blodtrycket från kokpunkten.
I ärlighetens namn så även om hotellet var skit så var restaurangen desto bättre. Bra mat, kall öl och en söt servitris.

Så här ren blir den aldrig mer.

Gör dig själv en tjänst och håll dig borta från det här stället.

 Tisdag    29.07.2014
  5km Totalt: 432km   1688km Totalt: 1780km

Efter en rejäl frukost åker vi ner till hamnen och ställer upp tillsammans med de andra hojarna.
Det var fortfarande två timmar kvar tills vi skulle åka ombord så det fanns gott om tid att insupa atmosfären och spana in "konkurrensen".
Alla typer av motorcyklar fanns representerade här, allt från små sporthojar på gatdäck, en Guldvinge-trike med släp ändå upp till öken-kitade offroadhojar som mest såg ut att vara där som en uppvärmning inför nästa års upplagda av Dakar-rallyt.

Efter att vi spänt fast hojarna, checkat in och burit vårt bagage till hytten bär det av till taxfreebutiken där vi provianterar förnödenheter innan vi går tillbaka till hytten och sätter på en film.
Vi hade blivit förvarnade att det i princip inte finns något att fördriva tiden med på färjan så jag har tagit med mig min reselaptop och en portabel hårddisk fylld till bredden med filmer.
Framåt kvällen tar vi oss i kragen och letar upp en av restaurangerna ombord för en matbit och vår första kontakt med Färöiskt öl (vilket överlag är den bästa öl jag någonsin druckit).
Efter maten tar vi kvällen och kryper till kojs.

Väntan på att borda färjan i Hirtshals.

Jag är inte någon morgonmänniska.

Fastsurrning av hojarna på färjan.

Såhär spenderade vi större delen av överfarten, filmen på datorn är The best bar in America, en rätt kul film faktiskt.

Onsdag    30.07.2014 

Så här långt har det varit en angenäm resa men det skulle jag senare konstatera berodde på att vi följt Norges kust.
Jag vaknar framåt klockan fyra på morgonen av att det känns som om någon kastat in mig i en torktumlare, det var uppenbart att vi nu var ute på öppet vatten.
Som riktig landkrabba kändes det som att nästan var tvungen att hålla fast mig i sängen för att inte ramla ur så det var definitivt färdigsovet för mig.

Som tur är hade vi förbetalt frukost och lunch för hela resan för annars hade vi antagligen inte ätit speciellt mycket, vi kände oss ganska avslagna bägge två tack vara sjögången men vi lyckades i alla fall till slut att släpa oss ur sängarna och ner till frukostbuffén.
Det var inte direkt någon trängsel i restaurangen så antagligen var vi inte de enda som kände av sjögången.
Björnen var mer illa däran än jag så han lyckades bara få ner en skiva melon innan han kastade in handduken och gick tillbaka till hytten.

Jag tyckte själv att jag stod pall riktigt bra tills jag gjorde misstaget att titta upp bara för att få se en person göra en riktig kaskadspya mot någon som desperat försökte fånga uppkastningen på volley i en påse.
Resultat: Spelare 0 - Spya 1.
Jag smyger lika Rosa Pantern förbi personalen ut ur restaurangen med lite mat till Björnen nere i hytten.

Att ligga ner hjälper mycket mot sjösjuka så vi fortsätter på den inslagna banan med en ny film på datorn.
Vi kollar på film fram till lunch där vi träffar en Skotsk biker som heter Paul som vi först hälsat på redan på färjan från Göteborg.
Han introducerade oss till sen Svensk kille som hette Joakim och en Tysk som hette Dieter som allihop delade hytt med Paul på färjan.
Joakim åkte på en Africa Twin vilket gjorde mig lite nostalgisk eftersom det var samma typ av hoj jag hade innan jag bytte bort den till förmån för Tigern och även om det var en riktig bjässe till hoj så saknar jag den.
Joakim hade kittat sin hoj med de mest brutala motorbågar jag någonsin sett, det var rena älgstaketet.
Att döma av det hade han i likhet med Paul uppenbart inte för avsikt att glida runt på ringvägen han heller.
Vi sätter oss i Skybaren och utbyter nummer ifall någon skulle behöva hjälp på Island och drack några öl.
En och annan hojanekdot utbyttes självklart också.

Till slut känner vi ett behov av något mer substantiellt än öl så vi går till den enda restaurangen som fortfarande är öppen bara för att konstatera att allt som fanns där var smörgåsar.
Då jag lyckats bli mjölkallergiker på äldre dagar så var det allt annat än optimal kost.
Jag frågar personalen om det möjligtvis finns något annat och de säger att de ska ordna något från köket (som egentligen borde vara stängt).
Björnen och Pauls (som tuggade på sina torra smörgåsar) uppsyn när den här gudinnan till restaurangpersonal kom med en grillkyckling med ugnsbakad potatis till mig var helt obetalbar.
Det och det faktum att jag storligen imponerades av att personalen på färjan talar alla språk som mänskligheten känner till gör att jag har ett bestående gott intryck av personalen på MS Norrøna.
Jag ger mig fullständigt fan på att skulle det dyka upp en trekkie på färjan som bara snackade Klingon finns det  säkert någon bland personalen som fixar det med.

Färjan gjorde ett snabbt stopp i Torshavn på Färöarna innan den åkte vidare mot Island..

Kyckling! Happy Happy Joy Joy!