Måndag    1.8.2022
  288km Totalt: 1830km   4h 24m Totalt: 23h 39m  18°

Då är det dags att lämna Dublin men först vill jag reparera ett misstag.
Senast jag var här ångrade jag att jag inte fick en bild på hojen vid porten till St. James Gate så det ska jag åtgärda nu.
Väl framme vid porten går två pajsare runt i slowmotion där den ena bär på en steadycam.
De viftar åt mig att åka förbi men jag lyckas förmedla mha teckenspråk att jag är där i samma syfte och parkerar vid trottoaren tills de är klara.
Jag vet inte om de drog ut på det med flit men med tanke på vilken tid det tog finns det nog inte en flisa i den där porten som inte är minutiöst dokumenterad.

Min dedikation för uppgiften var dock rätt uppenbar för ett sällskap som stod i hörnet och väntade under tiden så efter att jag fått hojen på plats och knäppt några foton kom en kvinna fram och frågade om hon ville att jag skulle ta kort på mig ihop med hojen.
Även om det förlängde uttåget ur Dublin med mer än en timme var det fan ändå värt det och dagsetappen är heller inte särskilt lång.

Jag kommer fram till dagens enda planerade stopp Castle Saunderson strax före två på eftermiddagen och nästan i samma ögonblick som jag parkerar hojen öppnar sig himlen.
Det ursprungliga slottet kan dateras tillbaka till 1600-talet men slottet har haft sin nuvarande form sedan 1840.
Sedan slottet drabbades av sin tredje brand 1990 har slottet varit en ruin och ägs nu ihop med marken (42ha) av Irländska Scouterna.
På grund av bristande finanser har Scouterna fokuserat sitt tillgängliga kapital på naturområdet och tills vidare lämnat slottet åt sitt öde.

Jag åker vidare i ett regn som närmast ökar i omfattning exponentiellt.
De sista två timmarna innan jag rullar in i garaget till Chamberlain House i Derry har varit som sitta på en motorcykel i en biltvätt.

Efter en stekande varm dusch tar jag på mig i stort sett alla kläder jag har i packningen inklusive mössa och ger mig ut på upptäcktsfärd.
Jag inleder givetvis med en promenad på bara 500 meter till Free Derry Corner och Bogside-muralerna.
Nästa anhalt var en infarkt-framkallande spatsertur uppför slottsbacken och upp på ringmuren.
Som vanligt fastnar jag lite i träsket att vilja se så mycket det bara går innan det blir mörkt men då jag känner grilldoften från The Bentley när jag går förbi påminner magen å det bestämdaste att det var lite väl länge sedan den fick påfyllning.

När ett Jack Daniels marinerat revbensspjäll anländer som tar upp större delen av bordet börjar jag dock fundera på om jag inte gapat över lite väl mycket men det gick ner till slut det med.

Efter kvällsmaten fortsätter jag promenaden på ringmuren med avstickare till loyalist-området West Bank och fredsbron.
Jag börjar känna mig rejält vissen framåt nio på kvällen så jag chockar faktiskt mig själv genom att gå förbi ett antal barer tillbaka till Chamberlain Guesthouse utan vätskepaus.

St. James Gate

Castle Saunderson

Free Derry Corner och Bogside-muralerna

Utsikten från slottsbacken över Bogside och Londonkanonerna på ringmuren.

West Bank, fredmonumentet Hands Across the Divide och en mycket kreativ exteriör "homestyling".

En i allra högsta grad opolitisk mural på baksidan av Badgers Bar föreställande rollfigurerna i Derry Girls, en av de roligaste komediserier som någonsin gjorts.

Fredbron över Foyle

Tisdag    2.8.2022     17°

Jag sover i närmare tolv timmar och vaknar upp med en brutal förkylning.
Som om det inte var nog ingick givetvis även migrän i den beställningen.
Det är inte utan att jag känner mig rätt rejält avslagen när jag lämnar Chamberlain på senförmiddagen men tacksamt nog lyser i alla fall regnet med sin frånvaro.

Jag börjar dagen som igår med en promenad mot Free Derry Corner men med destination Free Derry Museet.
En omtumlande upplevelse men mycket intressant.

Jag kämpar mig därefter åter upp till ringmuren och St Columb's Cathedral som tråkigt nog inte var öppen under någon av de två dagar jag hade till mitt förfogande men den har en mycket vacker exteriör.
Efter att den ursprungliga kyrkan förkommit under dramatiska omständigheter då den användes som krutförvaring under nioårskriget och plundrats för användas för att bygga fortifikationer byggdes grunden till den nuvarande katedralen 1633.

Nästa anhalt är dock utan tvekan resans vackraste byggnad hittills, Guildhall.
Med en likaledes dramatisk historia sedan den byggdes 1890 som omfattar en brand som nära nog brände ner byggnaden till grunden och flera IRA-bombningar renoverades byggnaden först till en kostnad av 2.5 miljoner Euro 1977 och därefter till sitt nuvarande skick 2013.
Då till en kostnad av närmare 10 miljoner Euro.
Lika imponerande som exteriören är den grandiosa stora salen invändigt, det var en mycket angenäm upplevelse att strosa runt i den här byggnaden.

Efter att ha inhandlat lite dunder på apoteket börjar jag röra mig mot uppsamlingsplatsen för en walking tour med Martin McCrossan som jag köpt biljett till efter att ha sett en banderoll igår vid Badgers Bar.
Jag tänkte att för £6 är det då högst begränsat hur ovärt det kan vara men vad jag inte tänkte på då var språket.
Jag stod bakom en inföding i kön till kassan på apoteket och i princip var konversationen slut innan jag insåg att de pratade Engelska.
Derry-mål är den mest obegripliga dialekt jag stött på sedan Glasgow.

Guiden var i allra högsta grad en lokal förmåga så det var med rejält spetsade öron jag fick en ledsagad promenad på Derrys stadsmur.
Under dess 400åriga historia har ingen fiende någonsin tagit sig igenom den.
Detta är något som guiden hävdade ligger till grund för den problematik som fortfarande finns mellan republikaner och lojalister då han menade på att det finns en "belägringsmentalitet" som ger låsta positioner utan vilja till förhandling.
Muren bär också spår av konflikten då en bastion gapar tom där det tidigare stått en staty av George Walker.
Bastionen sprängdes av IRA med en bilbomb 1973 och återinvigdes som en utsiktsplattsform så sent som 2019.

Något som jag särskilt kommer ihåg från turen var att Derry var den hamn där återstoden av nazisternas wolfpack kapitulerade, många andra valde att sänka sina fartyg hellre än att överlämna dem till fienden.
Den 14:e maj 1945 seglade 8 tyska ubåtar in till Royal Navys brygga i Derrys hamn under vit flagg och till slut låg så många som 40-60 ubåtar förtöjda i Derry.
Kriegsmarines farligaste vapen hade lämnat över sig till Britterna och markerade en slutpunkt för slaget om Atlanten.
Samtliga ubåtar sänktes utanför Malin Head som en del av Operation Deadlight vilket de bittert ångrar idag då Derry står i begrepp att öppna ett marin-museum.

Efter avslutad tur har jag som redan från början hade en rätt dålig dagsform kroknat rejält och snoken rinner i ungefär samma omfattning som gårdagens nederbörd.
Jag gör mig väg tillbaka till hotellet.
En reflektion över min vistelse i Derry är att människor här är genuint vänliga på ett sätt som börjar bli väldigt ovanligt, trots snorighet och migrän har jag ett väldigt gott bestående intryck av mina dagar här.

Mural vid Free Derry Museet och Hungerstrejksmonumentet på Free Derry Corner.

Heritage Tower, tidigare fängelse som inhyst republikanska ledare som Éamon De Valera och Wolfe Tone på lojalistsidan av den sk. fredsmuren.
Trots en långvarig fred mellan de båda sidorna finns fortfarande stöd bland invånarna (enligt guiden på Martin McCrossan) för att ha muren kvar.

St Columb's Cathedral

Guildhall

En av de senaste muralerna i det sk. peoples gallery målad 2004 av Bogside artists efter en förlaga målad av Derry-barn.

Onsdag    3.8.2022
  414km Totalt: 2244km   7h 40m Totalt: 31h 19m  12°

Inte för att vara sådär onödigt gnällig men när jag vaknar upp har förkylningen mognat till en fullfjädrad man-cold från helvetet.
Jag har dessutom en galopperande migrän, det är 12 grader varmt och regnet öser ner.
Ursprungsläget den här dagen är kort sagt inte strålande.
Under gårdagen övervägde jag faktiskt i ett svagt ögonblick att förlänga bokningen på Chamberlain i Derry bara för att försöka kurera mig lite men svårigheten att hitta överkomliga boenden har gjort att jag för ovanlighetens skulle förbokat boende för de nästkommande dagarna utan möjlighet till återbetalning.

När jag då sedan efter bara en halvtimme i sadeln får beskedet från föreståndaren för kvällens boende att hon tagit bort min bokning så sjunker humöret (om det nu alls var möjligt) till nya bottenrekord.
Det blev sannerligen inte bättre av att motiveringen till att hon tog bort min bokning (vilken jag gjort flera veckor tidigare) var att hon fått en chans att hyra ut hela hotellet till ett större sällskap.

Dagens första stopp är Wild Atlantic Ways nordvästra punkt vilket ligger på en udde kallad Malin, inte helt ologiskt därför att spetsen kallas Malin Head.
När jag parkerar hojen smattrar regnet ner i en sådan omfattning att jag inte ens bryr mig om att ta av mig hjälmen och hela udden som förmodligen när vädret tillåter har en magnifik utsikt är dold av tjock dimma.
Då kliver en äldre herre fram med ett anteckningsblock, presenterar sig som representant för Ireland Tourist Board och frågar om han får ställa några frågor om kundnöjdhet.
I mitt sinnestillstånd och under rådande omständigheter kändes det så farsartat att jag började se mig omkring efter en dold kamera.

Jag kunde dock inte göra annat än konstatera på frågan om prisvärdhet att sett till att just precis detta rent faktiskt inte kostade någonting hade det just inte mycket att leva upp till.
Han verkade konstigt nog nöjd med svaret även om jag själv tyckte jag undvikit att egentligen svara på frågan.

Farsartat är också en tämligen bra benämning på den navigering jag presterar när jag ska försöka ta mig vidare från Malin Head. Patetiskt vore också lämpligt.
Nu har förkylningsfebern tydligen fördunklat mitt sinne så till den grad att jag inte längre ens kan skilja på motsatta väderstreck.
Jag lyckas förvandla vad som borde varit en trip på en timme till över två genom att åka fram och tillbaka till på udden som en halshuggen kyckling.

Jag lyckas till slut ta mig vidare längs WAW och stannar inte särskilt ofta då regnandet aldrig upphör och temperaturen överstiger aldrig 13° under hela dagen.
Vid ett av stoppen lyckas jag hitta ett nytt boende på ett Homestay i Glenties.
Det här kommer sannerligen inte bli en billig semester. Hotell är helt uteslutet då jag här fick betala €75 (857SEK) för ett rum i någons bostad.

När jag inkvarterat mig hemma hos Mary på Brook Lodge är klockan närmare åtta på kvällen och jag är i stort sett helt knäckt både fysiskt och mentalt.
Vädret här får Island att framstå som rena solsemestern och behållningen av den här dagen är helt ärligt nästintill obefintlig.
Närmare 8 timmar i sadeln för att ta mig 40mil hade varit helt ok under bättre omständigheter men den här dagen kostade milen betydligt mer än de smakade.
Som om jag inte börjat överväga mina livsval redan innan det så fick jag ägna en halvtimme på telefon med booking.com för att inte bli debiterad för det boende som något diplomatiskt bett mig fara åt helvete.
Att hon fick bättre betalt för att hyra ut rummet åt någon annan hindrade henne alltså inte från att försöka få betalt för rummet två gånger då hon tekniskt sett aldrig tog bort min bokning.
Fanns det överhuvudtaget något annat alternativ hade jag undvikit booking.com då jag haft dåliga erfarenheter av dem sedan tidigare men de verkar vara den totalt dominerande bokningstjänsten på Irland.

Den här navigeringen är inget jag kommer ta med i CV:t.

Malin Head
Där ute så ligger om inte en hund begraven så åtminstone en flock vargar.

En timme senare, fortfarande på Malin. Totalt vilse i pannkakan.

Gap of Mamore

Rathmullan Priory

R268, Donegal