Fredag    29.7.2022     19º

Hotellet vi bor på är lite mish-mash mellan hostel och hotell då det förutom städpersonal är helt obemannat.
Frukost fanns således inte på agendan här utan hotellet hade hänvisat till ett ställe som heter Howards Way som skulle ligga ungefär 5 minuter bort.
Det hade det säkert också varit... med bil.

Men det skadade inte med en rejäl promenad efter att ha suttit på hojen i tre dagar så efter en full Irish breakfast tar vi en taxi in till centrala Dublin.
Senast jag var här hade jag också svårt att hitta överkomligt boende men tillskrev det till att det tydligen var en pride-parad den helgen.
Så var det inte, det är helt enkelt så det ser ut så 1300:-/natt och rum som vårt boende kostade var att betrakta som rena fyndet.
Att bo inne i centrala Dublin var kostnadsmässigt helt uteslutet, det skulle fortfarande bli avsevärt billigare att bo en bit utanför centrum trots dagliga taxiresor.

Vi var tvungna att leta reda på något landmärke för taxin att åka på och Trinity College kändes någorlunda i mitten av det vi ville se så färden går dit.
Trinity har ett helt fantastiskt bibliotek jag ville se men pga min tilltvingade sovmorgon så finns det inga möjligheter för detta idag då det enbart var tillträde via en guidad tur vilka var fullbokade resten av dagen.
Vi ser oss därför bara omkring lite på innergården och går vidare till slottet.

Det har funnits något slags fortifikation på den här platsen sedan 930-talet då Danska vikingar byggde ett fort vid floden Liffey för att skydda den bosättning de kallade Dyflinn.
Slottet som det ser ut idag började formas redan under 1100 och 1200-talet även om merparten av dagens byggnad stammar från 1700-talet.
Jag kom ihåg lite kuriosa från guidningen jag gick på 2017 så bror fick i alla fall med sig några små guldkorn på rundturen trots att vi valt en oguidad tur.

Bror hade läst på innan vi åkte om ett whiskey-destilleri i en gammal kyrka vilket således tedde sig fullständigt oemotståndligt.
Vi hade trots allt i och med slottet gjort något någorlunda kulturellt och traditionellt turistigt så nu kändes det rätt legitimt att gå på spriten.
Trots att jag ännu så länge inte så mycket som luktat på en whiskey navigerar jag oss i fullkomligt fel riktning.
Detta tar oss dock förbi statyn av Molly Malone så helt misslyckat var det trots allt inte.

Det är inte som om Dublin lider någon större brist på kyrkor så på vägen till vår whiskey-kyrka ser vi en liten lustig stenkyrka som har ett väldigt fortifikationsliknande torn.
Mer krävdes inte för att väcka vårt intresse varvid vi knallade in i St Audoen’s Church där vi välkomnas av en äldre gentleman som ger oss en kortare rundtur och historiebeskrivning.
Tornet har aldrig haft någon militär betydelse utan har sitt utseende enbart av estetiska skäl och byggdes på 1600-talet och har allt sedan dess varit något av en ekonomisk nemesis för församlingen att hålla efter.
Från sekelskiftet var tornet utdömt och det var först efter en vädjan från ärkebiskopen i Dublin som renovering påbörjades 1916.
Trots det blev tornet först godkänt som säkert 1982 och huserar 6 olika klockor varav 3 är de äldsta som finns på Irland, daterade 1423.

Men färden går nu raskt vidare till Pearse Lyons där vi kunde få en rundtur en och en halv timme senare vilket passade utmärkt då vi under tiden och efter en rekommendation från receptionisten på Pearse passade på att äta sen lunch på Harkin's Bar & Bistro i samma kvarter.
Vi fastnade bägge två för Guinness-stuvning vilket var en delikat måltid.

Pearse Lyons är ett tämligen nystartat destilleri som är inhyst i St James' Church som etablerades här 1707.
Den nuvarande byggnaden är dock från 1859 och var i ett ganska risigt skick när den övertogs av Pearse där bland annat spiran på tornet rivits då den inte längre bedömdes vara säker.
Att renovera byggnaden till ett användbart och godkänt skick tog Pearse två år och kostade 23 miljoner Euro.
Den utdömda och rivna spiran har ersatts med ett torn i glas och destilleriet invigdes 2017.
Jag brukar inte gilla när man blandar ny och gammal arkitektur men detta var faktiskt ovanligt lyckat.
Guidningen var intressant med mycket historik om byggnaden och kyrkogården där flera släktningar till grundaren Pearse Lyons ligger begravda.
Efter rundturen i destilleriet avslutades det hela med en provning där vi fick prova PL:s repertoar beroende på vilken slags biljett man köpt och då vi köpt sk. legacy biljetter innebar det att vi fick fem olika sorter att smaka på.
Vi var bägge två överens om att den 12åriga Founders Choice var den som smakade klart bäst vilket är lite lustigt för även om matte inte är min starkaste sida kan även jag räkna ut att ett destilleri som startade 2017 inte kan ha lagrat en whiskey i 12år fram till 2022 utan en tidsmaskin.
Hemligheten är att whiskeyn handplockats av Pearse och köpts in från en annan tillverkare, därav namnet founders choice (grundarens val).

Så efter att ha provat fem olika whiskeys tog vi oss hela 300 meter nerför gatan till Roe & Co destilleriet innan brorsan undrade om det inte var hög tid att vi provade lite mer whiskey?
Roe är även det en nykomling på marknaden då det startades så sent som 2019 av ägarna till Guinness.
Namnet har dock anor som sträcker sig betydligt längre bakåt då det under sin storhetstid var det största destilleriet i det Brittiska imperiet med en årlig produktion på över 9 miljoner liter.
Medan guidningen på Pearse handlade mer om platsens historia nördade Roes guide in i detalj kring själva tillverkningsprocessen så trots att vi gick direkt från det ena destilleriet till det andra så var det definitivt ingen repris.
Provsmakningen lämnade inget bestående intryck då jag tyckte samtliga prover var väl skarpa i smaken.

Hur angenämt det än är att dricka whiskey börjar det bli hög tid att fylla på med något annat varvid vi beger oss till Temple Bar och käkar kvällsmat på restaurangen Boxty House varefter vi bänkar oss på en uteservering för lite efterrätt i form av Irlands svarta guld.

Vi avslutar kvällen med en promenad längs Liffey.

Slottet

Molly Malone

St Audoen’s Church

Pearse Lyons

Roe & Co är inhyst i Guinnessbryggeriets gamla transformatorstation varvid det har en betydligt mer anspråkslös fasad än Pearse

Temple Bar

Ha'penny bridge

Lördag    30.7.2022     19º

Det är ju trots allt semester så vi mjukstartar lite idag också med brunch på Bijou Bistro som till skillnad från Howards ligger på ett bekvämt promenadavstånd från hotellet.
Sedan tar vi in till Trinity College och lyckas faktiskt att få plats på en guidad tur med start kl. 14.

Första stoppet i mellantiden är St Patricks Cathedral.
Då även detta var ett återbesök för mig kunde jag peka ut lite saker för bror relaterat till Jonathan Swift.

När vi sedan promenerar vidare lite planlöst får bror upp ögonen för en trottoarpratare som lockar till Marsh's Library och tur var väl det för detta var ett riktigt guldkorn.
Marsh's är ett bibliotek bevarat sedan renässanstiden.
Det slog först upp portarna 1707 och var då det första publika biblioteket på Irland.
Biblioteket innehåller 25000 böcker och 300 manuscript.
Att gå igenom Marsh's till ytan ganska anspråkslösa lokaler var en upplevelse för alla sinnen med den vackra interiören och doften av gamla böcker.

Nu börjar det bli dags att gå tillbaka till guidningen på Trinity College där vi möts på gården av vår guide vilken är en student som gör detta som ett rent extraknäck.
Den treenighet som namnet trinity refererar till är Irlands höga grad av religiositet till trots inte alls relaterat till kristendomen utan kommer från det faktum att colleget är modellerat efter sina systercollege, St John's College i Cambridge och Oriel College i Oxford.
Guiden gick ganska grundligt igenom det anrika collegets historia men jag får erkänna att det jag fastnade mest för var en mordhistoria som utspelades 1734.

Ett gäng studenter hade tydligen rumlat tillbaka till colleget en kväll och hamnat i dispyt med vakten i entrén vilket resulterat i att studenterna pucklat på vakten.
Docenten Edward Ford gav studenterna en reprimand för detta vilket man kan tycka inte var alls oförtjänt.
Studenterna hade dock en avvikande åsikt varvid de efter att ha omgrupperat sig stövlar bort till Rubrics-byggnaden där Ford bodde och kastade in en sten genom fönstret.
Fords replik på detta tilltag var att ta fram en pistol och avfyra blint in i gruppen av studenter vilket sårade en av dem.
Här spårar det sedan ur fullständigt genom att samtliga studenter går tillbaka till sina rum och hämtar egna vapen.
(Tydligen var det inte ett dugg konstigt att varenda kotte och hans hund på det här stället hade en arsenal på rummet.)
Studenterna beger sig tillbaka till Rubrics och regnar bly in genom docentens fönster vilket inte helt oväntat skadar honom så allvarligt att han inom ett par timmar avlider.
Även om hans sista ord lär ha varit att han ville att gärningsmännen skulle förlåtas hade colleget en annan åsikt och relegerade 4 studenter.
Studenterna åtalades även i domstol men ingen av dem fälldes där då samtliga inblandade inklusive vittnen var på fyllan.

Huvudanledningen till att vi tagit den här guidningen var dock att vi ville få tillgång till biblioteket och det är där guiden lämnar oss efter en väl förrättad rundtur.
Innan dess blir blir vi vallade som får runt Book of Kells vilket är en illustrerad version av evangelierna från 800-talet.
Bortsett från det imponerande i att en 1200år gammal bok finns välbevarad så hade den inte den helt stora wow-faktorn för någon av oss.

Det hade däremot Long Room i gamla biblioteket trots att vi var så många besökare där inne samtidigt att vi nästan klättrade på varandra.
Den här delen av biblioteket byggdes i början av 1700-talet och inhyser 200 000 av bibliotekets äldsta böcker.

Härifrån gick vi vidare till Guinness-bryggeriet för en utbildning på Guinness Academy (okänt antal högskolepoäng).
Skämt åsido så är enda skillnaden mot 'Academy' och vanligt inträde att man får hälla upp en egen pint men det tyckte jag var en stor del av upplevelsen när jag var här -17 så det var ingen tvekan om att vi skulle göra den här gången också.
Den gången tog jag en 'Connoisseur'-upplevelse vilket biljetterna tyvärr var slut till den här gången.
Tyvärr därför att vad jag insåg under den här upplevelsen var att det jag betalade premium för senast var helt enkelt tystnad.

Rundturen var helt ok men lokalen där man skulle hälla upp en pint hade fem olika bardiskar och var smockfull.
Ljudnivån var som ett brinnande hönshus.
Då vi redan hade gått rundturen innan vi hamnade på akademin så hade vi dessutom en gratispint att avnjuta i Gravity-baren högst upp där vi när vi väl hittat en plats att sitta kunde smälta lite intryck med en imponerande utsikt över Dublin.
Det är ingen större tvekan om att det som imponerade mest under rundturen var det mycket gedigna hantverket att tillverka tunnor vilket gjordes av så kallade Coopers.
Trettio olika verktyg var inblandade i processen och inget av dessa var mätverktyg då en Master Cooper förlitade sig helt och hållet på sitt eget ögonmått.
Ett arbete som Cooper på bryggeriet var ett eftertraktat och högavlönat arbete och som flest hade Guinness 300 sådana anställda varav vissa avdelades som smellers (luktare) som med näsan avgjorde om en tunna behövda restaureras innan den kunde återanvändas.

Vi drog vidare mot Temple Bar området och inledda med lite käk på Copper Alley Bistro.
Därefter behövde vi inte gå särskilt långt innan ljudet av en flöjt och akustisk gitarr drar in oss på Vat House Bar.
Efter att ha mellanlandat på några olika platser runt om i baren så lyckas vi se merparten av musiken från första parkett vid ett bord precis bredvid scenen.
De var fantastiskt skickliga men kastade in handduken efter en dryg timme då de skulle dra vidare till en ny spelning.

Vi går vidare och behöver inte gå mer en hundra meter till John Gogartys innan musiken åter drar in oss.
Stället var packat som en silltunna men det visade sig tämligen omgående att repertoaren var klart mindre traditionell.
Det var dock skickligt framfört och sångaren var en riktig entertainer som kunde sin publik så där det brast musikaliskt uppvägdes det väl av underhållningsvärdet.

Vi avvecklar dock ganska snabbt här och drar vidare till baren Temple Bar då det ändå känns som något man måste göra när man är här.
Musiken där var dock också av det något publikfriande slaget.
Guinnessen smakade visserligen inte sämre för det men efter var sin pint drar vi oss tillbaka till hotellet. 

St. Patricks katedralen

Marsh's Library

Trinity College

Guinness Storehouse

Förmodligen de bästa platserna i hela puben på Vat House

Det var liiiite mer folk på John Gogartys

Söndag    31.7.2022     18º

Vem hade kunnat ana att kombinationen skitväder och något oansvariga mängder alkohol skulle resultera i migrän? Jasså, alla?
Så bra. Då blir ingen förvånad att det var precis vad som hände.
Jag trycker piller och tar sovmorgon till lunch varefter jag och bror inleder dagen enligt tidigare beprövat recept med frunch på Bijou och taxi in till centrum.

Vi börjar med en promenad i Dubh Linn gardens och drar sedan vidare till Christ Church katedralen då vi hoppat över den tidigare.
Vikingarnas avtryck på Irland och Dublin märkts lite överallt och så även här då kyrkan som ursprungligen fanns på platsen byggdes år 1038 av vikingakungen Sigtrygg Silkeskägg.
Något de också tagit fasta på här med en permanent utställning om Dublin under vikingatiden kallad Dublinia.

Efter detta såsade vi omkring lite planlöst och passade på att käka lunch innan vi skulle tillbaka till slottet då jag under frunchen bokat in oss på en walking tour kallad Dark Dublin.
Samlingpunkten vid slottet och specifikt tornet var inget sammanträffande då turens fokus var på en herre vid namn "Red" Hugh O'Donnell.
Red var en Irländsk cheiftain som gjort sitt avtryck i historien primärt för att han var en nyckelfigur i det väpnade motståndet mot Tudors invasion av Irland i slutet på 1500-talet.
Han är också ihop med sina två kumpaner de enda fångarna som faktiskt lyckats fly från tornfängelset.
Det var en intressant tur och sett till att turens planerade två timmar drog över med nästan en hel timme pga guidens inlevelse var kostnaden på €15 ärligt talat som hittat.

Då vi spatserat förbi puben The Brazen Head under turen och rundturen avslutades i dess närhet kändes det dumt att motstå då den stoltserar med att vara Irlands äldsta pub.
Då ett band roddade på under tiden som vi sonderade lokalerna ville vi givetvis ha en plats i den delen.
Jag trodde väl knappast att man skulle kunna på bättre platser än vi hade på VAT House precis bredvid scenen men jodå, när bröderna är på turné lyckas vi tydligen för den här gången lägger vi beslag på ett ledigt bord på scenen. 

Då vi bägge ska dra vidare under morgondagen hade vi egentligen bara tänkt att gå in och ta en öl här men bandet var så jävla bra att vi satt kvar hela spelningen vilken fick ett närmast extatiskt crescendo med bror i en dominerade hoedown på dansgolvet.
Hur fan det gick till vet jag helt ärligt inte men själv fick jag mandolinspelaren i knät.
Vi kunde knappast kunnat begära en bättre avslutning på vår gemensamma vistelse i Dublin vilken tillika var brors födelsedag.

Dublin bevisar att intrycket från mitt föregående besök inte var nyförälskelse och whiskey-dimma, den här staden har en särskild plats i mitt hjärta.

Dubh Linn Garden

Christ Church katedralen

Det fanns en del kuriosa i katedralen.
Detta är Laurence O’Toole hjärta, en av Dublins tidigare ärkebiskopar som helgonförklarats.
Jag vet inte huruvida det är någon slags artistisk kommentar om hans karaktär att de valt att göra förvaringsboxen i sten.
Reliken stals 2012 men hittades efter ett tips till Garda i Phoenixparken sex år senare där den enligt uppgift ska ha lämnats av tjuvarna vilka enligt uppgift ska ha känt sig nödgade att återlämna hjärtat pga en förbannelse som ska ha orsakat sjukdom i familjen.

Nere i kryptan finns mumifierade lik efter en katt och en råtta.
Katten ska ha jagat råttan ner i en av orgelns pipor där båda sedan fastnat.

Dark Dublin turen

Brazen Head