Onsdag    07.08.2013
  275km Totalt: 1776km

Vi lämnar ett molnigt Milano på förmiddagen och åker ut på Autostradan mot Venedig.
Molntäcket lättar dock snabbt och ersätts av stekande sol.
Att fälla upp visiret hjälper föga då fartvinden även i 130km/h känns som att ha en hårfön riktad mot ansiktet.
Köerna vi är vana vid från Tyskland finns även här men Italienarnas kö-discplin lämnar en del övrigt att önska.
Då tyskarna i vänsterfil lydigt ställer sig åt vänster "placerar" sig Italienarna mer som plocke-pinn.
Då tålamodet till slut tröt och vi började köra mellan filerna krävde det full koncentration och tämligen aggressiv körning.

Väl framme i Venedig på eftermiddagen är trafiksituationen obegriplig och temperaturen obönhörlig, så fort man stannade började svetten rinna.
Vi söker tillflykt från trafikkaoset på en bensinmack och ringer hotellet för att fråga hur man tar sig dit.
Det visar sig vara fullständigt omöjligt att köra fram ens i närheten av hotellet utan vi får parkera i ett parkeringsgarage och bära vårt bagage närmare en kilometer.
Det kanske inte låter mycket men då temperaturen är så brutal att svetten rann och droppar från ansiktet redan i skuggan inne i parkeringshuset och händerna pumpar ut svett i en sådan omfattning att det inte går att hålla fast vid någonting kändes det mer eller mindre som en omöjlig uppgift.
Jag grundar med lite ursäkter här för det spektaklet jag ställde till med på vägen till hotellet är jag inte stolt över.
Det var ett enda ihållande gnällande precis hela vägen och det hedrar Björnes tålamod och vänskap att han inte helt enkelt knuffade ner mig i kanalen.
Jag har aldrig varit så low-spirit på semestern någonsin förut och hade någon i det läget gett mig en röd knapp som utplånat Venedig från jordens yta hade jag inte tvekat, det var helt patetiskt.
Björnen hade dock oanade energiresurser kvar varvid det enbart är hans förtjänst att jag inte dränkte mig i kanalen utan faktiskt kom fram till hotellet och checkade in.

Befriad från mc-byxor och en så svettindränkt t-shirt att den måste ha vägt flera kilo i ett ac-kylt hotell rum och med en iskall tröst-öl från minibaren i handen kom modet och energin sakteliga tillbaka.
En dusch senare knallar vi ut på stan.
Vi irrar omkring längs kanaler och gränder så smala att man sträcka ut händerna och ta i husen på bägge sidor och bara insuper intrycken innan vi av en ren slump hamnar utanför ”Scuola grande di san Teodoro”, ett musikhus där de under kvällen skulle hålla en konsert med Vivaldimusik från ”de fyra årstiderna”.
Jag går in och frågar om tider och pris och vår vana från Wien trogna så är vi klädda i tämligen iögonfallande kläder i operahusmiljö.
Det var inget boxoffice-damen tyckte var ett problem så vi kommer ut med två biljetter till 20.30 föreställningen.

Vi fortsätter vår upptäcktsfärd och lyckas hitta en trevlig restaurang där vi slår oss ner och beställer italienska specialiteter.
Jag bestämmer mig för att gå all-in den här gången och tar bläckfisk och skaldjurstallrik (scampi fritti och nånting frutti di mare).
Till detta tar jag ett glas vitt vin, ja det finns faktiskt bildbevis!
Björn tar nästefter saurfleish i Tyskland en maträtt som hade den vidrigaste matpresentation jag någonsin sett.
Jag tror det skulle vara ”cuttlefish with black sauce” men såg ut som två tvättsvampar som någon knäckt en bläckpenna över.
Ätbart blev betyget men någon skönhetstävling lär den rätten aldrig vinna.

Vi irrar oss tillbaka till operahuset och bänkar oss för Vivaldikonserten vilket var en mycket behaglig upplevelse med musikstycken som man faktiskt hört förut trots att vi nog får räknas som kättare inom den klassiska skolan.

Efter det intar vi en glass/frutti di skogsbär och ett par öl på ett torg någonstans där vi praktiken gått vilse och gett upp.
Att vi sedan fick fråga om vägen tillbaka till hotellet kan knappast ölen lastas för.

Det var faktiskt hyggligt långt tillbaka till hotellet varvid vi kände att vi behövde lite mer vätskepåfyllning så när vi går förbi ”The Irish pub Venice” kan vi inte riktig motstå att revoltera mot allt italiensk och ta varsin pint med Guinness.
Jag ger den samma betyg som Björns cuttlefish: ätbart.

Efter detta hade vi erhållit den korrekta mängden styrka, mod och intelligens som krävdes för att ta oss tillbaka till hotellet.

Venecia

Matpresentationen på Björnens tallrik lämnade en del övrigt att önska.

Frutti di mare kändes mer metal.

Gondoler. Gondoler överallt.

Vivaldikonsert

Den första av flera besök på den här glassbaren

 Torsdag    08.08.2013 

Vi drar ut på stan på förmiddagen och försöker leta upp biljettkontoret som säljer biljetter till ”the grand canal tour” som vi tänkt åka med.
Nu är det inte helt lätt att ens med karta för två geografiskt hämmade individer att hitta till ett specifikt ställe i Venedig så jag tror att det tog oss drygt två och en halv timme att leta upp det.
Då skall i och för sig sägas att vi likt Hans och Greta tröstade oss med rätt mycket godsaker längs hela vägen.
Vi bokade in oss på kanalturen kl. 14 .
Jag hade lite svårt att hålla masken för när hon skulle bokstavera Jensen för guiden i telefon så lät det mer som om hon läste upp menyn på en pizzeria.
Vi bestämde oss sedan i brist på andra specifika destinationer att leta upp träffpunkten för avfärd innan vi letade upp ett ställe för lunch.

Gissa om vi hittade dit?
Nej, självklart gick vi vilse i Venedigs gränder igen och var nu så hungriga att vi tröstade oss med lite kinamat.
Vi trodde oss trots allt ha en hygglig uppfattning om var vi skulle ta vägen.
Så visade sig också vara fallet och vi kom fram till upphämtningsplatsen i god tid.

Klockan blev så 14 och vi bordade en sjötaxi som vår guide hade rekvirerat för ändamålet och gled runt i Venedigs kanaler under broar så låga att man fick ducka för att inte bli dekapiterad.
En mycket angenäm upplevelse och åtminstone stundtals lite sjöbris som svalkade från den alltjämt stekande solen.
Det var ganska fascinerade att se kanalsystemet från ”rätt sida” då de har skyltar och trafikljus precis som för vägtrafik.
Men så är ju också kanalsystemet deras väg, på fast mark inne i Venedig är inte ens cyklar tillåtna (åtminstone såg vi inte en enda på två dagar).

Efter kanalturen letade vi oss in på Piazza San Marco och köade oss in i Basilika di San Marko.
En mycket vacker byggnad men helt klart i amatörligan jämfört med Duomo i Milano, man blir ju fort bortskämd!

Men utsikter kan man trots allt aldrig få nog av så vi tog en tur upp i klocktornet för att se staden från ovan, av någon märklig anledning var även denna utsiktsplattform 65 meter över marken precis som taket på Duomo.
Utsikten var förvisso magnifik och det kanske var lite naivt att tro att man skulle kunna se dem men från den höjden ser man ingenting av det spindelnät av kanaler som korsar hela staden.

Efter detta irrade vi mest omkring innan vi till slut hittade en restaurang där man kunde få en kypare att förstå att en turist ville ha en pizza utan ost och inte mer ost (det är gott om amerikaner här).
Så således har jag även checkat av boxen pizza i Italien.
Björnes omdöme summerar som vanligt upplevelsen: ungefär som hemma fast med mindre flôt.

Vi börjar därefter dra oss tillbaka mot hotellet och mellanlandar bara på ”The Irish pub” igen då jag var väldigt nyfiken på en drink kallad ”Irish car bomb”.
Dock hade jag inte riktigt läst på då det var en liten Guinness med ett snapsglas vid sidan med hälften Baileys och hälften Jamessons whiskey.
Således fick Björnen dricka halva bilbomben medan jag åt upp Guinnessen, den smakade bättre idag än igår så hemska tanke men snart kanske jag är av med min ”fear of the dark”.

Ett pitstopp i ett snabbköp senare drar vi tillbaka till hotellet, vid det här laget har jag blåsor under bägge fötterna och ryggen värker fortfarande lite sedan marksyningen på Stelvio så vi bestämde att vi var nöjda med vår Venedigvistelse.

Björnen käkade glass vid inte mindre än tre tillfällen dagen till ära och fick två (positiva) responser på sin Wacken T-shirt.

Marcusplatsen, Piazza San Marco

Trafikstockning

Marcuskyrkan

Även om jag är en landkrabba kändes det definitivt som om man borde uppleva Venedig från kanalerna.

Utsikten från klocktornet på Marcusplatsen

På väg tillbaka till hotellet

 Fredag    09.08.2013
  315km Totalt: 2019km

Som tur är var det ett litet molntäcke över himlen när vi checkade ut vilket gjorde att det bara krävdes 6 pauser för att inte få en infarkt när vi skulle bära tillbaka bagaget till garaget och hojarna.
Jag är väldigt nöjd med mina packväskor, de är jättebra för att transportera saker i men de är definitivt inte gjorda för att bäras längre sträckor.
Vi hade kunnat ta en båttaxi för det facila priset av €70 för en transport på drygt 800 meter men då tröstäter jag hellre en lyxmiddag för de pengarna.
Venedig är väldigt charmigt men billigt är det inte.

Vi letade oss ut på Autostradan mot Slovenien och Vršič passet.
Som vanligt köer med jämna mellanrum och som vanligt kör Italienarna lika aggressivt som Tyskarna men då de är avsevärt sämre bilister så gäller det att hålla fokus.
Efter att ha betalat oss igenom den sista vägtullen innan vi åker av Autostradan har vi därmed betalat totalt €32 för nöjet att stå still på deras Autostrador.

Vi jagade runt på tre olika ställen för att försöka få tag på en Vignette (dekal som visat att man betalat vägskatt) för Slovenien.
Jag förklarade att jag gladeligen skulle betala för en bil (€15 istället för €7.5) bara för att få det avklarat men det vägrade de sälja och de hade inga för motorcyklar.
På tredje stället lyckas jag till slut köpa två stycken för motorcykel, glad i hågen kommer jag ut med dem i handen och ger den ena till Björn som ställer sig väldig frågande till varför jag köpt två Vignetter för Österrike...
Det var väl själva fan! 

Vi får således strunta i det och åka över gränsen utan så vi påbörjar vår färd mot Vršič passet.
Vägarna är helt underbara när de mot en bakgrund av ett bergsmassiv slingrar sig neråt.
Redan innan vi nått Vršič var detta den mest underbara åkning jag någonsin upplevt.
Vi var nästan ensamma på vägen och inte en husbil fanns i sikte.
När vi sedan åker in mot passet blir det bara bättre, jag tror att det kom några regnstänk när vi åkte över passet men kan inte utesluta att det var mina egna glädjetårar.

Väl över på andra sidan svänger vi in på en bensinmack och får tag på de åtrådda Vignette-dekalerna.
Anledningen till att vi nojjade så mycket över dessa var att jag läst i Motormännens tidning om någon som hade fått en faktura på €800 för att ha missat att köpa Vignette och den kostnaden ville vi väldigt gärna slippa.

Vid incheckningen på hotellet blir vi otroligt väl mottagna och efter en uppfräschning frågar vi efter ett bra ställe att käka kvällsmat.
För att ta oss dit korsar vi en otroligt charmig stadskärna som det var lite synd att vi inte kunde lägga mer tid på.
Destinationen var ett matställe som hette Spajza, en mycket ”fin” restaurang även estetiskt som serverade traditionell Slovenisk mat.
Jag tog rökt ankbröst som förrätt och baconlindad kanin till huvudrätt.
Björn tog dagens soppa som förrätt och unghäst som huvudrätt.
Helt ok käk även om jag tyckte det mer eller mindre råa ankbröstet växte lite i munnen för varje tugga.
Det lokala ölet Lasko var även det mycket njutbart.
Priserna var i princip som Venedig men sedan var det ganska hög klass på restaurangen också.

Vi gjorde en liten stadsvandring och tog en hygglig omväg tillbaka till hotellet med stopp på vägen för efterrätt i form av Sorbet: Hurra för glass jag kan äta!

På väg mot Vršič passet

Paus på pass, det var otroligt fin natur så jag förstår varför folk parkerar bilarna och fotvandrar i det här området.

Vršič

Den hett åtrådda Vignetten för Slovenien. Jag lovade Björne att jag skulle lägga ut bildbeviset på att jag blev så exalterad över att kunna lägga vantara på vignetterna att jag åkte in på macken mot enkeltriktat.

Ljubljana

Spajza

Ljubljana by night