Måndag 
05.08.2013
380km Totalt: 1501km
Högtalardamen på tåget manar till väckning kl. 06 och strax därefter kommer personalen med en spartansk frukost.
Vi anländer i Bolzano något försenade strax efter kl. 08.
När vi väl fått hojarna av tåget sätter vi kurs mot det mytomspunna Stelviopasset, ett sådant mecka för motorcyklister att den inhemska tillverkaren Moto Guzzi uppkallat en modell efter det.
Vyerna och vägarna börjar bli mer och mer spektakulära desto närmare vi kommer och vi tar en tidig lunch på en restaurangen i Hotel Post längs vägen.
Med tanke på Grossglockners bomavgifter såg vi det bägge två som mer eller mindre självklart att även detta skulle vara avgiftsbelagt med infartsbommar, att så inte var fallet var ganska uppenbart efter att ha forcerat femtielva hårnålskurvor utan en vägbom i sikte.
Nu är det långt ifrån odelat positivt att ha denna väg avgiftsfri då det märktes både i trafikdensitet och vägstandard, husbilarna jag lärde mig att hata i Norge fanns tyvärr även här i överflöd.
Det fanns egentligen bara två typer av förare, de som körde väldigt långsamt och de som övade inför Pikes Peak Hillclimb.
Ibland vill man bara blunda för att undvika att se smällen när vissa av ens motorcyklande bröder kör som om de hade en väldigt aktiv dödslängtan.
På väg in i en av de första kurvorna så fann husbilen som jag låg bakom för gott att stanna pga av ogenomtänkt kurvtagning mitt i den kurva jag just påbörjat.
Det är inte är några som helst problem om man har fyra hjul eller fler.
Har man däremot två hjul och ska ta en stigande kurva ligger hojen i en lutning som bygger på att hästkrafter vinner över gravitation.
Måste man då ta en hel näve frambroms mitt i, då har du inlett ett fullskaligt krig mot gravitationens lagar vilket du oundvikligen kommer att gå förlorande ur.
Särskilt på en motorcykel som med full packning väger 200kg mer än du gör.
I fought the law and the law won.
Så där låg jag pladask mitt i en hårnålskurva på Stelvio, jag klarade mig dock med mindre blessyrer och ett ego som var lite naggat i kanten.
Hojen verkade inte ha fått några värre skador än en skrapad motorbåge och lite bucklor och skrap på höger packbox.
Det känns ju bra när man investerat i grejer som gör det de ska så jag får väl skänka en tacksamhetens tanke till SW Motech.
Antagligen färgade den episoden mitt omdöme av Stelvio något för jag tycker att det här passet är att det är precis den turistfälla som jag trodde att Trollstigen skulle vara.
Fullständigt nedlusat med inkompetenta förare, ganska dålig vägstandard och på toppen en hel by med krims-krams.
(Jag erkänner, jag köpte både en T-shirt och ett par klistermärken.)
Jag hade lagt in rutten från Bolzano till Milano i datorn innan vi åkte för att få med så mycket roliga vägar som möjligt då detta ändå bara var en ren transportdag och hade då lyckats att pricka in Mortirolopasset på rutten.
Det var dagens solklara höjdpunkt och är sett till vad som sägs vad Stelvio borde varit.
Utan tvekan mitt livs mest underhållande motorcykelåkning genom en blandning av hårnålar, svepande kurvor och raksträckor under lummiga trollskogsträd.
Fantastich! som Doro skulle ha sagt.
Ytterligare ett litet bergspass forcerades innan vi åkte ut på Autostradan till Milano och strax efter en mil straffade det sig igen att man inte läst på för här fanns de tullstationer vi förväntat oss på Stelvio.
En vägbom, en terminal där allt enbart står på Italienska och ingen personal så långt ögat når.
Ingen av oss hade åkt på någon typ av betalväg förut så vi hade inte den blekaste aning om vad vi förväntades göra.
När vi stått där en stund går bommen helt plötsligt upp så vi tar det något överilade beslutet att köra igenom.
Överilat pga att det bara dröjde tre mil innan motsvarande tullstation dök upp igen där vi som vi nu förstått det behövt ett kvitto från den första.
Då även denna dator endast ville kommunicera på Italienska tryckte jag på en knapp för hjälp och visst dök det upp en kvinnoröst i högtalaren till slut... en Italiensk kvinnoröst.
Hennes engelska-kunskaper sträckte sig till ”Were you from?” och ”Take the ticket!”.
Det sistnämnda repeterades med en stegvis ökande ljudnivå som om hon trodde att en biljett skulle materialisera sig om hon bara prickade rätt decibel.
Till slut gick dock bommen upp så antingen tröttnade hon på Svensken som inte kunde trolla fram en biljett ur tomma luften eller också drogs det en förmögenhet från mitt Visa-kort (jag stoppade in det i automaten fem gånger), det får visa sig längre fram.
Men vid det här laget hade det dykt upp personal på plats, räddningen trodde vi men icke: no speaka english.
Till slut lyckas han dock få igenom Björne med hans Visa-kort så att vi kunde ta oss igenom och fram till Best Western St George i Milano.
Vi rullar upp på trottoaren framför hotellet och kliver in i hotellet och checkar in.
Svettiga bikers som efter en ganska hård dag i sadeln säkert såg ut som vi varit på en rundtur i helvetet och tillbaks lyser nog med sin frånvaro på detta hotell men efter den initiala chocken blev portieren mer hjälpsam.
Vi frågade efter säker parkering i det garage som var en av huvudanledningarna till att vi valde detta boende, garageparkering för motorcyklar var för honom ett helt okänt fenomen så det fick han lustigt nog ringa till garaget och fråga om men det var inga problem.
Han beklagade dock att hämtningsservice inte ingick för motorcykel utan vi fick åka dit själva och lufsa tillbaka 1,5km till hotellet i mc-kläder och +34°C, det var som att sitta i en bastu med full hojmundering.
Väl där får vi instruktionen att lämna motorcyklarna olåsta utan att ens ha i styrlåset vilket kändes extremt olustigt då försäkringsbolaget knappast lär ge mig ett ruttet lingon om den blir stulen men han försäkrade att till och med Harley Davidsson åkare lämnade sina hojar på det sättet.
Jag kan tycka att det kanske inte tyder på det allra bästa omdömet när man i det enorma utbudet på motorcykelmarknaden väljer att åka HD.
Det var dock ingen debatt som jag ville gå in på med en person som ska ansvara för min käraste ägodel i två dagar så vi lämnade det därhän och traskade tillbaka till hotellet.
Det var så varmt större delen av dagen att jag framemot slutet hade impregnerat handtagen på hojen med så mycket handsvett att jag nästan började slinta med händerna så den uppfräschningen på hotellet kändes som en av de mest välbehövliga i hela mitt liv.
Därefter drog vi ut på stan i jakt på kvällsmat och landar på ett ställe som heter Mama Rosa.
Det vi inte förstod när vi klev in var att det i princip var en lyxrestaurang med vita dukar och linneservetter, upphällt rosévin, förrätter vi inte beställt, mer bröd än ett bageri och med mer personal än gäster.
Men priserna var acceptabla och alternativen vid den här tiden få så vi tyckte det var helt ok.
Jag tog kalvfilé á la Milano med tomater och en lokal öl.
Jag vet att man borde dricka vin i Italien men jag har inte riktigt samlat ihop mig till det ännu.
Både maten och ölen smakade underbart men då vi inte käkat sedan före lunch och klockan närmade sig 22 så var kriterierna kanske inte så mycket högre ställda än att varm mat och kall öl = himmelriket på jorden.
Efter det gick vi tillbaka till hotellet och tog kvällen.
Ett tåg kommer lastat.
Forza Stelvio!
Den här killen hade helt klart mer mod än vett.
Mortirolopasset, helt underbar hojåkning
Söndag 
791km
