Fredag    2.6.2017      13.52km Totalt: 21.71km

Vi käkar frukost och beger oss mot grandstand och Mike Hailwood centre där vi ska träffa resten av gänget för en liten presentation av verksamheten som bedrivs där.
De fostrar nya talanger in i Road Racing och vi fick presentationer från tre förare och en travelling (resande) Marshall vars uppgift det är att ge sig ut på banan under pågående race och ta sig till en olycksplats utan att störa resten av loppet.
Verkligen inget lätt jobb i ett race med snitthastigheter över 200km/h!

Det var väldigt givande presentationer av både förarna och Marshall-organisationen men mest intressant tyckte helt säkert de flesta att Björn Gunnarssons presentation var då han som enda Svensk är här och tävlar för fjärde året i rad.
En tämligen imponerande bedrift då Björn inte ägnar sig åt racing på heltid utan till vardags är MC-Polis och ägnar hela sin semester (och får man förmoda en stor del av sitt sparkonto) åt detta.

Efter detta var det fria lekar fram till åtminstone kl. 16 då man om man var så manad kunde hänga med guiden Fredrik på hoj till en utsiktsplats längs banan för dagens träningar.
Vår Brunswick road trippel var dock slående överens om att hojåka inte var ett dugg intressant idag med de mil vi tillryggalagt de senaste dagarna för att ta oss hit.

Vi gick istället på promenad runt i depåområdet och bland merch-stånden, nere längs promenaden och lyckades också få med ett besök på Manx museet.
Den del av utställning som var dedikerad till Mick Grant hade större delen av vår fokus även om man säkert hade kunnat lägga betydligt mer tid där.

Men vi är trots allt ute i god tid när vi intar våra åskådarplatser innanför muren till en kyrka på Bray Hill.
Det är tydligt att hela samhället lever upp för den tävlingen då de öppnat den intilliggande kyrkan och man där kan köpa snacks och drycker till ett helt ok pris.
Dessutom hade ett par högtalare hängts upp på en lyktstolpe där man kunde höra speakern på Manx Radio, det kändes som vi hittat ett bra ställe redan innan första hojen dragit förbi.

Stämningen började gradvis laddas upp och folket började fylla på desto närmare träningen det led.
Till slut drar det då ihop sig till att hojarna ska börja köra och även om jag sett en del youtube-klipp på nätet kunde inget ändå riktigt förbereda en på vad som komma skulle.
Känslan och framförallt ljudet från en hoj som drar förbi i 200km/h på en gata som fram till en timme tidigare varit en 50-väg är helt obeskrivlig.
Trots att vi hade goda siktförhållanden där vi stod räckte det verkligen med att man råkade blinka så hann man inte se hojarna innan de var borta.

Att hinna se siffrorna på förarna var det inte tal om, som bäst kunde man kanske utläsa det om någon fastnat på en sekvensbildtagning i kameran.
Därav de något suddiga bilderna då tekniken för att få en hoj på bild var att fokusera på ett ställe på banan och sedan trycka och hålla nere knappen för sekvenstagning när man hörde ljudet av en hoj som närmade sig och hoppas att någon av bilderna hade lyckats fånga en motorcykel.

Det som imponerande mest var ändå sidovagnarna, är det några människor som verkligen måste sakna allt vad spärrar heter så är det de galningarna som klamrar sig fast för glatta livet på en sidovagn.
Klart mest underhållningsvärde hade de sk. burkslavar som körde superman-stilen och låg med magen platt och tårna släpande i backen.
Att ligga på det sättet en decimeter över marken i 180km/h måste kräva så stora kulor att det nästan borde krävas en extra sidovagn för dom.

Presentation på Mike Hailwood centre, en Travelling marshall


Björn Gunnarsson

En av Hondas Mugen-hojar

I depån hos BG-Racing

Norton-stallet hade racets i särklass snyggaste hojar och då har vi inte ens gått in på ljudet!

TT Grandstand i Douglas

Nere på "the promenade"

Mick Grant-utställningen på Manx-museet

TT Träning/kvalificering Bray Hill



Förstagångåkare åker med orange väst.

Notera "superman"-stilen på burkslaven, där är varken tårna eller huvudet särskilt långt över marken!

 Lördag    3.6.2017       15.24km Totalt: 36.95km

Har fullständig bäng-migrän då klockan ringer kl. 5.45.
Att ge sig ut och åka mountain stage med resten av gänget är inte att tänka på utan idag blir det att ta medicin och försöka få fart på skallen igen.
Lyckas slumra lite från och till och har kvicknat till någorlunda framåt lunch.

Är fortfarande rätt mosig i skallen så jag avstår helt från att titta på träningen idag, motorcyklar som drar förbi i 200km/h och 150db är inte riktigt vad mitt huvud behöver.
Går istället ner på promenaden (The promenade, Douglas huvudgata längs med havet) för att försöka reparera ett misstag, jag glömde nämligen att få med mig en jacka.
Behovet av en vindtät och gärna också tämligen regntålig jacka uppstod ganska omedelbart för vädret är minst sagt inte optimalt och helt oförutsägbart.
Fram emot slutet av träningen när vi stod och kollade vid Bray Hill frös jag så mycket att jag hackade tänder.

Efter att ha gått en runda i butikerna käkar jag lunch på ett hotell som hade ett bikers special med en köttbit och pommes med en öl för £12.95 vilket med TT:s mått mätt är rena fyndet.
Eftersom jag trivs rätt bra med att gå och hade all tid i världen till mitt förfogande kan jag ledigt påstå att jag tittat på varenda jacka i hela Douglas så det valet kom efter tämligen noga övervägande.

Firar mitt fynd med en Guinness (ok, jag lever lite farligt med migränen nu men man lever bara en gång) på Quids Inn.
En pub med en entrésnurra som krävde ett pund inträde, uppenbart ett ställe för mängdkonsumtion således då väl där inne var allt betydligt billigare än annorstädes.
Min Guinness gick exempelvis på £2.70 vilket är billigt var som helst men särskilt på Isle of Man.

Drar mig sedan tillbaka mot boendet där Nisse kommit tillbaka från dagens äventyr.
Ingen av oss är direkt upplagda för någon mer svindlande aktivitet så det slutar med att vi kollar på klassiken Lock, Stock and Two Smoking Barrels på plattan.

Douglas promenade och gågatan parallellt med den.

En ståtlig igenmurad port på Swizerland Road, oklart vad den har utgjort entré till då det bara verkar vara skog bakom den.

 Söndag    4.6.2017
  129km Totalt: 1419km     8.97km Totalt: 45.92km

Går upp okristligt tidigt för att kunna åka med guiden och några ur resterande gänget ett varv runt berget.
Söndagen mellan practice och race-week kallas för mad sunday då detta traditionellt är en dag det aldrig körs varken träning eller race har detta blivit den dag då allmänheten själva ger sig ut på banan i löjeväckande omfattning.
Att det faktiskt är planerat både race och träning idag är ett undantag till följd av vädret.
Det har såvitt jag förstår aldrig hänt att en mad sunday passerat utan olyckor.
Därav ett väldigt klokt val av guiden att förlägga körningen så tidigt (06.30) då de flesta av galningarna och wannabe raceputtarna förmodligen fortfarande är (bak)fulla vid den tiden.

Det var en riktigt häftig upplevelse men det var rejält kallt uppe på berget.
Trots arla morgonstund lyste idioterna inte helt med sin frånvaro men antalet var åtminstone hanterbart.

Efter frukost åker vi för att möta upp resten av gänget på ett café vid det som kallas för Isle of mans kalvar, mindre öar utanför IOM:s sydvästspets.
Väldigt vackert med ett rikt fågelliv och vi lyckades också se några sälar ute i vattnet.

Efter att ha fikat åker vi vidare ut mot Isle of man chasm, klyftorna där berget spricker isär ut mot klippkanten och havet.
Mycket sceniskt och vackert.

Då vädret hittills varit mycket osäkert dröjde det innan vi fick besked om det alls skulle bli någon racing idag.
Det blir det och Fredde (guiden) tar med oss till en åskådarplats vid Glen Helen, en riktigt bra plats där man kunde sitta uppe i en slänt och se förarna åka genom en svepande kurva.
Eftersom det inte gick i fullt ös kunde man till skillnad från Bray Hill faktiskt hinna se numret på hojarna och följa med lite i vad som faktiskt hände i loppet.
Tyvärr bryter Guy Martin före det här stället redan på första varvet med haveri så där försvann den enda person jag egentligen brydde mig om placeringen på.

Istället fick jag då gå över till att heja på Norton-maskinerna av den enda anledningen att de var snygga som fan och hade ett motorljud som var rena örgasmen.

Efter tävlingarna har Nisse kollat upp att det körs uppvisning av White och Purple helmets på något som heter Onchan raceway.
Det hade varit lockande oavsett omständigheter men nu är detta dessutom den sista uppvisningen White helmets eller som de egentligen heter Royal Signals Motorcycle Display Team gör då de tragiskt nog ska avvecklas efter 90 år.
Då vi var sent ute så erbjuder grannen Anders värdar vänligt nog skjuts till arenan vilket var tur för med den enorma kön till biljettförsäljningen hade vi definitivt missat en del av föreställningen annars.
Det hade varit synd för underhållningsvärdet var skyhögt.
White helmets var extremt duktiga och purple helmets var i och för sig inte helt oskickliga att köra de heller men deras uppvisning präglades mer av slapstick-humor och det var faktiskt väldigt roligt.

Gooseneck, fotot har jag köpt av fanTTtastic

Calf of man
Resturangen kunde komma undan med att salta priserna rätt rejält med den utsikten.

Chasms

TT Superbike Race Glen Helen
Startnummer: #1 David Johnson, Norton • #2 Bruce Anstey, Padgetts Honda • #6 Michael Dunlop, Bennetts Suzuki • #10 Peter Hickman, Smiths Racing BMW • #15 William Dunlop, Halsall Racing

Det var väldigt fina omgivningar även vid sidan av "banan"

White och Purple helmets på Onchan raceway