Fredag    23.6.2017 (Midsommarafton)
  427km Totalt: 4553km    11.46km Totalt: 224.73km

Jag hade inte alls tänkt att åka raka vägen till Belfast när jag kom till Nordirland och fast jag fick korta ner besöket till en natt vill jag inte skippa precis allt jag tänkt se.
Därav har jag idag föresatt mig att åka en närmast löjlig omväg söderut via Nordirlands nordkust så jag börjar dagen med att åka i helt fel riktning.
Jag sätter kurs mot The dark hedges, en allé av träd som är något av ett naturfenomen och är så bildskönt att det använts flitigt i film och TV, bland annat Game of thrones.

Härifrån är det inte långt till orten Ballymoney, födelseplats för Roadracinglegenden Joey Dunlop och staden har uppfört en trädgård med minnesmonument till hans och hans bror Roberts (pappa till årets Senior TT vinnare Michel) ära.
Självklart kunde jag ju inte åka hit utan att göra ett besök på Joey's pub heller även om jag inte kunde dricka något starkare än te.

När jag nu ändå åkt ända hit så... är ju så kallade berömda sista ord men kusten var så nära att jag inte kunde motstå att att åka hela vägen upp.
Jag gick en bit längs med en vandringsstig mellan Dunseverick och Ballintoy, det var fantastiskt vackert och även om det blåste friskt var det inte svårt att hålla värmen på stigarna som klättrade upp och ner för dalgångar.
Efter den raska promenaden åkte jag förbi Dunseverick castle på min väg tillbaka ner mot Dublin.
Det enda som det finns kvar av det en gång förmodat ståtliga slottet är i princip bara delar av ett par väggar till en sidobyggnad men sedan uppfördes det också ursprungligen på 400-talet så det är minst sagt imponerande att något alls finns kvar.

Sedan börjar färden söderut men då jag hade drygt 150km för att bara ta mig tillbaka därifrån jag kom och jag som bäst skulle vara framme i Dublin runt sex så blev det i princip sträckkörning med enbart tankstopp och energipåfyllning.

Jag viker av och tar en scenisk rutt över Spelga dam som med sina svindlande 365m är det högsta "passet" i Nordirland.
Även om det varit väldigt blygsamma höjder här sett till alperna så gör det ändå otroligt stor skillnad på vädret och även den här gången är det riktigt pissväder på passet som sedan blir gradvis bättre när jag går ner i höjd.
Vädret växlar i och för sig friskt hela vägen till Dublin men märkligt nog så var det vid ankomst som att åka in i en helt annan klimatzon.
Vädret var helt annorlunda när jag kom upp ur Dublintunneln, regnmolnen byttes mot blå himmel och solsken.

Jag checkar in och ger mig ner på stan.
Då jag inte ätit något annat än proteinbars sedan frukost så kändes det som om det var dags för lite lunch nu när klockan blivit närmare åtta på kvällen.
Jag söker mig därifrån ner till Temple bar kvarteret vilket är ett välkänt landmärke i sig självt men för mig mer så eftersom den figurerar i en môra-Per låt och varför inte då även gå till baren med samma namn.
Att det sedan spelas helt otroligt bra Irländsk folkmusik (ladlane) live där inne gör ju inte direkt det hela sämre men tyvärr var jag inte många klunkar in i min pint av the black stuff innan de tackade för sig.
Kul fakta: Temple bar finns noterat i Guinness rekordbok för att ha huserat den längsta maratonspelningen på gitarr, 114 timmar 6 minuter och 30 sekunder.

Nåväl barerna ligger i princip vägg i vägg här så även om den här spelningen är slut så är det inte direkt någon katt på taket.
Det är bara att gå längs med gatan, sticka in huvudet genom dörren och lyssna var det låter bäst.
Jag ska inte ljuga, det var inte svensk midsommar men det gick då fan ingen större nöd på mig här heller.

Hamnar till slut på Porterhouse där en trio ynglingar rev av Irländsk folkmusik med en sådan energi att taket nästan lyfte på kåken.
När de körde Dropkick Murphys Shipping up to Boston så var det ren örgasm.
Det blev lite mörkt och lite bärnstensfärgat här med och när bandet tackade för sig så passade jag på att göra det samma.
Jag stack faktiskt in skallen på några andra ställen på väg tillbaka men det blev rätt många mil i sadeln på väg hit så jag hörde inget som lockade mer än sängen.

Så ni tror alltså att jag måste betala för att kunna åka ut härifrån med en motorcykel?

The dark hedges eller vägen till Kings landing om man så vill.

Joey och Robert Dunlop Memorial garden

Joey's bar

På causeway coast way

Dunseverick castle

Spelga dam och passet

Temple bar

 Lördag    24.6.2017
  16.87km Totalt: 241.6km

Går och lämnar in en påse tvätt på ett tvätteri då det börjar närma sig en kritisk nivå.
Då det har varit många ställen jag bott den här resan som haft delade badrum har den gamla vanliga lösningen att hand-tvätta med y3 inte riktigt varit något alternativ.
Käkar en "mini Hogan" till frukost vilket egentligen är en full English med tillägget att förutom den ganska vidriga black puddingen så har de även en något mindre vidrig white pudding.
Smak och konsistens är ungefär som pölsa, jag läste medvetet inte på vad den innehöll förrän efter jag ätit den.

Det var ingen direkt uttalad destination så där direkt efter (en visserligen sen) frukost men jag hamnade i alla fall på Jameson destilleriet.
Då jag fick beskedet att ja, jag skulle faktiskt hinna med en guidad tur och ändå hinna till Guinness för min förbokade connoisseur upplevelse klockan två så var det ju just inte något att tveka på.
Så iväg på guidningen bär det iväg och för att få alla på bättre humör inleds ju självklart turen med en liten dram.

Efter att ha gått igenom Jamesons historia och processen för tillverkning så var det dags för provning där det blev ytterligare tre frikostiga smakprov av livets vatten.
En bra tur senare och med ganska lätta steg gick jag vidare till Guinness storehouse.

Väl där får jag påhängt mig ett VIP-band och blir tillsagd att gå att vänta i en särskild avdelning av baren på att upplevelsen skulle ta sin början.
Vi möts upp av en guide/bartender som tar oss med till en avskild del av våningen där de byggt en bar särskilt för detta, enligt Guinness själva en av de mer exklusiva barerna i hela världen.

Där får vi under en och en halv timme lära oss allt om Guinness historia och tillverkning av en extremt inlevelsefull och kunnig guide.
Provsmakningen skedde gudskelov i halvpints och till vår värds besvikelse tyckte nog faktiskt de flesta av oss att det är traditionell Guinness som smakar bäst.
Hela upplevelsen avslutas med att vi får tappa upp var sin egen full pint av the black stuff.
Tappkranen ska öppnas helt med glaset i 45° för att sedan gradvis tippas upp till normalläge när ölen kommit till ungefär halva harpan på glaset.
Därefter ska ölen stå och "vila sig" i en minut innan man fyller resten av glaset (för det för man tappkranen bakåt).
En Guinness med krona på kallas för en proud pint (en stolt pint) och ska fyllas utan att det rinner över kanten.
Jag är rätt nöjd med att jag lyckades bättre än de flesta bartenders jag stött på under den här resan för detta var trots allt fyra whiskys och två pints senare.

Den sista pinten fick man ta med sig som färdkost när man gick den vanliga turen.
I princip var det bara illustrationer av det vår guide redan berättat men det var ändå sevärt.
Jag passar på att käka i restaurangen på femte våningen då jag känner att jag behöver vidta vissa mått och steg om detta inte ska spåra ur helt i promille.
Klockan är trots allt bara strax efter fyra på eftermiddagen och jag ska inte ljuga, jag var vid det här laget rätt full.

Jag avslutar det hela med att gå och hämta pintglasen jag beställt med mitt namn på vilket möjligen är den absolut mest korkade souvenir man kan köpa på en hojsemester men det ska nog gå på något sätt.
Jag gör mig så sakteliga väg genom ett hav av regnbågsflaggor tillbaka till hotellet.
Helt säkert förklaringen till att det var så svårt att ordna boende för uppenbart pågår det någon slags pride den här helgen.

Väl tillbaka laddar jag batterierna och skriver av mig lite innan jag ger mig ut på byn och slinker in på en kinarestaurang.
En Crispy Duck fick det bli innan jag drar vidare till Temple Bar området.
Jag praktiserar samma metod som gårdagen att gå längs med gatan och lyssna efter bäst musik men idag är det till min förfäran ren terror, på ena stället hörs la bamba och på ett annat en folkifierad version av lalalala long.
Enda anledningen till att jag skulle få för mig att gå in och köpa en pint på något av de ställena vore för att kasta i ansiktet på bandet.

Jag hittar till slut ett ställe som kör en Pogues-låt, även om det inte är live så är det åtminstone bra musik.
Men jag hinner inte mycket mer än installera mig vid ett bord med... gissa vad i glaset så börjar ett par rodda på och inom kort kör det faktiskt igång lite folkmusik.
Det var visserligen blandat med mer publikfriande låtar men även då var det åtminstone 500 miles och inte La bamba.

När det bandet roddar av och ett annat roddar på så passar jag på att fly fältet, jag minns inte ens vad de spelade men det var inte folkmusik och det var inte bra.
Klockan är efter ett när jag kommer tillbaka till hotellet och till min enfald tänker jag att då är jag väl åtminstone den sista elefanten som stövlar upp för metalltrappan precis utanför mitt fönster och den sista som smäller i ytterdörren som går igen så hårt att min säng skakar men icke...
Sovmorgon blir det alltså.

Det här är humor

Jameson destilleriet

Guinness storehouse

Vår privata bar för konnässörupplevelsen.

Jag får erkänna att jag faktiskt är rätt stolt över detta.

Spire of Dublin

 Söndag    25.6.2017 
  17.86km Totalt: 259.46km

Sista dagen i Dublin. Jag ligger och drar mig länge då jag inte får sovit speciellt mycket på nätterna på det här stället.
Jag ska hämta tvätten jag lämnade in igår klockan 11 så jag time:ar in det med frukost på Hungry Hogans som i princip ligger vägg i vägg med tvätteriet.
Efter förrättat ärende så ger jag mig ut på stan.

Jag beger mig till Dublin Castle där jag kan få en guidad tur kl 13.
Dilemmat är bara att jag gärna vill in i Christ Church katedralen också och den stänger vid den något märkliga tidpunkten 14.45.
Så vad göra? Jag är ju som tur är inte rädd för att gå så det blir en mycket rask spatsertur till katedralen där jag i allra högsta grad turbo-turistar innan jag går samma väg tillbaka igen med en hel minut till godo innan guidningen börjar.

Slottet i sig var inte våldsamt imponerande men guidningen var ändå intressant då guiden var väldigt engagerad i ämnet.
Ett guldkorn som framkom under turen var att inne på skattekontoret på andra sidan borggården (ovanpå ett av de gamla tornen) jobbade både Bram "Drakula" Stoker och Oscar Wilde.
Samtidigt faktiskt. Tydligen var de då också engagerade i ett triangeldrama om en kvinna vars gunst paradoxalt nog Oscar Wilde vann.

Nästa stopp St Patricks katedralen.
Där pågår det dock en mässa (det är ju trots allt söndag) så där blir jag ombedd att återvända en dryg timme senare.
Vad göra? Tja, temat för hela den här vistelsen har ju onekligen varit alkoholhaltiga drycker så Whiskey museet som jag tidigare gått förbi låter ju som väl spenderad tid.

Det var det egentligen inte då föreläsningen om irländsk whiskey inte levererades med någon särskilt stor inlevelse.
Vi får ju dock prova fyra olika sorters whiskey efteråt vilket lättade upp stämningen betydligt.

Så jag var vid tämligen gott humör när jag rumlade tillbaka till St Patriks katedralen vilket var en mycket vacker och imponerande byggnad.
Något som kom som en total överraskning för mig var att Jonathan "Gullivers resor" Swift var präst här och är begravd inne i kyrkan.

Går förbi St Audoens kyrka på vägen tillbaka men den skönheten får jag nöja mig med att beundra från utsidan.
Klockan har blivit såpass att jag ger mig in i Temple Bar distriktet i jakt på bra musik.
Får napp på just Temple Bar där samma band (ladlane) spelar som när jag var där första kvällen och de spelar med en sådan vansinnig energi att det är en fröjd att både se och höra.

Det är verkligen helt otroligt att man bara kan gå in (gratis) och sätta sig och uppleva något sånt här, ingen är ens på en om att köpa något att dricka.
Vilket jag i och för sig gjorde ändå bara för att jag har så svag karaktär men då var spelningen redan slut.
Det är inte bara ölen som gör att jag går med lätta steg tillbaka till boendet för att planera den fortsatta resan, Dublin var helt klart en av de absolut trevligaste städer jag någonsin satt min fot i.

In Dublins fair city,
where the girls are so pretty,
I first set my eyes on sweet Molly Malone

Christ Church katedralen

Dublin castle, turen började under slottet.

Chapel Royal, slottets kapell

Inne i slottet, Salongen

Det är en spegel även under bordet. Anledningen till att mina ben ändå inte syns är att syftet med spegeln inte är att man ska se sina egna ben, det är inspektionsspeglar som användes för att kontrollera att besökande kvinnors klänningar täckte anklarna då synliga anklar under 1800-talet betraktades som syndigt nästinttill gränsande till pornografiskt.

Tronrummet

Detta är en uppvaktnings-soffa. Den tilltänkta bruden och brudgummen sitter på var sin ände emedan den mittre mer intima delen upptas av det framtida parets fäder i förhandling om hemgiften.
Detta var i princip så nära paret kom varandra innan vigseln.

Portrait gallery

Vinkylare, årsmodell 1890 i mahogny

St Patricks Hall

The State Corridor, längst bort i korridoren ligger The Privy Counsil Chamber där slottet formellt överlämnades från englands siste Viceroy till Michael Collins och den fria republiken Irland.

Whiskey museet

St Patricks katedralen

St Audoens kyrka

Ladlane på Temple Bar