Tisdag    20.6.2017
  309km Totalt: 3990km    12.51km Totalt: 167.73km

Då jag tog Skyfall igår trycker jag på ner till A85 mot Oban.
Jag har valt en löjligt lång omväg till Glasgow men den är totalt värd det, direkt jag går av A82 in på A85 blir vägen så kurvig att huvudet nästan skruvar av kroppen.

Från Oban och söderut är det lite tråkigt igen för att sedan åter bli skyhögt underhållningsvärde på A83 längs Loch Fyne.
Milen knatar på ganska bra men jag är ändå inte framme på Onslow Guesthouse förrän drygt sex på kvällen.

Det första som händer när jag kommer fram är att portieren (som i princip är en skallig dvärg med uppenbara begåvningsproblem) upplyser mig om att: ja just det, du är gästen vars rum är översvämmat.
Utseendet har naturligtvis ingen större relevans egentligen men det faktum att mitt boende som jag letat länge och väl efter och med total avsaknad av backup-plan klockan sex på kvällen inte har ett rum åt mig.
Att de nyheterna då levereras av Quasimodo på den erkänt mest obegripliga accenten inom hela det Brittiska imperiet gjorde det bara fullständigt surrealistiskt.

Jag vet inte hur Quasimodo förväntade sig att jag skulle reagera på den här nyheten men tydligen kom det som något av en överraskning att jag faktiskt förväntade mig någonstans att bo i de två dagar som jag bokat.
Han börjar därför ringa runt till andra boenden han känner till, uppenbart helt chansartat men får faktiskt till slut napp på ett ställe som heter Alison Guesthouse i samma kvarter.

Jag åker dit och möts där av en herre som heter Kenny men han är för evigt inpräntad i min minnesbank som Basil Fawlty för här har jag fått från den ena surrealistiska figuren rakt på nästa.
Bland det första som händer är t.ex. att när jag på en fråga talar om att jag kommer från Sverige blir tillfrågad om jag kommer från den Flamländska delen?
Han viftade bara bort det när jag talade om att han var i fel del av europa på kartan så jag vet fortfarande inte hur han tänkte där, var det månne Skåne han menade?

Under hela den fortsatta vistelsen envisades han dessutom med att kalla mig för Thomas trots att jag poängterade för honom vid tre tillfällen att Tommy inte är en förkortning och för övertydlighetens visade jag honom till och med hjälmen (som jag av ren fåfänga satt mitt namn på).
Men inte ens att jag visade honom mitt namn vitt på svart hade någon som helt effekt, mitt namn var Thomas och så var det bara.

Jag fick det enda rummet han hade kvar vilket var ett familjerum.
Det måste varit en riktigt gammal kåk för rummet var helt gigantiskt och hade den märkligaste badrumslösning jag någonsin stött på.
Badrummet var byggt som en låda i hörnet av rummet med en stor luftspalt mellan taket på badrummet och taket på rummet.

Efter en del logistiska besvär då jag var tvungen att ha hojen parkerad på Onslow så ger jag mig i alla fall ut på byn.

Jag var inte på något direkt strålande humör efter detta så Glasgow står inte jättehögt i kurs i ursprungsläget men det vänder fort.
Jag hinner inte mycket längre än till Katedralen och Necropolis så är humöret uppe igen.

Katedralen var stängd men Necropolis var fortfarande öppen (det är ju inte på det hela taget många kyrkogårdar som stänger då innevånarna ändå sover den långa vilan).
En kyrkogård från 1832 med 3500 monument fördelat på 15 hektar. Jag vet att det är lite makabert men jag älskar det verkligen.
Den kunde inte varit mer dystert vackert om självaste Tim Burton regisserat byggandet av den.
Dylika ställen har en stark dragningskraft på mig så jag spenderade säkert ett par timmar genom att bara gå runt att titta där vilket fick min kära bror att ifrågasätta om jag egentligen ens behöver ett hotellrum då jag lika gärna kunde sova upp och nervänd på närmaste vind. 🦇

Efter det drog jag mig in mot stan och hamnade vid stadshuset innan det var dags att käka kvällsmat och dra sig tillbaka till hotellet.
Jag rörde mig egentligen aldrig utanför de centrala delarna, kort sagt turiststråken och spontant får jag nog säga att det var betydligt fler hemlösa/missbrukare per m2 än i någon annan större stad jag besökt.
Det kan helt enkelt vara så att Trainspotting satt så djupa spår att jag tänkte på det mer än jag brukar men jag tror faktiskt inte det.

Utsikten från stranden vid hotellet

Någonstans efter A83

Glasgow katedralen

Ingången till Glasgow Necropolis.

Kyrkogården var ursprungligen tänkt som en gigantisk krypta in i kullen då den grundlades på den tiden gravplundring var en heltidssysselsättning.

Charles Tennant 1768 – 1838 grundlade ett industriellt imperium baserat på sin uppfinning blekningspulver.

Monument över John Knox och reformationen (han är inte begravd här).

Alla delar av kyrkogården var inte i så bra skick.

Dr Livingstone I presume?

Stadshuset, Glasgow City Hall

 Onsdag    21.6.2017 
  23.82km Totalt: 191.55km

Ger mig ut i ett grå-dassigt och duggregnande Glasgow med första destination katedralen.
En mycket imponerande byggnad och det faktum att den hade en rätt kraftig patina bidrog som jag ser det bara till charmen.
Det hade varit kul att få en förklaring till kulhålen i dörren till sakristian men det närmaste jag kommit är att de är från besvärligare tider.
Ganska intetsägande förklaring sett till att byggnaden uppfördes 1136, det har onekligen hunnit vara besvärligt mer än en gång i Skottland det senaste millenniet.

Tvärs över torget ligger St Mungos museum om religiöst liv och konst.
Ett tämligen bisarrt mish-mash av olika religiösa artefakter och kulturella traditioner men värt att gå igenom då det inte kostade något.
Rent av var det ingenting jag gjorde i Glasgow som krävde ett inträde.

Härifrån var det bara att gå över gatan till Provand's Lordship garden.
Trädgården i sig var inte särskilt intressant, då var de märkliga huvudena som satt runt om betydligt mer intressanta.

På väg ner mot de mer centrala delarna stöter jag på den mest fantastiska mural jag någonsin sett med en gubbe med en fågel på fingret målad över hela gaveln på ett fyravåningshus.
Jag ska se om jag inte kan leta fram lite historia på den för den är verkligen ett konstverk.¹
Det fanns ytterligare några liknade verk runt om i stan men inget som kom i närheten av detta.

Då min politiska uppfostran är tämligen röd var det väl kanske naturligt att jag drogs till Peoples palace (i princip ett Skotskt Folkets Hus) med intressanta utställningar och ett jättemysigt fik i ett växthus med en botanisk trädgård.
Jag börjar bli rätt trött på fish & chips men i den miljön var det helt ok.

Jag drar vidare genom hela stan till The Lighthouse, en byggnad uppförd för tidningen Glasgow Heralald i slutet av 1800-talet av en lokal hjälte vid namn Charles Mackintosh.
Numera är det ett slags museum för modern arkitektur och konst.
I princip alltså en myrstack full med hipsters men byggnaden var imponerande och utsikten från tornet var fin.

På vägen tillbaka till boendet så äter jag inte bara kvällsmat utan gör även mina fötter en stor tjänst genom att köpa ett par nya ordentliga walking-skor.
De gamla Ecco-dojjorna jag släpat runt på har för länge sedan gjort sitt och bara på de två dagarna i Glasgow har jag gått drygt 30km så detta är ju att betrakta som en ren investering.

¹ Verket är målat av en Australiensisk gatukonstnär som kallar sig Smug och tog ungefär en vecka att fullborda.
Det avbildar Mungo, Glasgows skyddshelgon i modern tappning.
När Mungo var ung stötte han enligt sägnen på några ungdomar som kastat sten på några rödhakar som suttit på marken och pickat efter smulor.
En av rödhakarna träffades av en sten och föll omkull.
Pojkarna flydde men Mungo plockade upp fågeln, smekte den och bad för den tills den vaknade till liv och flög iväg.
Den rimliga slutsatsen för en skeptiker som mig är att fågeln var avsvimmad och vaknade till liv men då kyrkan behöver ett mirakel per helgon var det tydligen så att fågeln på det här sättet återuppväcktes från de döda.

Tennantbryggeriet, Glasgows stolthet. De hade riktigt fina muraler på muren runt bryggeriet.

Tillbaka vid katedralen men idag kunde jag även se den från insidan.

En fyra hunda år gammal kopia av King James bibel.

Porten till sakristian, den uppmärksamme noterar raden av kulhål.

St Mungos museum of religious life and art

Provand Lordship garden

De har uppenbart galet begåvade gatukonstnärer i den här staden.

Glasgow Cross med ett tullhus från 1700-talet som rondellprydnad.

Peoples Palace med Doulton Fauntain från 1888 som avbildar fyra av Storbritanniens kolonier: Australien, Kanada, Indien och Sydafrika.

Utsikten från tornet i The Lighthouse

Som sagt muralerna håller en klass för sig här.

 Torsdag    22.6.2017
  136km Totalt: 4126km    89km Totalt: 988km
  21.72km Totalt: 213.27km

Åker direkt ner till färjeterminalen och är där i god tid drygt en och en halv timme före avgång.
För första gången på länge får jag (och en till för fler hojar var vi inte) åka ombord först av alla och får hojarna fastspända åt oss.
Så det var ingen stress för att hitta sittplats den här överfarten.

Jag kommer fram till vad som förhoppningsvis blir resans dyraste boende då jag har bokat in mig på Radisson Blu i Belfast då det var vad som stod till buds.
Jag har aldrig betraktat Belfast som någon större turistmagnet men det var nästintill hopplöst att hitta boende här och således blir det bara för en natt.
Hojen får jag även den här gången parkera på ett annat ställe än där jag bor.
En rask spatsertur på 1km från mitt hotell till ett annat Radisson där en vänlig kvinna i receptionen säger att jag kan ställa hojen i princip vart jag vill.
Det var en svepande beskrivning som gav utrymme för fri tolkning varvid jag ställer den på trottoaren utanför glaset till receptionen (vilket hon inte ifrågasatte alls).
Hon avslutar det hela med att säga att jag bara behöver komma in till receptionen (de hade mage att kräva ytterligare £10 för parkeringen trots att rummet kostade över 1100kr natten) så ser de till att jag kommer ut.
Jag kontaktade ingen för att åka in då det var mer än en meter bred glipa mellan bommen och trottoaren så jag vet inte om det mer var en vädjan eller hur hon tänkte där.
Juryn överlägger fortfarande om utfallet i den frågan.

Jag har inget turistmål utsett i den här stan alls, precis som det var i Sarajevo förknippar jag enbart den här stan med elände och krig (jag vägrar att kalla det varken "konflikten" eller "the troubles").
Jag ville därför bilda mig en uppfattning om hur det är idag och gav mig iväg till de olika katolska (UDF) och protestantiska (IRA) områdena.

Jag hinner gå längs Donegall road (UDF) i hela fem minuter innan en bil kör sakta förbi med två ynglingar i som skriker "fuck you and your camera" vilket jag tolkade ungefär som: välkommen, ta gärna del av och dokumentera vårt rika kulturliv.
Jag hade just tagit kort på en Ulster-flagga vilket knappast kan betraktas som någon större oförrätt.
Som sagt famlade jag helt i blindo här och hade egentligen inte den blekaste aning om vad jag gav mig in på.

Jag går vidare i unionistkvarteren uppåt Falls road och där försvinner alla flaggor som igenom ett trollslag och istället är det IRA-muraler i överflöd och i princip varannan lokal är ett Sinn Féin kontor.
Att det sitter färska posters uppe som anmodar folk att inte informera till MI5 kändes också lite märkligt men det är uppenbart mycket som pyr under ytan här fortfarande som man som utomstående inte har en aning om.

Väl uppe på Shankill är flaggorna tillbaka, i princip är det varannan union jack och varannan udf-flagga på varenda stolpe.
Det var fler Engelska flaggor än i London på drottningens födelsedag.
Muralerna på Shankill är även de rikligt förekommande med dedikationer över stupade (jag känner inte riktigt att jag kan använda varken benämningen hjältar eller soldater om någon sida).

Väl ner i den absoluta stadskärnan är alla tecken på konflikt som bortblåst, det är väldigt metropolitanskt och som centrum i vilken Europeisk storstad som helst.
Jag kryssar runt lite bland shoppinggatorna för att till slut gå en promenad längs piren ut mot Titanic Quarter, mest känt för att en gång ha inhyst varvet som byggde den inte helt okända RMS Titanic.
Det här kvarteret är uppenbart något slags stolthet för Belfast och det är möjligt att det är intressanta utställningar på insidan men byggnaderna är ultramoderna och fula som stryk.

Vid det här laget har det börjat regna så jag drar mig tillbaka mot hotellet via en restaurang och tar kvällen.
Jag måste säga att det var med visst vemod och lite obehag jag gick genom bostadskvarteren på Falls och Shankill.
Jag kände mig inte otrygg (trots välkomnandet på Donegall) men det känns bara så tragiskt att inget verkar verkar vare sig glömt eller förlåtet.
Tvärtom verkar det finnas starka krafter som gör allt de kan för att ständigt sätta upp nya påminnelser om gångna oförrätter.
Det är naturligtvis väldigt förmätet av mig att uttrycka mina blygsamma iakttagelser som något slags välunderrättad analys men det känns tragiskt nog som om det fortfarande i allra högsta grad ligger saker och pyr under ytan här som bara väntar på att flamma upp igen.
Jag hoppas innerligt att jag har fel.

Det kändes lite vemodigt att lämna Skottland.

Donegall och Killburn street

Beechmount Avenue och Falls Road

Det var inte direkt som om man inte märkte när man bytte område, jag förstår inte varför de inte river resterna av den sk. fredsmuren då den knappast pryder stadsbilden.
Detta är en gammal checkpoint vid Lanark Way.

Shankill Road

Stadshuset, Belfast City Hall

Albert Memorial Clock

Spirit of Belfast, i folkmun kallat lökringarna.