Lördag    17.6.2017
  251km Totalt: 2857km    3.34km Totalt: 147.14km

It'll be a little breezy on the bike 'tis morn' (det kommer bli lite blåsigt på hojen idag) sa en äldre gentleman till mig i frukostrestaurangen som åkt Trajja i sin ungdom på 40-talet.
Han överdrev inte, när jag vaknade hördes ett konstant vinande ljud vilket jag lokaliserade till fönstret (modernt isolerglas) som var helt stängt.
Vindbyarna var enligt weatheronline 60-70kph längs med nordkusten så när jag väl hävt mig på hojen var det rena brottningsmatchen med vinden.
Regnet var åtminstone på ett minimum så det var ett plus.

Vägen fram till dagens första sceniska rutt B873 var nästan lika kul som själva rutten, en riktigt fin åktur längs sjön Naver på enkelfilig väg med mötesspår.
Att det är övrig trafik är väl en sak men när det är tydligt skyltat enkelspår, ej lämplig väg för husvagnar och minst vartannat fordon man möter är en gigantisk husbil undrar man lite hur folk tänker?
Ja, jag vet att det är skillnad på en husvagn och en husbil men med den logiken kunde jag lika gärna mött en lastbil och de verkar åtminstone ha vett att hålla sig borta.

A836 upp till Tongue och tillbaka på NC500-rutten var inte mycket sämre och på det hela taget var i princip hela dagen en enda lång scenisk rutt.
Uppe i nordväst var nästan hela sträckan enkelfiligt med vägar så kurviga att de nästan var en karikatyr på hur en väg borde vara.
Det luriga är också att när man är på väg över ett blint krön och ser hur vägen fortsätter längre bort skapar man sig en mental bild av hur vägen bör se ut på andra sidan krönet för att knyta ihop med det man redan sett.
Den bilden är alltid helt fel. Alltid.

Det och det faktum att det kan dyka upp en bil mitt i vägen på andra sidan ett krön eller en kurva gör att det aldrig blir tråkigt.
Förutom vädret, det blir bara mer och mer trist under dagen. Allt eftersom vinden avtar så tilltar istället regnet.

Jag käkar lunch på Kylesku Hotel och jag tar gott om tid på mig, körningen har varit så kul att jag ligger löjligt bra till i tid.
Det här var visserligen ingen lång dagsetapp men i den här takten kommer jag till och med vara framme i Ullapool före incheckningstiden på hotellet.
Slutspurten blir i tilltagande regn och väl framme i Ullapool vräker det ner.

Jag degar lite på rummet för att få upp värmen igen innan jag går en liten tur på byn och sätter mig på den lokala puben för att äta kvällsmat.
Till min förvåning finns det faktiskt glutenfri hamburgare på menyn så jag beställer en sådan.
Det kan ha varit ölen jag drack medan jag väntade på maten som gjorde att jag såg det som stor humor när jag får in en hamburgare utan bröd.
Man skulle kanske kunna argumentera att det är ju bröden som gör att köttbiten blir en hamburgare men logiken i att ta bort brödet för att göra den glutenfri går inte att bestrida resultatmässigt.
Det kändes också ganska typiskt Skottarnas ingen nonsens attityd. Det finns inget gluten i luft.
Att en säckpipe-version av Journeys Don't stop believing spelades i högtalarna bara ökade på det komiska i hela situationen.
Jag satt där och småskrattade för mig själv medan jag åt min hamburgare mellan två icke existerande bröd.

Någonstans längs B871 vid floden Naver

Längs B873 vid sjön Loch Loyal

Uppe på kullen står vad som finns kvar av Castle Varrich
Jag skulle kunna skylla på att jag inte ville lämna hojen obevakad så länge men en större del av sanningen var att jag helt enkelt inte orkade gå hela vägen upp dit.

Någonstans längs nordvästra kusten

 Söndag    18.6.2017
  523km Totalt: 3380km    3.89km Totalt: 151.03km

Idag blir en ganska kort dagsetapp då det var helt hopplöst att hitta boende här uppe, det är bara 19mil till nästa boende och då vädret är rätt så skit även med högländernas mått mätt så går de ganska fort.
Det är fortfarande riktigt fin åkning på mestadels enkelfilig väg och att åkningen är så fantastisk gör det betydligt lättare att stå ut med vädret.
Sista biten längs Loch Shieldaig är rent av något av det bästa jag åkt sedan jag kom till Skottland.
Det faktum att det är så kul åkning och att det regnar konstant gör att det inte blir många stopp så jag är framme vid Hartfield House i Applecross redan strax efter lunch.

På tok för tidigt för att checka in på rummet och då det finns så mycket kvar av dagen bestämmer jag mig för att bara lasta av bagaget i receptionen och ge mig ut på Isle of Skye.
Bealach na Bà, vägen mellan A890 och Applecross (helt enkelt i folkmun bara kallat för Applecross) är en av, om inte den mest kända hojvägen i hela Storbritannien.
Det är i princip Britternas Stelvio.
Det är ett bergspass med enkelfilig väg som går över något av den mest sceniska natur Skottland har att erbjuda.
Eftersom jag åkte den här vägen både från och till boendet och sedan igen morgonen därpå får jag väl ändå säga att jag åkt den tillräckligt för att kunna ge ett kvalificerat uttalande och rent åkningsmässigt imponerar den faktiskt inte så mycket.
Det är den absolut smalaste och den mest trafikerade enkelfiliga vägen jag åkt på i Högländerna vilket är en riktigt dålig kombination.
I princip är det ett två mil långt chicken-race där du på hoj är ödesbestämd att förlora.
En dålig dag är det dessutom ett chicken-race med lite till ingen sikt uppe på berget.
Men är det en rejäl adrenalinskjuts du är ute efter så är detta helt rätt plats.

Jag stannar till på Sligachan Hotel på Isle of Skye och käkar lunch.
Slowcooked Highland Venison i en fåtölj framför en brasa var precis vad doktorn ordinerade för att ladda batterierna inför den fortsatta färden.

Det var verkligen storslagen natur och faktiskt avtar regnet för att till slut upphöra helt vilket gjorde underverk för humöret.
Faktiskt blev jag på så bra humör att jag fick den skitdåliga idén att gå (snarare klättra) hela vägen ut till klipporna på An Lethallt på östkusten.
Men riktigt korkat kändes det först när jag blev tvungen att fundera på hur väl hojkläderna skulle skydda om någon av baggarna som såg lagom sura ut skulle få för sig att stånga mig i kastanjetterna så att jag ramlade utför kanten.
Jag ångrade några gånger att jag hängt av mig hjälmen.
Men välbehållen ute på klippkanten så var utsikten värd både mödan och risken.

Härifrån är det inte långt till Quiraing Pass, en fantastisk bit väg som sammanbinder de två huvudvägarna på Skyes nordöstra del.
Helt fantastiskt fin åkning. Även om resten av Skye varit skitdålig åkning (vilket det inte är) så hade det varit värt det i ren transportsträcka bara för att få åka den här vägen.
Den västra delen stannar jag inte speciellt mycket på, med tanke på att dagsetappen i och med detta ökat från 19 till över 50 mil börjar det bli hög tid att trycka på och ta sig till boendet.

Det där med att trycka på kunde dock ha blivit lite dyrt.
När jag börjar närma mig Broadford möter jag en bil som blinkar som en galning med helljuset samtidigt som han mycket frenetiskt gör tummen ned.
Då jag just gjort en omkörning och därmed gått över i hans fil trodde jag att han helt enkelt hade vissa åsikter om den.
Jag tyckte dock själv att den som omkörning betraktat var rätt snygg så jag tyckte det betyget var lite oförtjänt.
Jag har aldrig förut sett tecknet tummen ned för att påvisa en poliskontroll men det var uppenbart det han menade för direkt jag kommer innanför stadsgränsen så står de där.
Trots att jag har db-killern monterad så låter effektavgassystemet en hel del så accelerationer och avslag hörs vääääääääääldigt tydligt.
När jag totalsläpper gasen och det låter Braaaaaaaaaap så krävs det kanske inget geni för att dra slutsatsen att en större reduktion av hastigheten har skett.
Som tur är satt de inte med lasern och hade humor, de bara skrattade åt mig när jag åkte förbi. Jag bjuder på den.

När jag väl tagit mig till Applecross för andra gången har regnet börjat igen, det är värre än någonsin och dessutom är det riktigt rejält kallt.
Samma väderfenomen har antagligen bidragit till att det nu också är så dimmigt uppe på berget att jag åker i ett vitt töcken.
Som sämst hade jag inte mer än drygt tio meters sikt framför hojen och visiret immade igen trots pinlocken så i princip hade jag tio meters sikt i tio procent av synfältet.
Turligt nog var så var det inte speciellt många fler än jag som var korkade nog att ge sig på detta i den här typen av förhållanden och väl var det för jag sket nästan ner mig varenda gång jag mötte en bil.

Även om dagens boende är ett dåligt isolerat vandrarhem med självhushållning så var det underbart att komma fram, det hade i alla fall en varm dusch och en säng.

Västkusten nedanför Ullapool

Västkusten i närheten av Applecross, något av det bästa jag någonsin åkt.

Applecross, Highland cattle

Bealach na Bà, Applecross passet med bukten och ön Raasay i bakgrunden

Skye

Klipporna på An Lethallt


Tänk inte på mig.

Quaring Pass

Det var inte nog med att siktförhållandena var väldigt spännande på vägen tillbaka över Applecross, det var dessutom ett knippe kronhjort på vägen vilka jag bara knappt hann fånga på bild.

Den här bilden gör inte riktigt omständigheterna rättvisa, så här bra sikt upplevdes det inte som

 Måndag    19.6.2017
  301km Totalt: 3681km    4.19km Totalt: 155.22km

Jag har saboterat ruttningen något då jag egentligen kalkylerat med Skye idag men jag är glad att det inte blev så för vädret är väldigt... Skotskt.
Tredje gången över Applecross var inte mycket roligare än de andra två gångerna men mitt omdöme kan ju förstås vara färgat något av ovanstående.

Jag åker rakt österut mot Loch Ness och körningen är inte vare sig särskilt scenisk eller inspirerande men det går åtminstone fort nu när det är tvåfiligt.
Då det inte finns mycket att skriva om körningen kan jag istället skriva lite om de skyltar som exemplariskt finns vid sidan av vägen.

T.ex. har de stora LED-skyltar vid sidan av vägen på många ställen där det kan skrivas aktuell väg-info men då ingen sådan behövs används de istället för att göra trafikanterna uppmärksamma på motorcyklar.
Exempel: Tillåt motorcyklar att köra om säkert. Titta en gång. Titta två gånger. Tänk motorcykel. (Gör sig betydligt bättre på engelska.) och Titta i backspegeln efter motorcyklar.
När uppmärksammade Trafikverket någonsin motorcyklar annat än genom att beskylla oss för vårdslöshet och fortkörning?
Jag är grymt imponerad.
(Jag såg några dagar senare på ett reality tv program att statistiken för olyckor i Storbritannien är att motorcyklister står för 17% av dödsfallen trots att de bara utgör 1% av trafikanterna.
Motsvarande siffror för Sverige är att vi utgör 1% av trafikanterna och står för 7% av dödsolyckorna så tyvärr får man ju därmed dra slutsatsen att Trafikverket inte tänker satsa mer på MC-säkerhet förrän vi börjar dö i betydligt större omfattning.)
Dessutom sitter det en konkret uppmaning (med avsändare polisen) på enkelfilig väg att inte hindra bakomvarande trafik utan använda mötesfälten till att tillåta omkörning.

Mer humoristiskt är dock att på alla ortsskyltar där ortsnamnet slutar på ferry (färja) står det ett tillägg inom parentes (ingen färja).
Nu är jag visserligen rätt understimulerad men jag tycker det är så hysteriskt roligt att jag skrattar så jag håller på att köra av vägen varje gång jag ser det, jag menar vem fan får för sig att åka ner till ett ställe och leta efter en färja som man inte på förhand vet finns eller vet var den går?
Behövs den informationen verkligen?
Jag kan tänka mig ett liknande användningsområde i Sverige, t.ex. på Moderaternas valinformation så skulle det kunna stå "Sveriges nya arbetareparti (inget arbetareparti)".

Just som jag går in på A87:an ser jag ett slott precis vid sidan av vägen vilket jag inte kan motstå att titta lite närmare på.
Det visar sig vara Eilean Donan Castle, ett pittoreskt litet (i sammanhanget) slott från 1200-talet.
Självutnämnt som det mest fotograferade slottet i Skottland.
Inte för att förringa byggnadsverket för det var väl värt ett besök men det beror nog också rätt mycket på läget.

Jag käkar lunch på donken i Fort William (inget fort 😆) och det går snabbt då jag får ofrivilligt sällskap vid bordet av en gammal Indisk kärring som ägnar hela min måltid åt att mycket ljudligt kräkas i sin egen mun.
Då jag har migränkänning och redan är illamående själv gjorde det sannerligen inga underverk för aptiten.
Jag knaprar piller och åker vidare.
Även den här gången kommer jag för tidigt för att checka in på Onich Hotel men inte värre än att jag kan fördriva den återstående tiden över en kopp te i hotellets restaurang.

När jag väl får mitt rum klockan tre lastar jag av packningen och börjar operation tork.
Det är lite konstigt med tanke på mitt frisyrval hur glad jag blir varje gång jag hittar en hårtork på rummet men jag svär att det är en bikers bästa vän.
Skorna är ju som vanligt genomdränkta och fötterna har jag inte haft någon känsel i sedan långt före lunch.

Ett strumpbyte och en sko-torking senare känns allt mycket ljusare.
Inte bara har medicinen lyckats ta bort migränen, himlen har dessutom spruckit upp i strålande solsken.
Jag har inte sett en så här blå himmel på en hel vecka!
Jag kan inte låta bli att smyga iväg till vad jag egentligen tänkt ta på vägen förbi imorgon, Skyfall road.

En väg i dalen Glen Etive, ett område så sceniskt att det förutom att ha figurerat i Bondfilmen Skyfall även varit skådeplats i filmerna Gladiator, Sherlock Holmes och självklart: Braveheart.
Jösses vilken natur och vilken underbar väg, även om det är enkelfiligt så är det med tanke på hur känd vägen ändå borde vara inte våldsamt mycket trafik och folk kör mycket respektfullt.
Att solen steker från en klarblå himmel bidrar säkert men detta var nästan en andlig upplevelse.
De som bara åker till platsen för Skyfall-fotot och sedan vänder missar en upplevelse utöver det vanliga.
Jag åker bokstavligen till vägs ände innan jag åker tillbaka och det finns inte en meter av den vägen jag hade velat skippa.

Jag tar den absolut mest självklara selfien vid Skyfall-stället på tillbakavägen och jag skäms inte för att säga att jag ägnade en halvtimme åt att vänta in rätt tillfälle och sprang som en idiot med kameran på tripod och självutlösaren på sitt maxläge 10 sekunder.
Jag tar inte ofta selfies men när jag gör är jag fan i eliten, det måste ha sett skitroligt ut om någon såg vad jag höll på med.

Applecross för tredje gången

Eilean Donan Castle (fotoförbud)
Kul fakta: Slottet har bland annat figurerat som MI6 högkvarter i Skottland i Bondfilmen Världen räcker inte till (med några extra antenner) och som bostad för klanen MacLeod i filmen Highlander.

Loch Ness. Ja, det är bara en sjö och nej, jag såg inget monster

Glen Etive, makalöst vackert

Skyfall, Glen Etive. Här är förlagan.

Glencoe