Onsdag    14.6.2017 
  18.22km Totalt: 138.28km

Efter en ny stadig frukost beredd i vattenkokaren beger jag mig åter till the royal mile för att ta vid där jag slutade under gårdagen.
Jag börjar med Cannonball house, så namngivet för att det har en har en kanonkula inbäddat i fasaden mot slottet.
Det finns två versioner till varför kanonkulan sitter inbäddad i väggen.
Den med högst underhållningsvärde (och således kanske inte helt oväntat avfärdad som falsk) är att det är ett vådaskott från slottet egentligen ämnat för Holyrood palatset i en skärmytsling mellan tronföljare till den skotska kungatronen.
Den andra betydligt tråkigare versionen (och således antagligen sann) är att den är medvetet inmurad i väggen för att markera höjden på Comiston-källan sju miles söderut vilken försåg dåtidens gamla stad i Edinburgh med sitt färskvatten.

Mittemot det huset ligger Witches well, en källa som hedrar de drygt 4000 kvinnor som avrättades som häxor mellan 1479 och 1722 varav över 300 brändes på bål på just den här platsen.

Jag kryssar lite planlöst runt i old town och tittar bl.a. in i Mary King's close, ett kvarter som under pestens tid blev igenmurat med sina invånare fortfarande i livet för att förhindra vidare smitta.
När de väl öppnade upp kvarteret igen var de tvungna att hugga sönder de stela kropparna för att få ut dem genom de smala gränderna.
Med så trångt mellan boningarna måste pesten ha kunnat härja fritt här.
Inte helt oväntat sägs det att det spökar i det kvarteret.

Jag tar mig även en tur ner till New town och går längs med princess street och dess parallellgator.
Den fina trädgården som skiljer Old och New town var fin och Scott monument imponerade.
New town förresten, stadsdelen började byggas 1767 och jag såg på en av restaurangernas skyltfönster att den varit i samma familjs ägo sedan 1800-talet.
Allt är ju relativt.

Jag lyckas självklart också förirra mig in på Old Calton kyrkogården, otroligt gammal (1718) med mausoleum i olika grader av långt gånget förfall.
Makabert men vackert.

Trots att jag inte gjorde särskilt mycket konstruktivt gick jag tydligen enligt stegräknaren i telefonen 18km, en bra promenad i en trevlig stad.
Jag skippar haggisen och käkar kinamat längs vägen tillbaka till hotellet.

Cannonball house

Witches Well

Det här är väl ungefär så skotskt det blir

Scott monumentet

Gamla Calton kyrkogården

Slottet sett från New Town

 Torsdag    15.6.2017
  357km Totalt: 2340km    1.64km Totalt: 139.92km

Jag ägnade en stor del av gårdagskvällen åt att planera rutt och boende längs NC500, kuststräckan längs Skottlands nordvästra del.
Uppenbart är Skottland ett väldigt stort turistmål då det krävdes mycket pusslande och räknande för att hitta boenden som både var någorlunda strategiskt placerade och vettiga i pris.

Inverness är den egentliga startpunkten men där fanns det definitivt inga boenden som var rimligt prissatta sett till att jag trots allt knappt skulle hinna se något av staden.
Jag sökte mig istället några mil utanför Inverness till den lilla hålan Conon Bridge och The Whitehouse, Bikers B&B för en dryg tredjedel av vad ett rum inne i "storstan" hade kostat.
Ibland undrar jag också över gränsdragningen för vad som får kallas för hotell då stället har högre klass än en hel del andra ställen jag bott på som gladeligen kallat sig för hotell.

Längs vägen hade jag planerat in några sceniska rutter nämligen Glen Quaich Road, en helt fantastisk liten enkelfilig väg.

Var som helst i övriga världen hade en sån här väg aldrig varit asfalterad men här var beläggningen i bättre skick än på många motorvägar hemma i Sverige.
Fin åkning, lite trafik och oerhört vacker natur.

Efter en ren transportsträcka som för all del var väldigt trevlig den med så åker jag upp på Cairnwell Pass, ett "bergspass" på svindlande 670m.
Nu är det ju det här med att allt är relativt igen då jag åkte över pass på närmare 2000 meters höjd förra året men Cairnwell är sin globalt sett blygsamma höjd till trots ändå den högst belägna större vägen i hela Storbritannien.
Det den kanske inte riktigt erbjöd i åkning vägde den mer än väl upp för i naturupplevelser, med de ändlösa grönskande kullarna i fjärran var Skottlandskänslan extrem.
Det var visserligen såhär jag föreställt mig Skottland men naturens skönhet överträffade även min vildaste fantasi.

Cairnwell var dagens bokstavliga höjdpunkt men den väg som den sedan går över i, A939 var definitivt dagens symboliska höjdpunkt.
Superlativen räcker inte till för att beskriva hur underbar den här vägen var att åka, det var närmast en spirituell upplevelse.
Storslagen natur där högländerna visade sin absolut vackraste sida och svepande vägar som gick upp och ner mellan dalar och berg i nästan tio mil.
Då den här typen av vägar är undantaget händer det ofta att jag tittar ner på trippmätaren för att se hur långt det är kvar till dagens slutmål.
Här gjorde jag det i princip var femte minut för att försäkra mig om att jag skulle få fortsätta åka en stund till.

Till slut ersätts dock denna guds gåva till motorcyklister av motorväg den sista biten fram till The Whitehouse.
Då det boende jag själv bokat inte hade någon restaurang så beger jag mig ner till hotellet (det finns bara ett även vilket givetvis även är den lokala puben) och äter kvällsmat innan jag drar mig tillbaka till mitt boende och planerar den sista etappen av NC500.
I nuläget är jag i planeringen fast någonstans i trakterna av Isle of Skye utan ett enda ledigt boende inom rimligt avstånd.

Glen Quaich Road

Cairnwell Pass
En lustig detalj är att på första bilden regnade det så mycket att jag var tvungen att fota med den vattentäta kameran medan asfalten som synes är torr på nästa bild, de är tagna mindre än en kvart och 3km isär.

A939

 Fredag    16.6.2017
  266km Totalt: 2606km    3.88km Totalt: 143.8km

Idag ska jag ge mig ut på North Coast 500, en sträcka längs Skottlands nordvästra del som marknadsförts som Skottlands svar på route 66.
Men först ska jag bli (över)gödd med en full Skottish breakfast som ingår i boendet.
Ihop med bra service, trevliga rum och en vänlig ägarinna gör det att det här antagligen kommer vara ett av de bättre boendena på hela resan.
Frukosten består av bönor, champinjoner, sidfläsk, korv och blodpudding (direktöversättning av blood pudding men det är inte riktigt samma sak).
Svampar ger mig inte så mycket och blodpuddingen var lite väl rik i smaken men i övrigt helt ok, en frukost som ger hår under kilten.

Vägen infriar omgående sitt löfte och bjuder på riktigt fin åkning vilket är tur för även om det inte regnar (ännu) är himlen kritvit och sikten är stundtals tämligen begränsad.
Efter drygt tio mil kommer jag på dagens första avstickare, Dunrobin Castle.
Direkt efter att jag löst inträdesbiljetten upplyser kassören om att det strax är dags för falkeneraren att göra en uppvisning och att jag bör gå ner dit genast om jag vill se det.
Det är klar jag vill!
Jag rusar ner och bänkar mig med pensionärerna som åkt på busstur och får se en riktig show.
Falkeneraren (vilken även var slottets jägmästare) var en riktig entertainer.
Både underhållande och lärorikt och med den fantastiska omgivningen bara det värt inträdet på £11.

Slottet var ju ungefär lika imponerande som man kan förvänta sig av en byggnad som stått sedan medeltiden.
Men det är smått ofattbart att detta utgjort bostad åt någon som inte är kunglighet.

Efter rundturen på slottet kuskar jag vidare mot nordkusten och den nordöstra spetsen John o' Groats vilken utgör den nordligaste delen av det Brittiska fastlandet, i princip Storbritanniens motsvarighet till Nordkap.
John o' Groats är framförallt ett begrepp då den ihop med sin sydliga motsvarighet Lands End i Cornwall är den brittiska motsvarigheten till begreppet från Ystad till Haparanda och har i likhet med Nordkap gjort den till något av ett Mecka för hojåkare.
Ganska underväldigande upplevelse för mig personligen men det var uppehållsväder och utsikten (över Orkneyöarna) var fin.

Nästa stopp kommer nästan omedelbart bara en mil västerut längs kusten och är Castle Mey, ett slott köpt av drottningmodern för blott hundra pund då det förfallit till ruin och upprenoverat från grund till tak som sommarbostad åt kungafamiljen.
Drottningen har sedermera skänkt slottet till en stiftelse men Prins Charles använder det fortfarande som "sommarstuga" två veckor om året.
En minnesvärd detalj från guidningen var att när den handgjorda öppna spisen i brons med drottningens sigill skulle installeras var den så tung att den gick genom golvet i matsalen på andra våningen och landade nere i köket.

Lagom tills guidningen är klar och det är åter till verkligheten har det börjat regna.
Som tur är har jag bara drygt 7 mil kvar till hotellet i Betty Hill för den resterande körningen var inte våldsamt inspirerande.
Var siktförhållanden dåliga förut är det helt kritvitt runt om mig nu, jag skulle lika gärna kunna åka längs gränsen till yttre rymden som längs kusten.

Jag hinner inte bli helt dränkt innan jag kommer fram till hotellet men kombinationen kyla och regn gör att visiret immar igen trots pin-locken så det var väl spännande sista biten.
Jag tar en varm dusch och bänkar mig i hotellets pub där jag käkar beer battered haddock.
Som dessert fick det bli en Guinness som jag smuttar på medans jag skriver dessa rader.
Resten av kvällen kommer jag ägna åt att kalkylera den fortsatta rutten då bristen på boenden komplicerar resan en del.

NC500 någonstans längs med Cromarthy Firth

Slottet Dunrobin (även här var det fotoförbud invändigt).

Uppvisning av slottets jägmästare och falkenerare


John o' Groats

Castle Mey (fotoförbud)

En katt bland hermeliner utanför Betty Hill hotel