Söndag    11.6.2017
  43km Totalt: 1580km    127km Totalt: 899km
  7.81km Totalt: 97.53km

Sista dagen på ön.
Vi samlas vid slottet i Castletown halv tio, vissa lite piggare än andra även om jag trott att det skulle vara betydligt värre.

Vi marscherar därefter ner till och in i Isle of mans gamla parlamentsbyggnad Old House of keys där vi under en timme får närvara som (tämligen korrumperade) politiker vid beslutfattandet av några av IOM:s nyckelpunkter i historien.
Vår värd antog rollen av assistent till talmannen och spelade sin roll med en fantastisk inlevelse, det var både underhållande och lärorikt.

Efter skådespelets slut tar Fredde oss med på en riktigt fin väg upp till ett ställe som heter The Tea Barn som av en ren händelse är ett glutenfritt café.
Det är första gången på väldigt länge jag ätit kaka till mitt te så det var kul (och gott).

Nu delar vi på oss igen då större delen av gruppen återvänder till Douglas medan jag och Nisse istället åker mot slottsruinen i Peel via berget.
Jag hade nämligen inte fått chansen pga sjukdom och tävling att se Joey Dunlop statyn och den skulle jag banne mig inte missa.
En tanke fanns också att åka ett sista varv längs hela banan men väl uppe på berget blåste det i fullständigt löjeväckande omfattning så de planerna la vi raskt ner.

Lunchen intar vi tyvärr på Tynwald Inn och det är inte pga av maten som jag skriver tyvärr.
Det blåser som sagt en hel del men fram tills nu har det inte varit några spektakulära byar.
Det förhållandet skulle ändra sig.

Under tiden vi sitter och äter kommer en man in i restaurangen och frågar om ägaren till en svart endurohoj finns här då den just blåst ikull mot en bil på parkeringen.
Snabbt ut och begrunda förödelsen, Tigerns backspegel och gashandtag har gått ner i bilens framskärm och höger sidväska har bucklat till bakskärmen.
Bara för att göra en dålig sak värre så är fordonet dessutom en veteranare, en Datsun 280Z från 1982 och i (före detta) mycket fint skick.

Efter att vänligt men bestämt ha avböjt tipset från det lokala fyllot att bara sätta oss på hojarna och åka så får jag till slut tag på ägaren.
Han tar det hela mycket sansat och gentlemannamässigt så vi sätter oss inne på puben och utbyter uppgifter.
Efter att ha parkerat om hojen i lä och vridit rätt backspegeln vilket var den enda skada Tigern tog efter att uppenbart ha landat i mjukt japanskt stål så går vi tillbaka in i restaurangen och avslutar vad förhoppningsvis blir mitt livs i särklass dyraste måltid.

Vi åker vidare till Peel.
Det är inte bara jag som är lite moloken utan vädret är också åt det depressiva hållet.
Vi klarar dock rundvandringen i nästan hela slottet innan himlen öppnar sig och vi söker vår tillflykt till en pub.
Cafékulturen verkar inte vara särskilt väl utvecklad då de få som finns har jättekonstiga öppettider så det säkraste kortet för att få en kopp te eller kaffe är i de flesta fall en pub.

Då det värsta regnet dragit förbi hoppar vi på hojarna och åker tillbaka till Douglas för att börja packa och i övrigt förbereda oss för avfärd.
Efter en sista måltid i Douglas på restaurang Hong Kong lastar vi hojarna och åker mot mötesplatsen som är satt till TT:s Grandstand.

Vi är ute i otroligt god tid oavsett då vi träffas vid 21.15 och båten skulle gått 23.45.
Det är dock betydligt större marginal än så då färjan är fördröjd 90 minuter men vi åker ändå ner till färjeläget och incheckningen.
Till skillnad från Liverpool finns det åtminstone en terminalbyggnad här så vi behöver inte vänta utomhus.

Tur är verkligen det då vi efter en dryg timme får beskedet att båten är fördröjd ytterligare 45 minuter.
Färjan som skulle gått 23.45 går nu alltså istället först kl 02.
Alla sitter vi nu antagligen och ser vår nattsömn gå upp i rök då det även i ursprungsläget skulle blivit en väldigt kort natt i Liverpool, som det ser ut nu kommer det vara morgon redan innan vi är där.

Så blir det också, efter en turbulent båtfärd med sådan sjögång att folk satt kors och tvärs och spydde så anländer vi vid hotellet i Liverpool kl. 06 och får beskedet att vi förväntas vara utcheckade senast kl. 11.30.
Efter en snabb förhandling med Nisse offrar vi frukost (som slutar serveras kl. 10) för sömn och kryper till kojs med klockorna ställda på 10.45.

Slottet i Castletown

House of keys

The Tea Barn

Joey Dunlop statyn

Slottsruinen i Peel

Steve Hislop statyn som blickar ut över Douglas promenade

 Måndag    12.6.2017
  403km Totalt: 1983km    1.83km Totalt: 99.36km

Att försöka sova på dagen i centrala Liverpool längs en trafikerad gata är ungefär lika lätt som det låter.
Jag tror åtminstone att jag får ett par timmar totalt.
Nisse tröttnade före mig och är redan packad och klar när klockan ringer vid kvart i elva.

Jag tänkte lura kroppen att det är ny dag med en dusch innan jag lastar på hojen och åker så jag önskar Nisse och gänget en trevlig resa.
Jag är tydligen bland de senare iväg då det bara står fem hojar inklusive min kvar på parkeringen och de andra fyra vinkar precis hejdå innan de åker.
Själv får jag styra upp tråkigheterna med Datsunen jag kvaddade på Isle of Man med mitt försäkringsbolag innan jag sticker men sedan bär det iväg.

Jag vill direkt upp till Skottland så jag styr kosan mot Edinburgh via några sceniska rutter... trodde jag.
Så trött som jag var är det närmast ett mirakel att jag tog mig ur Liverpool och jag följer GPS:en slaviskt vilken tar mig helt åt helvete fel.
Tydligen räckte det att kartan i Basecamp var ett år yngre än den i enheten för att det skulle bli totalt knas för bortsett från att jag åtminstone lyckats åka i någorlunda rätt väderstreck är det inte ett rätt i övrigt i förhållande till den rutt jag planerat.

Efter att ha fyllt på energireserverna med en readymeal längs vägen så styr jag upp rutten så att jag åtminstone får med A68 över gränsen till Skottland.
Det var också väldigt fin åkning men det är helt otroligt att den lilla höjdskillnaden kan göra så stor skillnad på vädret.
Uppe vid gränsen var det totalmulet, duggregn, blåsigt och svinkallt men när jag väl började åka neråt dröjde det inte mer än drygt en kvart så sprack himlen upp i solsken.
Märkligt men tacksamt.

Jag stannar i Jedburgh då jag redan från vägen ser en fullständigt majestätisk ruin vilket visar sig vara Jedburgh Abbey.
Den hade naturligtvis stängt för besökare vid den här tiden men det gick fortfarande att se mycket av den även från fel sida staketet.
Eftersom jag inte visste säkert att jag skulle orka ta mig till Edinburgh så har jag fortfarande inte bokat något boende för natten.
Med bara 75km kvar så är dock de tvivlen väl undanröjda så över en kanna te på en pub tvärs över gatan från klostret så åtgärdar jag det problemet.

Då jag inte lär göra någonting annat idag än sova och jag har höga förhoppningar på Edinburgh kostade jag på mig en trippelövernattning på MW Guesthouse strax utanför old town.
Något slösaktigt tidsmässigt men jag behöver spåna på lite rutter för resterande vistelsen också så jag kommer inte ha svårt att fördriva tiden.
Efter incheckningen och en varm dusch är jag nästintill gråtfärdig av trötthet, det var länge sedan det var så skönt få hoppa i bingen.

Lunchstopp. Det är här jag inser att GPS:en lurat ut mig på en rätt märklig omväg men just den här vägen var väldigt trevlig.

Gränsövergången till Skottland

Jedburgh Abbey

 Tisdag    13.6.2017 
  20.7km Totalt: 120.06km

I bristen på inkluderad frukost får jag i ett ögonblicks ingivelse för mig att skillnaden mellan en värmare till en readymeal och en väl tilltagen vattenkokare inte kan vara så stor?
Fyller kokaren med två liter vatten och kör igång, när den slagit av sig stoppar jag ner en påse Mexican tuna och ställer timern i telefonen på en kvart.
Succé! Det är så varmt att jag inte ens kan hålla i påsen och en rejälare frukost än jag ätit på länge.
Jag visste väl att det skulle vara värt att släpa med sig all den här maten.

Jag spatserar iväg till Old Town med guideboken i högsta hugg, destinationen är det som kallas för the royal mile med startpunkt slottet.
Jag känner mig lite snål men £17 i inträde kan nog faktiskt vara det mesta jag någonsin betalat för en sevärdhet.
Men det avskräckte mig trots allt inte och inte många andra heller tydligen för kön till biljettluckorna var tjugo minuter lång.
Jag är glad att jag tog den extra natten annars hade jag nog frestats att skippa detta till följd av kön för det var utan tvekan värt både tiden och pengarna.

Det fanns så mycket att se att jag spenderade över två timmar inne på slottet.
I giftshoppen hade de dessutom whiskeyprovning vilket jag självklart inte kunde motstå. Freeeeeeeeeeeeee dram!
Något av det mest minnesvärda inne på slottsområdet förutom byggnaden var Mons Meg, en kanon byggd 1449 och den största som avfyrats i strid i Storbritannien.
Kalibern är 510mm (en halvmeter!) och kanonkulorna som avfyrades väger 175kg stycket!

En annan kanonrelaterad kuriosa är att det på slottet fortfarande avfyras en kanon kl. 13 (helt enkelt kallad the One O'Clock Gun) dagligen enligt en tradition som dateras ända tillbaka till 1861 under Edinburghs storhetstid som hamnstad.
Då antalet fartyg som skulle anlägga hamnen var många och de alla var tilldelade specifika tider för dockning var det av vikt att alla hade klockor som gick rätt.
Syftet med kanonsaluten var således att ge fartygen som låg i hamnen en fast tidpunkt att ställa sina klockor efter.
Ursprungligen som sagt en kanon men sedermera utbytt till en 105mm artilleripjäs.

Efter att ha gått igenom allt slottet hade att erbjuda drog jag vidare längs royal mile till St Giles Cathedral.
Det påstås att den äldsta delen av kyrkan kan dateras tillbaka till år 1124 men det finns tydligen inga större bevis för detta så den officiella dateringen är "bara" från slutet av 1300-talet, närmare bestämt år 1385.
Jag är glad att de hade värdar som vaktade inne i kyrkan för en av dem pekade ut en snidad ängel för mig som spelar säckpipa i Thistle Chapel, tills motsatsen är bevisad utgår jag ifrån att den är tämligen unik.

Jag såsade vidare längs milen i Old town och gick in på John Knox house, den äldsta bevarade bosättningen i hela Edinburgh daterad 1490.
John Knox är erkänd som den som reformerade Skottland och grundade den Skottska statskyrkan.

Jag skyndar vidare till änden på milen och Palace of Holyroodhouse, drottningens officiella residens i Skottland och bostad för Skottlands kungligheter sedan 1500-talet.
Det var något jag verkligen inte ville missa och jag klarade sista inträdet med bara minuter till godo.
Jag var som vanligt mindre imponerad av inredningen än byggnaden i sig, en fundering är dock mattorna inne i vissa av salarna i palatset.
De är så stora att de skulle kunna täcka en mindre by, det kunde vara kul att veta hur de tillverkats och hur otroligt lång tid det måste ha tagit.

Jag är en sådan total sucker för märkliga namn så när jag snubblar förbi puben/restaurangen World's End (världens ände) så gick det inte att motstå.
Namnet på puben kommer sig av att ytterväggen på puben gick där den gamla stadsmuren fanns.
Allt där utanför var en värld bortom deras, såldes var detta deras världs ände.
Jag är inte den enda som gått in i den här turistfällan så jag får nöja mig med en Guinness medan jag väntar på ett bord och när jag väl fått plats smörjer jag kråset med Balmoral chicken, kyckling fylld med haggis.
Det var faktiskt riktigt gott, även fyllningen (men man gör bäst i att inte närmare analysera innehållet).

Under tiden som jag väntade på bordet passade jag på att boka in mig på en walking tour som heter Edinburgh literary pub tour.
Det är en tvåtimmars vandring i Edinburghs litterära värld och vad som inspirerat den.

Jag beger mig till mötesplatsen och tar plats i en samlingslokal på The Beehive Inn på Grassmarket.
Turen inleds med att en manlig värd håller låda (på kraftig skotsk brytning) om att det minsann är dryckenskap och lösaktighet som inspirerat de största författarna (vilket jag nog också hävdar är sanningen) emedan en kvinnlig turdeltagare avbryter och på drottningens välformulerade engelska menar på att detta enbart är lögn och förtal.
Denna ordbrottning pågår en stund tills guiden uppgivet bjuder upp kvinnan att med-leda turen för att avgöra vem av dem som har rätt.
Alltihop är självklart en del av turen och turledarna är inte heller guider i den meningen utan istället (väldigt duktiga) amatörskådespelare som delger oss ett väl inövat skådespel.

Det faktum att vi ges tid att fukta våra torra strupar vid varje stopp på turen bidrar naturligtvis också till den goda stämningen.
Även om jag som tämligen oinvigd i de klassiska författarna inte hängde med i allt så var detta ändå den i särklass bästa guidade turen jag deltagit i.
Kunskap, humor och värme levererat i god stämning och med en öl eller en wee dram i handen. Det var en synnerligen väl spenderad afton.

Så på gott humör och lite smått berusad rumlar jag tillbaka till hotellet.
Då detta var något som nämnts på turen så la jag märke till caféet Elephant House på vägen tillbaka vilket tydligen är Harry Potters litterära födelseplats då det var här JK Rowling skrev stora delar av serien.
Bara lite längre ner på gatan fanns även Greyfriars Bobby statyn.

The royal mile

Edinburgh slott

Utsikten från slottet

Mons Meg

Kyrkogård för slottets hundar

Utsikt från olika delar av borggården

National War Museum

The Great Hall

Den nya One o'clock Gun

St. Giles katedralen


Taket på Thistle Chapel i St. Giles, Skottlands främsta riddarorden vilka alltså tagit nationalsymbolen som sin.
Här är en rimlig förklaring till varför Skottarna valt just tisteln som nationalsymbol.

Ängeln som spelar säckpipa

John Knox House

Holyrood palatset (det var fotoförbud invändigt).

Holyrood Abbey klosterruin

Världens ände och en haggisfylld kyckling

Den litterära pub-turen, ett fantastiskt skådespel

Utsikten från bron mellan old town och new town med Scott monument och Balmoral hotel i bakgrunden.

Greyfriars Bobby statyn