Dag 7: Sarajevo, Bosnien till Podgorica, Montenegro

Bosnien Söndag  Dateicon  16.8.2015 Montenegro
Tigericon  390km Totalt: 2499km  Globeicon  8

Jag trodde verkligen att det var något fel med gårdagens kaffe men jag kan bara konstatera att det inte finns något universum där detta kan passera för kaffe.
Det smakade ungefär som om någon malt ner kol i hela hotellets diskvatten och sedan tappat upp det i militärens gamla fickpluntor i metall, lagt den på hyllan i några år innan de värmt upp skiten och hällt upp det på termos.

Då jag inte drack några större mängder av råttgiftet de kallar kaffe så är det troligare att jag ätit något som innehållit mjölk och avslutar morgonbestyren med en fullständigt okontrollerad kaskadspya i samband med tandborstningen där jag evakuerar hela frukosten.
Det var inte världens bästa start på dagen.

Vi kommer som vanligt lite sent iväg och ger oss ut en vild jakt efter ett rivet smalspårigt järnvägsspår sedan förra sekelskiftet kallat Old Eastern Railway.
Enligt det allsmäktiga internet ska den gamla järnvägsvallen bjuda på underhållande åkning.
Jag har via satellitbilder (det är ju ingen väg så kartor hjälper inget) lyckats hitta närmaste anslutande väg och vi tar oss till slut till vad som förefaller vara en asfalterad cykelväg.

I det här läget känns det som om jag behöver påpeka att även om sidan jag hittade detta på heter Dangerous Roads så är det till överväldigande delen en förteckning över fina vägar i scenisk miljö, jag söker inte aktivt efter farliga och/eller idiotiska saker.
Med det sagt, åter till berättelsen:
Asfalten och tillika cykelvägen tar dock slut och övergår i normalt grus med gräs i mitten vilket än så länge är väl inom vår kollektiva förmåga.
Men skyltarna som varnar för minor vid sidan av vägen vittnar redan nu om att detta kanske inte var det absolut mest hälsosamma vägval vi någonsin gjort.

Underlaget blir succesivt sämre men att åka genom de gamla tågtunnlarna gör det ändå mödan värt så här långt så vi fortsätter... vilket var ett stort misstag.
Underlaget övergår till slut i ren järnvägssingel vilket är på tok för stort för att även våra grovmönstade däck ska kunna gräva sig ner till fäste så hojarna flyter i princip omkring som en gummibåt i en vild fors.

Det är väl en sak att lägga ikull hojen inne i en tunnel, battlescars med en bra historia bakom ger bara mer skryträttigheter på en äventyrshoj men mellan tunnlarna är det regelrätta stup vid sidan av vägen.
Tåg behöver ju inga räcken.
Efter att ha handlöst kastat tillbaka hojen in mot skogen (som enligt skyltningen alltså är minerad) med motiveringen att oddsen iaf är bättre där än i en bottenlös ravin inser jag att det här var lite väl äventyrligt för mig i alla fall.

Men strax därefter tar vägen beslutet åt oss för den järnvägsbro som en gång funnits är nu ett minne blott, de positiva nyheterna är alltså att vi helt enkelt inte kan fortsätta med risken att det kunde blivit ännu sämre.
De negativa är ju att vi med nöd och näppe klarat oss så här långt, vi måste alltså ta oss igenom det igen för att ta oss härifrån.
Vi njuter av omgivningen och samlar krafter för återfärden, även om det knappast jämnade ut sig i risk kontra utdelning var det en väldigt vacker plats.

Vi lyckas ta oss tillbaka till civilisationen även om jag vid det laget är mer eller mindre är ett nervvrak och jag erkänner att sparkade mig igenom de jävligaste partierna genom att slira på kopplingen i ettans växel.
Hellre feg än död.
När vi väl kommer tillbaka till cykelvägen har jag nog aldrig varit så glad att se asfalt i hela mitt liv.
Jag har uppenbarligen inga hjärtproblem för den puls och adrenalinnivån som detta gav upphov till var knappast särskilt hälsosam med tanke på att kroppen inte återgick till normalläge förrän en bit in på eftermiddagen.

Vi tar oss ut ur Sarajevo i en hejdlös trafiksituation. Av någon anledning¹ är Golf MK2 diesel mycket kraftigt överrepresenterad och de kommunicerar tydligen med hjälp av röksignaler.
Överlag är rökmolnen från dieselfordonen så hemska att när man ligger bakom att det känns som om någon skedmatar en med råolja.

Det går långsamt men framåt eftermiddagen kommer vi fram till Durmitor nationalpark och lika hemsk som järnvägen var att åka på lika underbart var detta.
Vindlande vägar som aldrig tog slut och bland den mest storslagna natur jag sett i hela mitt liv.
Varför jag inte läst om detta i något hojrelaterat sammanhang tidigare förstår jag inte för det här var den mest fantastiska motorcykelåkning jag någonsin upplevt.

Vi åker vidare mot Podgorica och kan bara konstatera att trafiken i det närmaste står stilla samtidigt som regnet vräker ner.
Gissningsvis ligger medelhastigheten runt 40 kilometer i timmen och det skymmer på.
Jag kan bara anta att det är dödsstraff på fortkörning i Montenegro då majoriteten av bilisterna är fullgott nöjda med att ligga limmade tät ihop i kolonn bakom en lastbil och suga i sig dess dieselavgaser mil efter mil i väntan på att guds hand ska sträcka sig ner från himmelen och lyfta dem över.
Jag kan i alla fall bara anta att det är vad de väntar på för själva gör de inte minsta ansats till omkörning samtidigt som de aktivt blockerar den möjligheten för alla andra.

Klockan är närmare halv nio på kvällen när vi kommer fram tämligen slutkörda till hotellet så vi kan ju bara konstatera att om vi följde planen skulle vi inte se något av den här staden heller.

Då vi fått ett omedelbart gott intryck i det att portieren hittills inte besvarat en enda fråga med något annat än ”no problem” och dessutom hjälpt till med att lyfta in hojarna så att vi kunde parkera (kostnadsfritt) i hotellets entré så vore det synd att inte göra mer än att transitera genom det här landet.
Självklart är svaret på om vi kan bo här en extra natt för samma pris även det: no problem.

Vi går ut på stan i vad som nu endast är enstaka regnstänk men vi hinner inte långt innan himmelen ånyo öppnar sig fullständigt.
Vi köper med oss lite mat och stänger in oss på hotellet och kollar på en film innan läggdags.

¹ Jag har sedermera lärt mig att VW hade en fabrik i Vogošća några kilometer utanför Sarajevo som massproducerade en budgetvariant av MK2:an mellan 85-92 så med tanke på det var det inte så konstigt.

 

Old Eastern Railway.

Ändstation för oss på Old Eastern, ett stup rakt ner i oändligheten. En broplint står kvar men av själva bron finns inte ett spår.

Vägen tillbaka

Inget rullgrus, inget stup, inga minor. Bara underbar, säker asfalt.

Durmitor nationalpark.

VIP-Parkeringen på Alexandar Lux.