Dag 18: Sofia, Bulgarien till Belgrad, Serbien

Grekland Torsdag  Dateicon  27.8.2015 Serbien
Tigericon  397km Totalt: 5241km  Globeicon  14

Gränspassagen in i Serbien visar sig vara den långsammaste hittills med fullständigt ändlösa köer.
Enda slutsatsen jag i efterhand kan dra av det då merparten av fordonen var utomregions-registrerade (Tyskland, Frankrike, Belgien etc) var att de tyckte det var värt väntetiden att få nyttja Serbiens motorväg A1 med 140km/h skyltad hastighet.

Jag har dock svårt att riktigt se tidsbesparingen för även om vi stökade undan i princip hela landet ganska snabbt så kom vi till ett definitivt tvärstopp vid vägtullen före Belgrad.
Tullavgiften på €6.5 för att åka genom hela landet var kostnadsmässigt inget att orda om men den timme i fullständigt kremerande solsken det tog oss att ta oss fram till en lucka för betalning tog sin tribut.

En vänlig Tysk noterade mitt lidande och erbjöd mig en flaska med kallt trinkwasser vilket jag avböjde då jag var trygg i tillförsikten att jag hade gott om vatten kvar i vätskesystemet som jag trots allt fyllt med nästan två liter.
Lagom till Tysken försvunnit utan synhåll hör jag gurglandet i slangen som betyder att vätskeblåsan är tömd på sina resurser samtidigt som tullarna ännu är avlägsna.
Sällan har jag förbannat min idiotiska stolthet så mycket som då.
När vi till slut har tagit oss igenom tullen och parkerar för en välbehövlig vätskepaus mer rinner än kliver Björn av hojen.
Han ser verkligen märkbart tagen ut och säger också efter han hämtat sig att han tror att det bara varit fråga om några minuter till i kön så hade han förlorat medvetandet.
Vi tar en rejäl paus och samlar oss innan vi kör den sista biten in i Belgrad och parkerar utanför hotellet.

Vi lastar av och blir hänvisade till hotellets partner för säker parkering: city garage.
Väl där så möts vi av en äldre dam som likt en förskollärare pekar med fingret att ajabaja, här får ni inte vara.
Det var på inget sätt ett vänligt påpekande, hon utstrålade fullständigt förakt.
Jag undrar med tanke på bemötandet möjligen något vasst vad problemet är och får till svar att här får minsann inga motorcyklar parkera (uttryckt som en självklarhet).
Att jag erbjuder att betala det samma som andra fordonsslag spelar ingen som helst roll.
En något mer engelskspråkig individ försöker förklara att det rent av vore illegalt för dem att låta oss parkera våra motorcyklar i garaget.
Han hänvisar oss i alla fall ganska hjälpsamt till ett annat garage där han helt säkert tror att vi kanske får parkera.

Då jag missuppfattat vad som är "garaget" går jag in på vad som visar sig vara en av stadens uppställningsplatser för bortbogserade fordon vilken uppenbart gjorde blomstrande affärer.
De hänvisade oss till den intilliggande parkeringen där vi till och med blir än mer bryskt avvisade än på den förra.
I likhet med den förra damen viftar hon åt oss som man viftar bort en fluga men här dessutom med ett tillrop vilket av tonfallet att döma var Serbiska för ”ta era löjliga leksaker och stick härifrån”.
Nu börjar mitt tålamod som redan var hårt prövat närma sig bristningsgränsen.
Jag släpper precis allt vad hövlighet och god ton heter och frågar rakt ut vad i helvete som är problemet då det såvitt jag vet inte finns någon lag som förbjuder motorcyklar i Belgrad.
Nej, det gör det heller inte. Däremot är inga motorcyklar tillåtna på hennes parkering och såvitt hon vet inte på några andra parkeringar heller (vilket då alltså i princip åstadkommer samma sak, åtminstone för besökare).

Vi åker tillbaka till hotellet varvid receptionisten drar igång en mycket omfattande och tidsödande telefonkedja som bland annat innefattar ”Belgrads centrala parkeringsservice” som mycket riktigt bekräftar att ånej, motorcyklar får inte parkeras officiellt någonstans i Belgrad och gatuparkering skulle resultera i bortforsling och beslag.

Till slut löses problemet tack vara att hennes syster jobbar på ett annat hotell som har ett eget garage där vi mot en avgift om 2x€10 får parkera över natten.
Innan vi fått hojarna parkerade och är tillbaka på hotellet har vi lagt över två timmar bara på att få hojarna förvarande över natten.
Med 1½ timme gränspassage och 1 timme vägtull på det så har klockan redan hunnit bli så mycket att eventuell sightseeing är helt uteslutet.

Jag får absolut erkänna att jag hade en del förutfattade meningar (till viss del hämtat från Åsne Seierstads Med ryggen mot världen - Serbiska porträtt) om nationalistiska Serber innan jag kom hit men kan inte säga annat än att de motsvarade och med astronomisk marginal överträffade även de vildaste av mina fördomar.
Som uppenbar utlänning (ingen i den här regionen eller landet åker motorcykel i skyddskläder) blir man ibland bemött med viss nyfikenhet, i storstäder i stor utsträckning med indifferens.
I Belgrad pendlade det bland de vi mötte under vår 2km långa promenad tillbaka till hotellet mellan misstänksamhet, förakt och vad som närmast kan beskrivas som öppet hat.

Emellan folket på gatan och kassörskan i snabbköpet fanns inte så mycket som ett vänligt leende.
Intrycket man fick var, ”vad gör ni här? Försvinn så fort ni kan” med hotellsystrarna som klart lysande undantag.
Den ena systern, Danila kunde till och med några Svenska fraser eftersom hon varit i Sverige i fem dagar.
Det är sånt som gör att man känner sig som en dålig turist, här har vi varit på rull i tre veckor och jag har hittills inte snappat upp ett enda ord på något av de språk vi hittills stött på.

Vi hann således inte se någonting av den här staden och utan att ens ha diskuterat saken var det uppenbart att vi var lysande överens om att det inte var någon som helst förlust.
Att lägga någon av ”reservdagarna” här var heller inte något som ens var uppe för diskussion, det var uppenbart att Serberna kollektivt ville bli av med oss och våra förhatliga motorcyklar snarast möjligt och vi var mest bara glada att tillmötesgå dem.

 

Gränsen till Serbien
Balkans 2015

Vägtullen från helvetet.
Balkans 2015

Nei, vi elsker ikke dette landet
Balkans 2015