Måndag    10.8.2015
  514km   0

Då det tog avsevärt längre tid att kränga däcken vi beställt i sista minuten har jag fortfarande inte packat när jag kommer hem efter avslutat nattpass strax efter 07.
Packar som en galning för att vi ska komma iväg och möter upp hemma hos Björnen runt nio.

Efter att vi längs vägen dryftat vad vi fått med inser jag att jag glömt mitt internationella körkort vilket vi styr upp tämligen omgående genom att Fru Björn hämtar och tar med sig det när hon ansluter till gruppen i Pristina.
I övrigt verkar faktiskt allt vara med trots att det blev lite självförvållat brådstörtat.

Färden förlöper tämligen innehållslöst och jag håller min lekamen upprätt och vid medvetande enbart med hjälp av energidryck och kaffe i ohälsosamma mängder.

Då jag illa förberedd konstaterat när jag skulle återmontera mitt bakhjul att belägget inte skulle klara resan stannar vi till på Triumph i Malmö men tydligen är detta inget de håller i lager så vi får åka vidare med oförrättat ärende.
Vi anländer i hamnen i Malmö i god ordning och tar en liten promenad runt i området som bland annat kan bjuda på en vacker vy av Öresundsbron (om man nu är lagd åt det hållet men jag gillar den) och turning torso.

Kvällsmat och en öl i restaurangen är den definitiva spiken i kistan, nu är det läggdags.

Så här åkte vi.

Det obligatoriska "före" fotot.

Hamnkvarter i Malmö

Turning Torso

Nyckeln till frihet, Öresundsbron

Tisdag    11.8.2015
  456km Totalt: 970km   19km   612km   2

Den dag jag får återse min favoritskylt: ”Last exit in Sweden”.
Jag vet inte hur man kan hysa en sådan kärlek till en gul plåtskylt men jag blir alldeles varm inombords när jag ser den.

Vi trycker på mot färjan i Rödby, milen försvinner fort med först 130km i timmen som skyltad hastighet igenom större delen av Danmark och sedan ingen skyltad hastighet alls genom större delen av Tyskland.
Hastigheten har vi satt runt 140km vilket känns som en lagom hastighet för maskiner, däck och inte minst bränsleförbrukning då det inte är några direkt höghastighetsmaskiner.

Med tanke på att vi kommer fram i Hamburg i alldeles för god tid sett till att vi inte ska lasta hojarna på tåget förrän runt 20.30 så var det lika bra att vi ändå bestämt oss för att ta omvägen via Louis för att införskaffa bromsbeläggen som hittills gäckat oss.
Tur var väl det för någonstans inne i Hamburg får Björnen problem med sin frambroms, ABS:en tuggar oavbrutet så fort han nuddar handbromsen.
Det visar sig bero på att han tappat en av bultarna som håller fast det ena oket varvid hela bromsen kan svänga fram och tillbaka.
Som tur är kan vi både inhandla lämplig ersättning och låna lämpligt verktyg (vi hade klarat det med egna verktyg men en hylsnyckelsats underlättade) för montering varvid problemet var tämligen lättlöst.

Vi har dessutom möjlighet att fördriva ganska mycket tid på detta knuttedagis för att förkorta väntetiden till tågets avgång.
Marginalen när vi kommer fram till Altona är fortfarande rejäl men till skillnad från förra gången vi åkte fick vi checka in och ställa fram hojarna omedelbart vid ankomst varvid vi kan både proviantera och äta innan vi blir invinkade för pålastning.

Lastningen är verkligen ett vidunder av Tysk effektivitet.
Spännbanden sätter de på innan vi ens åkt på tåget och de påbörjar fastspänningen i princip innan du ens klivit av hojen.

Vi får även denna gång dela kupé med en äldre herre och dam men denna gång var de inte ett par.
Det var uppenbart att detta inte var första gången de nyttjat detta transportsätt då de var redo för att släcka lampan och dra ner ridån innan vi ens bäddat sängarna och borstat tänderna.
Lite snopet när vi plundrat halva Lidl på kakor, dricka och annan proviant vi tänkt mumsa i oss på tåget men det var bara att rätta in sig i ledet. Ordnung muss sein!

Jag har som vanligt skitsvårt att sova då det rör på sig åt helvete för mycket, jag hatar ju att åka färja av samma anledning och detta är alldeles för likt det fenomenet.
Sista gången jag tittar på klockan är hon 01 men den lilla sömn jag får även efter det är upphuggen i kortare etapper där jag vaknar smått panikslagen av att slänger omkring med en som en trasdocka i bädden (DB själva påstår att tåget tuffar på i uppemot 160km/h så även en mindre kurva rycker ganska bra).

Louis Megashop, Hamburg

Verktygen som omsorgsfullt stuvats längst ner i packningen åkte upp lite snabbare än väntat.

Väntan på att få lasta på Autozug

Det är lite spännande att man åker genom en galleria för att köra på tåget.

Det gäller att ducka när man kör på annars gör det ont.

Väck inte den Björn som sover. Det är inte våldsamt gott om plats i kupéerna.

 Onsdag    12.8.2015
  450km Totalt: 1420km   4

Reveljen går redan kl. 06 så det är bara att börja packa ihop och göra sig redo för avstigning.
Våra mer erfarna medresenär lugnar oss dock då det först är ett stopp på München centralstation i tio minuter innan tåget fortsätter till avlastningsstället vilket är München Ost.

Vid ankomst får vi lomma iväg en bit i väntan på att de ska koppla bort och backa intill fordonsvagnarna.
Avkörningen sker i god ordning så vi stuvar om packningen och ger oss iväg.

Några timmar in på resan i Sonnenbergskogen slår tröttheten till med full skoningslös kraft.
Nu kommer till slut det faktum att jag inte sov efter nattpasset innan vi åkte och den minst sagt bristfälliga vilan på tåget ikapp mig och till slut ligger det på den nivån att jag i princip skiter i om jag lägger hojen bara för de få sekunder jag får sluta ögonen före smällen.
Rytmen och spårvalen är helt åt helvete så Björnen inser också att något är galet, vi stannar till på en rastplats och jag förklarar att jag betvivlar att det finns några legala substanser i världen som kan hålla mig fortsatt körbar.

Han föreslår att jag ska smyga upp i skogen och hitta en glänta där jag kan lägga mig en halvtimme och jag är inte det minsta svårövertalad.
Vilan var uppenbart välbehövlig.
Jag som normalt sett bara somnar under optimala förhållanden och vaknar av ljudet av en knappnål som faller till golvet noterar överhuvudtaget inte hans ankomst.
Det gör att han snoozar sig själv och ger mig ytterligare en halvtimmes vila innan han väcker upp mig.

Jag känner mig som en ny människa, nu finns det åter hopp om livet och istället för att jag lider mig igenom varje hjulrotation är det roligt att åka motorcykel igen.
Vi stormar vidare mot Großglockner och strax innan vi ska åka upp på passet äter vi lunch på Wasserfall, samma ställe som vi övernattade på senast vi var här.

Vi var minst sagt lite sent ute senast vi var här så den gången hann det att bli mörkt som en kolsäck under tiden som vi var på passet.
Därför var det väldigt kul att få köra det igen i fullt dagsljus så att jag kan säga att jag faktiskt också sett passet och inte bara kört det.
Jag kan dock se att förra resan hade en stor fördel i den närmast totala avsaknaden av trafik vilket vi definitivt inte ”lider av” nu.

Vi kommer fram såpass sent i Trieste att någon utforskning inte stod på agendan utan äter bara kvällsmat i restaurangen innan vi tar kvällen.

Sonnenberg. Fotot på bäcken är fantamej ett mästerverk som jag önskar jag kunde ta åt mig äran av men det är Björnen som fotat.

Zzzz

Großglockner Hochalpenstraße

Högsta punkten på Großglockner, Edelweißspitze (aka Bikers Point). 2571m.

Nach Italien!