Söndag  Dateicon  22.7.2018  Tigericon  0km  Feeticon  12,42km Totalt:96,47km  Weathericon

Lite seg idag men beger mig slutligen med raska steg åter mot Röda Torget, de kan ju inte gärna ha stångt av det två dagar i rad?
Det hade de inte heller och biljettkön till Vasilijkatedralen var jättekort.
Antagligen pga det förhållandevis höga inträdet på R1000 (~140SEK).
Jag tänkte faktiskt själv för ett ögonblick att det knappast skulle vara värt det men det var det naturligvis, det var en fascinerande byggnad och det faktum att det pågick en gudstjänst gjorde faktiskt upplevelsen bara bättre även för mig som fullblodsateist.

Efter detta snabbt som en vessla tvärs över torget till Leninmausoleet vilket stänger kl. 13.
Kön var astronomisk men jag klarade sista insläpp med blott fem minuter till godo.
Ett flyktigt ögonblick tyckte jag att det var konstigt att det inte kostade pengar men inte ens Ryssarnas kapitalism har väl gått så långt ännu att de tjänar pengar på att visa upp en död kommunist.

Han är obehagligt välbevarad den gamla skräcködlan, det är nästan att man luras att tro att han bara ligger och sover.
När Zombieapokalypsen kommer gäller det att vara snabb som fan med ett skott i pannan på gubbfan innan han vaknar för här vilar en världsmästare i massmord.
Det var klar Hannibal Lecter känsla på hela mausoleet som var mörkt (som i graven faktiskt) och kallt som ett kylskåp.

Hela upplevelsen var otroligt makaber och märklig.
Att de överhuvudtaget visar upp honom är konstigt, rosorna vid entrén visar att folk fortfarande aktivt sörjer honom vilket är ännu konstigare.

Istället för röda torget har de idag stängt av ett par hela kvarter för att det ska anordnas vad som verkar vara en boxningsgala vid norra entrén till Alexanderträdgården.
Men det var ingen jättestor skillnad i uniformsnärvaro mellan det här evenemanget och gårdagens parad, hela vägen runt avspärrningen står vad som borde vara väktare men i praktiken ser ut att vara militärer i grå camo med batonger som får "gummiklubban" RPS-batongen att se ut som en glasspinne i jämförelse, vi pratar bokstavligt talat gummiklädda baseballträn här.
Men till skillnad från polisen står de åtminstone inte och håller i dom, jag tror knappt jag sett en utposterad polis sedan jag kom hit som inte antingen står och gör helikoptern med den eller står och slår med batongen i handen.
De har inte riktigt gått över till mjuka linjen här.
Då jag inte var särskilt fascinerad av att köa i en timme för vad som inte ser ut att börja förrän någon gång ikväll tar jag mig runt och går på shoppingtur i några av stadens gallerior istället.

Då vädret ser extremt osäkert ut så planen är att jag ska ta min tillflykt till Museum of private collections men det var inte bara stängt för dagen utan helstängt pga renovering.
Det blev heller ingen värre regnskur än hela 60 sekunder så det gick fint ändå.
Hade dock lite slut på saker jag ville se som låg inom rimligt avstånd så jag drogs tillbaka till Frälsarkatedralen och strosade runt lite där innan jag tog en omväg tillbaka till hotellet via några parker.

Det är inte någon jätteetapp jag har framför mig imorgon, det är bara drygt 50 mil på något slags motorväg men jag tänker allt fan se till att vara utvilad ändå så det blir inget nattsudd idag.
Sett till prognosen har jag haft en fantastisk tur med vädret under min vistelse i Moskva.
Prognosen har sagt regn varje dag men i praktiken har all sammantagen nederbörd kunnat mätas i droppar bortsett från den rejäla skuren första dagen.

 

Vasilijkatedralen


Leninmausoleet och Kremlmurens kyrkogård
Exakt hur historieförnekande måste man vara för att lägga blommor på Stalins grav?


Det råder inga tvivel om att den gloriösa ledaren är en populär figur

Karl Marxstatyn som blickar ut mot Bolsjojteatern

Frälsarkatedralen



Måndag  Dateicon  23.7.2018  Tigericon  470km Totalt:1873km  Weathericon

Receptionisten som hette något ultra-ryskt typ Natasha på Ibis briljerar med sina mattekunskaper genom att debitera 8100 Rubel trots att dygnstariffen låg på 1900 och jag varit där i mindre än 4 dygn.
Nu är ju jag inte direkt själv någon kärnfysiker men jag har lite svårt att se hur utfallet kan bli en högre kostnad än 4x1900 = 7600.
Men av någon utgrundlig anledning så gick det inte att övertyga människan om att de flesta hotellgäster sannolikt kan tänka sig att betala för tid de inte utnyttjar då det ger en lägre kostnad än att betala dygnstaxa + timpris.
Nu hade jag ingen större lust att stå där och dividera hela förmiddagen över drygt 70:- spänn för en parkering som ändå varit utpressande kostsam så jag bjussar på den.
Helt plötsligt är jag i alla fall glad att jag betalade rummet i förväg annars hade jag antagligen åkt på en Natasja special deal: "bo 4 nätter betala för 5".

Med tanke på den fullständigt stekande temperatur jag åkt i hittils var det faktiskt rätt skönt att det var mulet väder och även om det håller i sig hela dagen är den värsta nederbörden jag får några stänk på visiret.
Även om det är otroligt tråkig åkning är det ändå lite skönt när man svänger upp på en väg (M9/E22) och GPS:en säger att man ska fortsätta rakt i över 40mil, det kräver ingen våldsam tankeverksamhet.
Det började bra med tvåfiligt men går efter mindre än tio mil över i fruktad landsväg.

Jag brukar palla att ställa om till olika trafiksituationer rätt bra men landsvägsåkat från gränsen till St. Petersburg var som en rabiessmittad tjur som fått en spark i nötterna, den graden av aggresivitet har jag trots allt lite svårt att anpassa mig till.
Det visar sig dock vara något obefogat, det ligger inte alls på den nivån här vilket delvis också är pga att trafiken är betydligt glesare.

Men det är något lite schizofrent med Ryssarnas körstil för samtidigt som det är den i särklass mest aggresiva jag någonsin stött på har de samtidigt omtanken att både blinka för att visa att det är fritt att köra om och flytta på sig trots att de kanske redan själva kör fortare än gällande hastighetsbegränsing.
Den där jag betalar minsann också vägskatt mentaliteten som råder på Svenska vägar har de inte här alls.

Milen rullar på och jag rullar in i Vilikiey Luki under seneftermiddagen.
Initialt tänkte jag att det låg onödigt långt från motorvägen (drygt 15km) men det visade sig ganska omedelbart vara omvägen värt.
Hotell Amaris låg i ett högst tveksamt område men var fantastiskt trevligt.
Hjälpsam personal, fräscha rum och bevakad inhägnad parkering som ingick i det ändå ganska blygsamma priset på drygt 400kr natten.

Och inte minst: hotellets restaurang var en rysk kopia av en traditionell engelsk pub dit jag självklart går efter de bestyr som hör en heldag i sadeln till.
Jag lyckas beställa mat utan problem men när jag ska beställa den flytande efterrätten, Irlands svarta guld slår språkbarriären till med full kraft, servitrisen har inte den blekaste aning om vad jag vill.
En gentleman ett par bord frågar på full begriplig engelska vad jag vill ha och vidarebefordar på ryska.

Han frågar därefter var jag kommer ifrån och då han och hans polare får klart för sig att det är min hoj de sett på parkeringen ber de mig mycket entusiastiskt att göra dem sällskap.
Killen som pratar engelska heter Sergey och hans kompis tillika kompanjon heter Ivan, de är bägge två kringresande veterinärer knutna till en kedja av svinfarmer, totalat hade de ansvar för över 200 000 suggor + deras avkommor så det var inte småjordbruk vi pratade om här.

Sergey var lite av en skandinavofil med framförallt en facination för Sverige och hans favoritgenre inom musiken var svensk doom metal.
De (det var mest Sergey som pratade då han fick översätta till Ivan vars engelskakunskaper inte var så bra) tyckte det var tråkigt att de inte såg fler turister, i den här delen av landet hade de inte ens märkt av spektaklet runt fotbolls-VM.
Jag tror dock att Sergeys facination för Sverige kommer få ett abrupt slut då han på något sätt lyckats komma över en burk med surströmming.
Ingenting jag sa kunde avråda honom från att äta detta matvarornas svar på kärnvapen, det skulle provas.
De undrade över var jag hade varit och vart jag var på väg och då de fick klart för sig att detta inte var min första långresa satt jag och höll låda resten av kvällen, med ytterligare lite påfyllning av Guinness.
Till sist bytte vi lite uppgifter och om det inte redan var bekräftat att Sergey var en kille med precis rätt sorts humor så blev det konstaterat med all önskvärd tydlighet när jag fick hans mailadress.
En veterinär med mailadressen rabiess@... är fan svårt att tycka illa om.

 

Hotel Amaris

Min nyfunna vän Sergey

Uppdatering.
Jag fick den här bilden från Sergey via mail några veckor senare.
Jag citerar: "Det var fruktansvärt, det värsta jag någonsin ätit."
Med andra ord, precis som väntat.

Tisdag  Dateicon  24.7.2018  Tigericon  620km Totalt:2493km  Bordericon #3+4 5.5h Totalt:9h Weathericon

Det är inte mer än 15mil till Lettiska gränsen så jag stannar bara för att tanka fullt på resans billigaste soppa hittils för 6 kronor litern.
Gränskontrollen är som vanligt ett fullständigt vidunder av ineffektivitet och när det väl blir min tur utsätts jag för en långt mer omfattande kontroll än när jag reste in i landet vilket känns väldigt märkligt.
Alla papper blir stämplade på de rätta ställena och jag möter inga byråkratiska hinder.

Letterna däremot har tydligen återfallit i sovjetandan av byråkrati då de utöver det vanliga (pass, reg.bevis, grönt kort) även ska ha mitt körkort (vilket såvitt jag kunde se inte alls var nödvändigt för ryssarna).
Att åka in i ett EU-land på en EU-reggad hoj på ett EU-körkort och ett EU-pass var tydligen oerhört suspekt varvid alla papper trippelkollades och ram-numret på hojen kontrollerades mot reg.beviset.
Att mitt namn står jättetydligt på hojen med dekaler som syns tydligt har suttit där i åratal lurar inte en lurare.
Och det absolut mest störande av all idiotiskt gränsbyråkrati, ett slags kvitto på införsel av hojen som sedan ska lämnas som en grindslant till en fullständigt onödig byråkrat i ett eget litet utedass vid en vägbom 50 meter bort.
Det spelar ingen roll hur många gånger detta inträffar så kommer jag fortfarande aldrig tycka att det är normalt att pissa bort skattepengar och resurser på sån skit.

Det tog 1.5 timme att som EU-medborgare bli insläppt i EU med ett ifyllt införselbevis för en hoj som redan är registrerad i unionen.
Detta samtidigt som flera hundra tusen människor kunde ta sig igenom hela EU till Sverige obehindrat de senaste åren trots att de ska behandlas i första EU-land, vilket totalt jävla skämt.

Enda stoppet i Lettland blir på en skogsväg för att käka lunch och sedan snabbt vidare, skulle nästa gränspassage ta lika lång tid eller längre skulle min förhoppning att slippa köra i mörker grusas rejält.
Det fanns ju dock tyvärr ingen större anledning att anta att det skulle gå fortare och så blev det inte heller.

Letterna vid gränsen till Vitryssland siktar på fullständig jackpot i byråkrati då de förutom allt det tidagare nämnda nu absolut inte kan släppa ut mig ur landet utan att få bevis för att hojen är besiktigad.
I princip det enda jävla papper jag inte har av den enkla anledning att det aldrig någonsin begärts och är helt okänt inom hela landresande universum att det ska behövas.
Ungefär samtidigt som jag lyckats maila mig själv uppgifter från bilregistret kommer tjänstemannen viftande med ett papper på svenska och framställer det som om han gjort mig en stor personlig tjänst samtidigt som han frälst världen från ondo.
Han har gått in på Transportstyrelsens hemsida så såvida han inte körde google translate på det innan han skrev ut det så sa inte det pappret honom ett jävla skit annat än att det fanns två datum vars betydelse man kan gissa sig till.
Nu när alla papper inklusive de fullständig irrelevanta är i sin ordning är det bara att åka, eftersom byråkratin tagit så lång tid gör de inte ens den godtyckliga och oerhört övergripande kontrollen av min packning.
Jag kunde haft ena sidväskan full med handgranater och ett kärnvapen i den andra men huvudsaken är tydligen att ett papper jag kan förfalska på 60 sekunder i Photoshop visar att hojen är besiktigad när jag nu har drygt 100 meter kvar att åka innan jag lämnar landet.
Det måste vara något slags hobby för tulltjänstemän att jävlas med hojåkare bara för att de kan, nästan varenda jävla gång hittills har jag blivit ombedd att flytta undan hojen vilket ju är en relativt enkel sak för gud förbjude att några bilar skulle hindras för att de inte kan behandla en hojåkare lika effektivt som bil.

Gränskontrollen till Vitryssland är tyvärr inte heller det något vidunder av effektivitet men till deras försvar var de åtminstone de klart mest hjälpsamma hittills.
Jag får nu fylla i exakt samma tullklarering för hojen som blivit utstämplad ur Ryssland mindre än två timmar tidigare med den enda skillnaden att Vityssarnas var i A5-format istället för A4.
Nåväl, nu visste jag åtmionstone vad det var och hur det skulle gå till men likförbannat är allt detta pappersarbete oerhört tidsödande.
Vitryssarna hade även ett frågformulär vilket var enbart på ryska så en av tjänstemännen fick översätta frågorna hjälpligt, i princip verkade det vara det exakt samma frågor jag redan fyllt i när jag sökte visum men eftersom jag inte vet vad det står och en av frågorna var en ja och nej fråga så kan jag i praktiken ha erkänt att det var jag som mördade John F Kennedy.
Jag vet heller inte varför det tog så lång tid innan jag förstod det men i de slaviska språken är det något som helt försvinner när man uttalar Triumph med brittiskt uttal Traiamf, det säger dem ingenting.
Uttalar man det istället som [Trih-umfh] fattar de på en gång.

Klockan är på tok för mycket när jag äntligen får rulla in i Vitryssland och målet att slippa köra i mörker är helt krossat, även om jag sträckkör de nästan 30 milen till Minsk kommer det ändå hinna bli kolsvart.
Enda trösten är att landsvägen åtminstone håller god kvalité även om den är väldigt ojämn och framförallt, jag är nästan helt ensam på vägen.
Ytterligare en målsättning jag hade innan jag åkte var att åtminstone försöka hålla hastighetsbegräsningarna för att inte ge poliser en ursäkt att jävlas eller avkräva godtyckliga böter, det är ytterligare ett löfte till mig själv jag brutit med besked.

Jag möter ett par polisbilar efter vägen men de verkar inte bry sig och till mitt försvar ska väl sägas att det var ingen vansinneskörning heller (vilket är oerhört relativt i förhållande till ryssarnas körning).
När jag har drygt tio mil kvar till Minsk kör jag fortfarande i ren urskog och då det var mulet var mörkret när det väl sänkte sig helt kompakt.
Jag märker inte att det är något fel förrän jag möter en av mycket få bilar och måste blända av och vägen bara försvinner.
Hojen har inget halvljus, när jag jag slår av helljuset är det bara en 5w positionsljuslampa som lyser.

Det är så jävla mörkt att jag inte ser att jag kan åstadkomma någon konstruktiv felsökning där jag befinner mig så istället tänder jag extraljusen och kör med som halvljus, kör ikapp en bil vilken turligt nog körde framför hela vägen fram till ett till större delen väl upplyst Minsk.
Om någon blev bländad av extraljusen så var det inget de markerade så som nödlösning betraktat funkade det trots allt ganska bra.
Klockan är redan efter 23 när jag hittar fram till hotellet och jag är samtidigt både slutkörd och speedad av den sista körningen.

Jag gör processen kort med packningen, tar en dusch och hoppar i säng.
Lärdomen den här dagen får väl bli att utgå ifrån att varje gränspassage tar 3 timmar, hade jag haft det som utgångspunkt hade jag inte lagt en dagsetapp på 60 mil men å andra sidan: om det var enkelt skulle alla göra det?

 

Lunch i Lettland.

Vitrysslands Immigration Card

Viryssland, ett krigsmonument i form av ett MIG-23 till ära för de Sovjetiska flygare som bevakade Sovjets västra gräns