Fredag  Dateicon  3.8.2018  Tigericon  0km  Feeticon  12.59km Totalt:259.68km  Weathericon

Känner mig fortfarande helt manglad när jag vaknar och efter frukost känner jag hur min trogna följeslagare Horton börjar sparka mig i ögat.
Jag tänker inte fresta ödet så jag tar en lur i förhoppningen att det blir bättre.
Det blir det också så efter lunch beger jag mig mot byn för att se vad Chișinău har att ge.
Väldigt lite skulle det visa sig. Om jag ska vara helt ärlig och möjligtvis också lite elak skulle jag säga ingenting.

Lonely planet anger inte fler än fem sevärheter i hela stan och av dom var det bara nationalmuseum vilket var stängt, triumpfbågen och katedralen som kändes lockande.
I princip hade jag avverkat alla direkta sevärdheter en kvart efter att jag kommit in i stan.

Det var rätt långt att gå så jag passar på att ta en rejält lång lunch med en helt fantastisk mörk öl som måltidsdryck.
Det var något mikrobryggeris skapelse och den var så jävla mörk att den inte ens släppte igenom en strimma när jag höll upp den i direkt solljus, den var tamejfan som ett svart hål.
Den var det ljuvligaste jag druckit på hela resan frånsett Guinness.

Jag går igenom precis hela centrum fram och tillbaka, över en halvmil och hittar inte någonting som verkar ens en liten smula lockande.
Så det var bara att konstera att det bara fanns en sak att göra här och bänka sig på en uteservering med en annan mörk skönhet.
Det får jag defintivt ge dom, öl kan de och att döma av att det fanns tappkranar för vin i det lokala snabbköpet antar jag att de även producerar rätt stora mängder vin men kvalitén på den är jag inte rätt man att bedöma.
Men således är det väl kanske det man ska göra här då ölen är god och kostar ungefär 15 spänn.

Jag dröjer mig ändå inte kvar allt för länge för allt eftersom uteserveringen börjar fyllas tilltar dimman från cigarettröken till den grad att det fick Tjernobyl-turen att framstå som rena spa-resan i hälsomässig jämförelse.
När en gravid kvinna (som jag åtminstone hoppas drack juice och inte screwdriver) avverkat åtminstone ett halv cigg-paket medan jag suttit där är det svårt att alla fina bilar och märkeskläder till trots inte få intrycket att Moldavien utan någon större konkurrens är resans mest underutvecklade land.

En iaktagelse jag gjorde under dagen är att utryckningsfordonen i alla länder jag hittills varit i (Finland undantaget) blinkar med blåljusen jämt.
Under utryckning blinker de växelvis rött och blått precis som hemma.
Skillnaden är bara att här påkallar de fri väg med ljjusramp och sirén för ren transport, jag såg en polisbil som åkte längs hela huvudgatan i centrum som ett jävla tivolispektakel bara för att sedan svänga in på torget framför kabinettsbyggnaden, veva ner rutan och parkera.

Skulle alla polisbilar som åkte fram och tillbaka under tiden jag satt på uteserveringen verkligen vara under utryckning hade jag inte haft en chans att överleva den här vistelsen för då skulle hela stan vara som en jävla krigszon.

Kul fakta: Moldavien har i ett index tidigare utnämts till världens minst lyckliga land, en statistik som dock blivit bättre på senare år.

 

Stadshuset

Triumfbågen

Katedralen och klocktornet

Nationalteatern

Lördag  Dateicon  4.8.2018  Tigericon  164km Totalt:3843km  Feeticon  3.03km Totalt:262.71km  Bordericon #7 15m Totalt:12h20m Weathericon

Jag hade valt att hålla det lite öppet beroende på dagsform om jag skulle åka över till Transnistrien eller inte men beslutet är lätt att ta.
Dels har jag ärligt talat inte ett skit annat att göra i Chișinău än att dricka öl men framförallt hade jag ångrat mig något fruktansvärt om jag hoppat över detta.
Även om kroppen fortfarande värker lite så kan jag stanna tio gånger längs vägen om jag vill och ändå hinna med det jag tänkt göra under dagen.

Jag är lite nervös för gränsövergången då de är godtyckliga även i bästa fall, tjänstemän vid en gräns som egentligen inte formellt finns vet jag inte riktigt vad de har för spärrar men jag har hört skräckhistorier om schablonberäknad moms på samtliga tillhörigheter och andra vansinnigheter så jag har högst medvetet bara med mig det absolut nödvändigaste idag.
Då jag formellt sett inte lämnar Moldavien har jag också för omväxlings skull faktiskt också möjligheten att vända om de jävlas allt för mycket.

När jag kommer fram till gränsen (Varnita gränskontrollen) blir jag anvisad på engelska till Immigration.
Allt står enbart på Ryska inne i lokalen och när jag väl valt en lucka och kommit fram så säger helt enkelt bara idioten njet och ger passet i retur.
Nåväl, även en dålig dag dömer jag inte ut ett "land" på en person så jag ställer mig i nästa kö med några andra heiroglyfer över luckan.
Bingo, där är Mr Tommy Jensen from Sweden welcome (på engelska) efter att jag ljugit lite om vart jag skulle ta vägen.
Jag uppgav bara att jag skulle till fästningen i Bender över dagen trots att det inte finns en chans i Världen att jag inte åker in i Tiraspol när jag väl ändå är här.
Jag trodde inte en tjänsteman i ett territorium som låtsas som att sovjet fortfrande är en eftersträvansvärd utopi skulle bli så imponerad av att jag bara ville åka till Tiraspol för att ta lite kort på Sovjetregalia och Leninstatyer så jag tänkte mer att det han inte vet har han inte ont av.
Jag fick ingen stämpel i passet utan istället ett litet Migration Card som var väldigt olikt de jag fått i Ryssland och Vitryssland, i princip ett kvitto med mina personuppgifter och det datum och tid jag som senast skulle vara ute ur landet.
Då jag bara skulle vara där över dagen fick jag tolv timmar.

Fästningen var imponerande men mycket eftersatt vilket inte förvånar mig då Sovjet heller inte gick särskilt mycket upp i att bevara icke regimfrämjande kultur.
Svenskanknytningen gjorde ju det hela ännu mer intressant och det fanns också en avdelning i museet tillägnat den episoden.
Det är andra gången på resan jag snubblar runt i Karl XII:s fotspår.

Jag träffade ett svenskt par inne i fästningen som kommit till Moldavien med tåg efter att ha åkt buss till Kiev.
Det gjorde ändå att det känndes lite bättre där jag gick och svettades floder i hojkläder för oavsett hur pissdålig asfalten än är så slår hojen då fan att åka buss i alla fall.

Jag åker in till huvudgatan i Tiraspol via ett par bemannade men tämligen ointresserade milätare checkpoints med oklart syfte.
Längs Strada 25:e Oktober är parlamentsbyggnaden som direktöversatt heter Högsta Sovjet i den Moldaviska republiken Transnistrien är svår att missa då Leninstatyn i förgrunden är så jävla stor att det nästan ser komiskt ut.

På andra sidan vägen återfanns stadens torg, Suvorov Square med St. Georgs kapellet och Ärans minnesmonument över Transnistriens krigshjältar med tonvikt på WWII vilket de i likhet med Vitryssarna kallar det patriotiska kriget så jag antar att det är vedertagen Sovjetterminologi.
I förgrunden finns en evighetsflamma för att hedra de soldater som stupade då staden föll 1941 och återtogs 1944.
Någon gång i historen har ett antal män (jag garanterar att det var enbart män) satt sig ner och kommit fram till att torget behöver en utsmyckning, likt de flesta andra torg, något människor kan samlas ikring.
De har sedan tagit det kollektiva beslutet att det absolut finaste de kunde komma på att ställa dit var en stridsvagn för att fira Sovjets seger i andra världskriget, under stridsvagnen finns en kapsel med jord från Stalingrad begravd.

Jag rullar runt lite i centrum utan att finna något mer intressant annat än fler frekventa inslag av gammal sovjetsymbolism.
I princip är Tiraspol precis som jag trodde att Minsk skulle vara men inte alls var.

Jag styr kostan tillbaka mot hotellet och är återigen lite spänd inför gränsövergången då jag läst om hojåkare som utsatts för ren utpressning för att få ta med sig hojen tillbaka ur landet.
Hela spektaklet begränsade sig till att jag lämnade fram mitt pass i luckan, fick tillbaka det med vändande post och var sedan var fri att åka.
Hela gränspassagen tur och retur tog max en kvart.

Hela resan fram tills nu har i princip saknat övertydlig hastighetsskyltning, det har byggt på bashastigheter utanför och inne i tättbebyggt område.
Så icke här. På en sträckning av mindre än en kilometer skyltas hastigheten om till 4 olika hastighetsbegränsingar, alltihop utan någon uppenbar förändring i yttre omständigheter.
Det är ingen tvekan om att någon på en Moldavisk myndighet praktiserat på Trafikverket i Sverige.

Moldavien hade gränsvakter och tjänstemän posterade men då jag frågade om de ville se mitt pass var det helt uppenbart att de undrade varför då? så det var bara att vrida på rullen.
Det enda de ville veta var om jag var på väg tillbaka eller om jag åkt in i Transnistrien från Ukraina, hade det varit det sistnämnada hade det knappast varit lika smidigt.

 

Immigrationskortet för Transnistrien

Fästningen i Bender








Välkommen till Sovjet Tiraspol

Parlamentsbyggnaden

Suvorovtorget



Söndag  Dateicon  5.8.2018  Tigericon  426km Totalt:4269km   Bordericon #8 20m Totalt:12h40m WeathericonWeathericon

Dags att börja dra sig hemåt.
Det är svårt att få något flyt i körningen då medelhastigheten är låg.
Gränsövergången till Rumänien går nästan rekordsnabbt, tjugo minuter och jag är igenom.

Milen går osannolikt långsamt då byarna i Rumänien bokstavligt talat avlöser varandra, det var vanligare att det kom en ny by-skylt än att det kom en skylt för att tättbebyggt område slutar och även när det hände var det likväl knappt att man hann upp i 90km/h innan man åkte in i en by.
Anledningen var ganska lätt att se då alla husen står på en enda ändlös rad längs vägen, bakom är det bara ödemark i vad som trots allt är ett ganska glesbefolkat land.
Jag förstår att det blir så här i ett land som brottas med ekonomiska svårigheter och vägarna var faktiskt i genomgående ganska gott skick men det kändes helt tröslöst.
Framåt seneftermiddagen kändes det som om jag fortfarande åkte genom samma tjugo mil långa by.

Väl uppe i Transylvanien blir vägarna betydligt trevligare och likaså temperaturen som sjunker rejält.
Lite ångrar jag att jag lagt upp den här resan som en ren turistresa för jag vet ju sedan förra gången jag var här vilket vackert land det är och tillgången på roliga MC-vägar är riklig vilket alla hojar jag helt plötsligt möter också vittnar om.
Genom Ukraina och Moldavien var de tämligen lätträknade.

Otroligt nog börjar det faktiskt att regna när jag har ungefär 6 mil kvar till hotellet och jag kan garantera att det är första gången i världshistorien jag har tyckt det var en angenäm upplevelse när jag åkt hoj.
Det slutar dock lika snabbt som det börjar så det blev en rejäl störtskur i ungefär 20 minuter varefter det blir strålande sol igen så jag är i princip torr när jag kommer fram till hotellet.

Det var ju lite barnsligt att bo på ett Dracula-slott som inte har någon som helst anknytning till legenden men så blev det och det var precis den turistfälla man kan förvänta sig.
Det fanns en enda väg in och ut varvid jag fick gå så långt med packningen att det kändes som jag borde lägga ut ett spår med brödsmulor för att hitta tillbaka.
Men det var inte bara negativt, eftersom det är byggt som ett slott kunde jag och en hög med Italienska hojåkare (de verkar färdas i extremt stora grupper Italienarna) ställa hojarna inne på gården över natten.
Resturangen var också helt fantastiskt, baconlindat kalkonbröst med stekt riven potatis var en av resans bättre måltider.

 

Paus i Cozia, Rumänien drygt 20km väster om Moldaviska gränsen

Lunchstopp. Solen stekte på bra så det all skugga man kunde finna var av godo.

Sista stoppet före hotellet började det att regna.

Hotellet med parkering inne på borggården.

Det är oerhört vackert i Transylvanien, jag hade gärna lagt mer tid på finåka här.