Tisdag  Dateicon  31.7.2018  Tigericon  0km  Feeticon  13.01km Totalt:238.54km  Weathericon

Idag ger jag mig ut på långpromed då den huvudsakliga destinationen för dagen är Lavraklostret (Petjerskaklostret på Svenska).
Då jag inte har så mycket annat planerat tar jag alla avstickare på vägen som verkar intressanta varav den första är Marinskijpalatset.
I princip går jag igenom alla parker längs vägen och väljer i övrigt min väg med omsorg för att vara så mycket som möjligt i skuggan för idag steker det på duktigt.
Ändå verkar det som om jag genomgående haft något lägre temperaturer under hela resan än det varit hemma i Sverige mycket tack vara mycket mulet väder i Ryssland, aldrig trodde jag väl att jag skulle lämna landet på semestern för att åka till någonstans med mindre sol än hemma.

Då en obelisk i parken närmast Lavra (den eviga ärans park) var synlig på extremt lång håll gick jag självklart dit och kunde konstatera att det var Kievs monument till den okända soldaten med en evighetsflamma bredvid.
Det finns ett sådant i nästan alla europas storstäder men det här var faktiskt ovanligt smakfullt gjort.

Strax brevid stod ett oerhört märkligt men vackert monument vilkets betydelse jag inte alls begrep tills jag noterade att den långa trappan ner under monumentet med ett musem för Holodomor.
Ett folkmord Sovjetregimen med Stalin i spetsen utsatte Ukrainarna för i omvandligen av alla jordbruk till kollektiv.
Om du på något sätt som lantbrukare varit framgångsrik inom ditt gebit blev du stämplad som en Kulak, en rik bonde och skickad direkt till Gulag.
Begreppet Kulak kom att utvidgas allt eftersom impopularitet kring det katastrofala förstatligandet spred sig varvid slutligen 2 miljoner (inkluderat Ryssland) disidenter stämplats på detta sätt och deporterats.
Under hungersnöden 1932-33 utplundrades Ukrainas spannmålsförråd och transporterades till Ryssland.
Även om spannmålet tveklöst således räddade liv dit det kom så resulterade det i att totalt 7 miljoner Ukrainare dog av svält, 1/4 av den totala befolkningen och bland dom 1 miljon barn.
Att Sverige inte erkänt detta som ett folkmord är beklämmande och pinsamt.
Jag hade överhuvudaget inte den blekaste aning om den här händelsen innan jag kom hit så det var en nyttig historielektion, jag kunde bara önska att de haft lite mer förklaringar på Engelska i museet då jag lärde mig avsevärt mer av att läsa wikipediasidan på museets wifi än jag gjorde av själva utställningen.

Vidare in i Lavra där biljettluckan är ett kaos av obegriplig information.
Det är ett helt A3-plakat med olika entréavgifter och tillägg.
Det verkar först som om jag inte ens får gå in utan en guide och skulle jag anlita en personlig sådan skulle det kosta 1300UAH + avgifter (~425+ SEK).
Innan jag hinner få en fullständig snålhetsinfarkt får jag dock alternativet om självguidning till den avsevärt mer tilltalade tariffen 70UAH + en avgift för fotografering på 200 (totalt ca 90kr).

Jag lullar omkring inne på Lavra och området är verkligen vansinnigt stort, jag får senare reda på av en guide att den totala ytan för klostet är 42ha och är uppdelat i övre Lavra vilket förvaltas av staten och nedre Lavra med grottorna som förvaltas av kyrkan.
Jag kunde få en personlig guide genom de närmaste grottorna för den ändå hyggligt rimliga summan 380UAH så det nappade jag på.
Hennes kunnighet var det inget fel på men hon var inte jätteinspirerad och en fullständigt naturlig konsekvens av rabbla samma information flera gånger dagligen är att det blev som en monoton uppläst text så även om hon egentligen pratade fullt begriplig engelska var det ändå lite svårt att hänga med.

Men turen ner genom grottorna var ändå otroligt häftigt på ett väldigt makabert sätt att gå runt i labyrinten av grottor med bara ett stearinljus som visade vägen.
Korridornerna var fyllda av kistor med helgon vars helgdom jag fick förklarat för mig beträffande i princip allihop men jag vet inte om det inte trängde igenom mitt hårda skal av ateism för jag kommer inte ihåg en enda en.
Det jag däremot kommer ihåg var att en stor andel av slottes tidigare munkar valt att leva isolerade i vad som mycket träffande benäms som celler nere i grottorna.
Dessa utrymmen var så små att det knappt måste ha gått att ligga raklång på en brits, antagligen långt ifrån de krav som ställs av genevekonventionen för fångar.
De levde sedan ut sina liv i sina celler beende till sin gud med den enda mänskliga kontakten den dagliga leveransen av vatten och bröd.
Jag vet inte riktigt vad för liv man ska ha levt som människa för att man ska välja detta som botgöring.
När de sedan dog murades helt enkelt cellen igen och blev till deras begravningplatser.
Jag spenderar hela resten av dagen på klosterområdet varefter jag käkar en bit mat på en grillrestaurang en liten bit från klostret.

På vägen tillbaka till hotellet har jag tänkt titta på en byggnad kallad House with Chimaeras, en märklig byggnad prydd med ett större antal demonskulpturer.
Dessa planer håller dock på att grusas då gatan den ligger på är avspärrad av polis.
Jag går fram och pratar med dom och frågar om det finns någon chans att jag kan få smita igenom för att titta på huset och efter att ha kontrollerat mitt id och tittat igenom min väska får jag en högst tillfällig dispens för att gå fram och tillbaka till huset.
Längs gatan står bussar parkerade som är fulla med soldater vilket kändes märkligt då vi är mitt inne i Kiev men det är möjligt att de har militärer på den intilligande regeringsbyggnaden.
Jag fick ingen som helst klarhet i orsaken men polisen jag pratade med var i alla fall trevlig.
Huset var helt fantastiskt så jag hade gärna viljat granska det närmare men det kändes inte värt att göra sig ovän med en handfull poliser och två busslaster soldater för.

 

Marinskijparken och palatset


Monumentet för den okända soldatens grav

Holodomor monumentet

Lavra


Moderlandsmonumentet.
Statyns sköld pryds märkligt nog fortfarande av Sovjetunionens stadsemblem.

House with Chimaeras

Onsdag  Dateicon  1.8.2018  Tigericon  0km  Feeticon  8.69km Totalt:247.09km  Weathericon

Kistan vill inte falla till ro så jag spenderar hela förmiddagen med att skriva ikapp lite på hemsidan och boka boendet för Chișinău.
Är ju dock lite rastlös så till slut ger jag mig ändå iväg.
Jag har bestämt mig för att jag inte kan leva utan en Hard Rock Café Chernobyl T-Shirt och jag vet att de sålde dom i några av souvenirstånden uppe vid Sankt Andreas Kyrka.
Blir en längre promenad av det då jag efter att ha bärgat mitt pris även går nerför Andrijiskysluttningen vilket verkar vara krimskramset och turistsouveninernas mecka här i Kiev.
På vägen upp får ser ett riktigt hököga till säljaren t-shirten genom min påse och menar på att den kvalitén bara är skit, hans var otroligt mycket bättre.
Eftersom hans hade en lite annan design (och faktiskt uppenbart också höll bättre kvalité) så var jag inte ett dugg svårövertalad, jag hade i princip bestämt mig för att köpa en innan han ens öppnade munnen.
Jag fick också ett tack så mycket på klockren svenska för att jag inte brydde mig om att pruta på priset (drygt 80kr).

Går vägen via St. Michaels klostret och intilligande park tillbaka.
Det satt en herre och spelade på pianot idag också men även om det var skickligt spelat hade han en bra bit kvar till sin kollegas nivå.

Driver runt lite planlöst i gallerior och annat innan jag tar kvällen för sista gången i Kiev och äter kvällsmat på en uteservering.

Även om det inte fanns ett direkt enormt utbud av turistattraktioner så gillade jag ändå den här stan mycket.
Trots att de brottas med språket gör de så gott de kan och vill hjälpa till och om bara viljan finns får man det alltid att fungera på något sätt.

 

En minnesvägg för stupade i Krim vid St. Michaels klostret

 

 

Torsdag  Dateicon  2.8.2018  Tigericon  625km Totalt:3679km    Bordericon #6 1h.20m Totalt:12h5m Weathericon

Om jag är bitter på omvägen via Lettland pga Ryssland och Belarus tullunion var den omvägen ändå rätt rimlig (i distans, inte i tid) jämfört med den helt löjliga omväg jag måste ta in i Moldavien då nästan hela gränsområdet mot Ukraina utgörs av den självutnämnda republiken Transnistrien.
I praktiken en rysk bananrepublik som omöjligt skulle kunna existera utan ryskt stöd.
Trots det har märkligt nog inte ens Ryssland erkänt Transnistrien som en självständig nation.
Problemet är således att en inresa via det territoriet skulle betraktas om en illegal väg in i Moldavien då jag inte skulle fått mitt pass stämplat för inresa vid gränsen.
Det innebär att jag får åka runt till en gränsövergång direkt in i Modavien vilket är rejält västerut på väg M21 från Kiev.

Den första halvan fram till gränsen är så fantastisk infrastruktur att jag knappt tror det är sant.
Dessutom lite mulet och närmast perfekt temperatur, 23°C kändes faktiskt lite kallt jämfört med vad jag hittills haft på den här resan.
Vägstandarden kunde ju inte riktigt heller hålla i sig varvid andra halvan blir ungefär som jag fördomsfullt förväntat mig.

Det var inte några kraterstora potthål även om det fanns kortare sådana partier också men större delen av tiden var det bara asfaltkvalitén som var så jävla dålig att det var som att åka på en tvättbräda, det var total misshandel av både människa och maskin.
Till slut gav GPS-hållaren upp och det förstår jag.
Det är två sketna m3-skruv vars gäng ska hålla den sk. fågelpinnen där gps:en och hållaren är monterad, något som ihop säkert väger över ett ett halvt kilo.
När detta är satt i oscillerande rörelse så att det knappt går att se vad det står i displayen mil efter mil är det inte konstigt att det ger sig.
En idiotisk konstruktionsmiss av Touratech och inte blir det bättre av att skruvarna är så dåliga att jag till slut börjar dra runt insexnyckeln i ena skruven när jag spänner den för tredje gången.
Någon gänglåsning hade jag givetvis inte så jag improviserde med kontaktlim, det fungerade åtminstone för stunden.
De långsiktiga konsekvenserna återstår att se.

Jag får nästan panik när jag kommer fram till gränsövergången och inser att kön är så lång att själva gränskontrollen inte ens syns.
Av någon anledning spelar det ingen större roll vad det varit för väder under dagen i övrigt för så fort jag kommer fram till en gränspassage blir det stekande sol och väl över 30°.
Jag har dock inte hunnit stå där speciellt länge innan jag (tror att jag) blir helt idiotförklarad av en Moldav i kön som gestikulerar att motos minsann åker längst fram och inte står i någon jävla kö.
Det var inget jag hade den minsta avsikt att argumentera emot.
Väl inne i själva kontrollområdet blir jag åter framvinkad i kön av en uniform och för första gången på den här resan är det inte för att kunna ta mig åt sidan och jävlas lite extra utan faktiskt bara för att förkorta mitt lidande.
Tulltjänstemannen som kollar mitt pass frågar också lite medlidsamt om det inte är väl varmt i hojkläderna och det ska gudarna veta att det var.

Jag blir stoppad ytterligare en gång innan jag blir släppt vidare till Moldaviska kontrollen men allt han ville (militär att döma av uniformen) var att fråga om jag var nöjd med navigatorn och huruvida den var bättre eller sämre än en TomTom.
Bästa behandligen i en gränskontroll hittills.

Inpassagen in i Moldavien går på rekordtid.
Den sista tullaren som kollar packningen (det är alltid flera som gör i princip exakt samma sak) och faktiskt även gör en koll i hjälmen avslutar genom att fråga no drugs? (inga droger) med ett sådant förtvivlat besviket tonfall att det var som ett barn vars föräldrar glömt att det faktiskt är julafton.

De sista dryga 20 milen till Chișinău fortsätter tyvärr som på Ukrainska sidan.
Jag hade mina mer eller mindre välgrundade fördomar om Moldavien innan jag åkte och jag hade räknat med att det inte skulle vara direkt i framkant i utvecklingen.
Det blir bekräftat tämligen omgående när jag i den första byn jag åker in i ser unga män, i princip bara pojkar  i kläder och hattar som ser ut att vara teleporterade från 1800-talet.
Häst och vagn var ett vanligt inslag även i Ukraina men allt sammantaget gör att hela byn känns som om jag åkt in i Amish-land.

Trots tidsmaskinen efter gränsen när jag ändå större och större förhoppningar desto närmre jag kommer huvudstaden att få åka upp på en motorväg men det blir liksom aldrig riktigt bättre än den där jävla tvättbrädan till landsväg.
När jag väl hittar fram till hotellet vilket gudskelov var en mycket angenäm överraskning beträffande standard så är jag så jävla slut i kroppen att det är löjligt.
Det finns inte en muskel i hela överkroppen som inte värker, jag får motvilligt inse att jag börjar bli gammal.

Då klockan är mycket och hotellet har en mycket trevlig restaurang finns det ingen anledning att gå längre den här kvällen.

 

Vätskepaus ungefär halvvägs mellan gränsen och Chișinău.

Jag har märkt att jag blivit lite mer och mer lyxlirare beträffande bekvämlighet desto äldre jag blir men när jag skulle fått betala 500kr för att få strumpor och kallingar tvättade åker Y3:t och tvättlinan ändå fram.
För de som undrar kan jag vid det här laget genom empirisk forskning konstatera att det inte blir särskilt mycket roligare att tvätta även om man är lite småfull.