Lördag  Dateicon  28.7.2018  Tigericon  561km Totalt:3054km Bordericon #5 1h45h Totalt:10h45m Weathericon

Jag tycker det är en rätt kraftig varningsklocka när en gäst checkar ut en dag i förtid från en vistelse som är förskottsbetald.
Men ingen varken höjde på ögonbrynen eller ställde några frågor så troligen är det ett fenomén som inträffar oroväckande ofta.
Jag fann ingen anledning att stanna kvar den femte dagen här då jag gjort allt jag föresatt mig och stan faktiskt inte var särskilt tilltalande, språksvårigheterna hjälpte naturligtvis inte heller även om de jag stötte på gjorde så gott de kunde.
Eventuellt är en del av förklaringen till att inte ens den yngre generationen är särskilt bra på engelska att de även blir tvingade att lära sig belarusiska i skolan trots att språket överhuvudtaget inte används officiellt.

Jag ger mig i alla fall iväg och ungefär tio mil utanför Minsk på en 120km/h motorväg rullar en Toyota Landcruiser upp jämsides varefter de som satt i bilen börjar vifta så frenetiskt att jag ska stanna att vore det som om jordens undergång var nära förestående.
Jag kunde bara förutsätta att de noterat någon form av katastrof med hojen som jag ännu inte märkt av.
Väl stående där på väggrenen väller en barnfamilj ut ur bilen vars enda syfte med kapningen var att de ville ta kort och skaka min hand.
Mannen i familjen var själv en motorcyklist och hade just kommit hem från vad som verkade vara en rätt episk femtiodagarsresa genom Baikalregionen, Mongoliet och delar av mellanöstern på en Honda Varadero.
De propsade på att jag skulle följa med dem till deras bostad vilket låg nästgårds vilket säkert hade varit jättetrevligt men så här tidigt på dagen kunde jag tyvärr inte riktigt med att stanna någonstans för en obestämd tidsrymd då dagen med tanke på gränspassagen sannolikt skulle bli väl lång ändå.
Det var ett fantastiskt roligt möte och ger trots allt en fingervisning om hur uppskattade utlandsbesökare är.

Även Tatyana beklagade att de inte får fler turister även om det blivit ett sådant uppsving av kineser att flygplatsen numera skyltar även på kinesiska och det satt skyltar på kinesiska på Mir slottet.
Regimen har dock just precis utökat antalet visumfria dagar från 5 till 30 för att främja mer turism.
Men det gäller fortfarande bara om man anländer till landet via flyg, landvägen är precis lika krånglig fortfarande men jag kommer att skriva ihop en detaljerad lista om hur man går till väga i resans efterord för de som som känner sig hugade att åka hit.

Infrastrukturen i Vitryssland fram till Ukrainska gränsen är rena drömmen, milen knatar på riktigt bra och gränsövergången slår nytt hastighetsrekord på bara en timme och fyrtiofem minuter där vitryssarna expedierade min utresa på rekordfart och faktiskt avslutade med ett auf widersehen vilket jag tyckte var en jävligt nice touch.
Det är det enda en tulltjänsteman sagt vid gränskontrollerna hittills som på något sätt har gjort att jag känt att jag varit önskvärd i landet.

Det gick så fort i förhållande till ryssarna att jag fortfarande är rätt osäker på om min trih-umfh rent administrativt inte fortfarande är kvar i landet men jag skiter egentligen i vilket, sannolikheten för att jag ska åka tillbaka till Belarus överhuvudtaget är inte jättestor och att jag ska göra det på samma motorcykel är ännu mindre troligt.

Ukrainas gränskontroll var den första hittills som faktiskt tillämpat någon form av logiskt system där pass och fordon blev kontrollerade i tur och ordning framifrån och bak (vilket borde vara självklart men det vanliga är ett fullständigt kaos av godtycklighet).
De sket fullständigt i om hojen var försäkrad men till gengäld genomsökte de alla packväskorna två gånger, ena gången gjorde en kille i svart uniform en kontroll och sedan fem minuter senare gör en gubbe i blå uniform exakt in i minsta detalj samma kontroll.
Jag får tamejfan allergiska utslag av den typen av ineffektivitet och det är fan inte heller lätt och visa upp innehållet i väskorna, det är ju inte som att öppna bakluckan på en bil.
Skit samma, jag blev åtminstone inte tagen ur kön den här gången för en extrados av meningslös byråkrati utan fick bara lika mycket skit som alla andra.

Något som förvånade mig mycket var mängden ryskregisterade fordon med förmodat semesterfirare som tydligen kan korsa gränsen obehindrat trots att länderna ligger i krig med varandra 100 mil längre bort.
Det kändes väldigt märkligt.

På andra sidan gränsen är det landsväg och även om asfaltens skick var ok (man har ju sedermera sänkt sina kravkriterier då svensk infrastruktur till stora delar degenererat till u-lands standard) men det var i princip som att köra slalom i puckelpist.
I Svea rike hade en väg i det här skicket skyltats ned till högst 70 men här var det 110 (för de som kunde, Vaz och Volga-förarna höll antagligen plattan i mattan).
Att hastigheten skyltades ned till 60 genom byarna sket ukrainarna högaktningsfullt i, då jag gjorde misstaget att åtminstone släppa ner till 100 blev jag omedelbart omkörd vilket nog faktiskt tom är snäppet sämre än Ryssland i hastighetsefterlevnad.
Återigen borde jag egentligen hålla hastighetsbegränsningarna bättre men jag står fast vid att det blir allt för farligt att avvika så mycket från övrig trafik.
Fjädringen på Tigern tog puckelpisten med den äran men det kändes i axlarna efter ett tag så det fick bli några korta stopp efter vägen för att ladda om för nästa svarta backe.

Navigeringen fram till Hotell Ukraine var rätt okomplicerad så jag är framme strax efter kl. 19 och blir invinkad till hotellets parkering av en annan biker som i lag med drygt 20 andra grekiska motorcyklister kört hit bland annat via Moskva.
Hotellet och rummet som har utsikt över Maidan-torget är för övrigt bland de finaste jag bott i, mycket hög standard för under 600kr natten och läget kunde knappast bli bättre.
Den bevakade parkeringen på hotellet kostade under 10kr natten vilket heller inte direkt gjorde ont, jag kunde stått där en månad för vad en natt kostade i Moskva (eller ett halvår om det är Natasha som räknar på kostnaden).
Jag språkade med en annan av dom senare och han var lite avundsjuk på mig som solo-åkare då han menade på att försöka hålla ihop hela deras grupp på vägen var en pain in the ass och det tror fan det, jag fattar inte ens hur det kan ha varit genomförbart i den ryska trafiken.

Efter en dusch går jag ner till parkeringen och ser över hojen, det jag redan märkt är att puckelpisten fått GPS-fästet att vissna vilket jag fick dra åt ganska rejält så de muttrarna hade fått rejält med massage.
Ena skruven till nedre väskfästet på vänster sida hade nästan vibrerat ut helt och hållet (den är minst 20mm lång).
I övrigt märkes inga uppenbara sviter av behandlingen.

Efter kvällsmat i hotellets restaurang (anka med potatis och öl för 115kr) går jag en tur ner på stan
Gatan mellan de olika delarna av Maidantorget var avstängd för trafik (vilket den tydligen alltid är på helgkvällar) och det var en slags show med fontänerna till musik så det var en trevlig liten promenad.
Jag dricker en liten kvällsavec på en uteservering ett stenkast från Maidan-torget.

Ett par bondpojkar hade parkerat sin häst och vagn vid en stolpe medan de handlade på bensinmacken (efter motorväg M5 ca 20mil från Minsk).

Lunchstopp längs E95 drygt 12mil söder om Vitryska gränsen.

Utsikten över Maidantorget från rummet på hotellet.

Söndag  Dateicon  29.7.2018  Tigericon  0km  Feeticon  9.46km Totalt:214.44km  Weathericon

Jag vet inte vad det är men jag mår skitdåligt (jag drack bara ett par öl och en whisky så det är inte orsaken).
Kistan har hängt med hyggligt fram tills nu men nu har den totalhavererat.

Jag får nätt och jämt behålla frukosten och något plågad ger jag mig ut på stan.
Från Maidantorget går jag till Sofiakatedralen, en vacker byggnad utvändigt men som de flesta andra den här resan är det en ortodox kyrka varvid väggarna invändigt är klädda med målningar och ikoner vilket gör dem enligt mitt tycke väldigt dystra och mörka.
Efter att ha tvingat mig uppför trapporna i klocktornet blir jag belönad av en mycket vacker vy över Kiev.

Då gulddomerna på St. Michaels klostrets kyrka syntes tydligt från Sofia var det ett givet mål.
Efter att ha besökt kyrkan och klocktornet även här går jag mot parken bakom kyrkan och möts av ljudet av pianomusik.
En kille sitter och spelar oerhört vacker musik på ett urgammalt piano uppställt på trottaren.
Det är den i särklass mest begåvade gatumusikant jag någonsin stött på, det var ingen sämre upplevelse att sitta där på trappan och lyssna än om man betalat för en svindyr konsert.
Jag satt där bra länge och hade inte hungern tvingat mig därifrån hade jag suttit där ännu längre.

Jag lyckas med konststycket att trots engelsk meny ovetande om saken beställa fisk i gräddsås och jag var tvungen att äta så om jag tyckte jag hade problem med magen i morse så lär det fan inte bli bättre av detta.
Jag gjorde så gott jag kunde för att sanera firren så vi får väl se hur illa det blir.

Jag drar vidare till Sankt Andreas kyrka vilket var en slående vacker byggnad som tyvärr var stängds för renovering vilket en kvinna vid foten av trappan förklarade för mig så långsamt och övertydligt att jag kände mig helt förståndshandikappad, det var helfestligt.
Jag antar att man blir sådan när man måste förklara samma sak för korkade turister hundratals gånger om dagen.

Jag driver runt lite på Volodymyrska hill och i anslutning till den låg en gata där hela trottoaren var täckt av lokala konstnärers verk, mestadels mycket vackra landskapsmålningar.
Nu pallar jag helt enkelt inte längre då illamåendet bokstavligt talat står mig upp i halsen varvid jag drar mig tillbaka till hotellet.

 

Frihetsmonumentet på Maidantorget

Fontän med statyer föreställande de fyra grundarna av staden Kiev

Sofiakatedralens klocktorn och utsikten därifrån

Sofiakatedralen

St. Michaels klostret



Även här var jag uppe i klocktornet


Det finns ingen liten filmsnutt som kan göra den här killens talang rättvisa.
Hade han sålt biljetter till en konsert hade jag inte tvekat en sekund.

Utrikesministeriet var en imponerande byggnad.

En staty med karaktärer från filmen Chasing two hares, en folkkär 60tals film från Kiev.
Symboliken ska vara att den som jagar två harar fångar ingen och mannen är nere på knä för att fria till en kvinna han enbart vill ha för pengarna samtidigt som han sneglar efter en annan.
Skalbaggen på hans ändalykt ska tydligen symbolisera hans oärlighet (det måste vara något från Ukrainisk folktro för jag fattar inte den parallellen alls).

Sankt Andreas kyrka och vyn från utsiktsplatsen


Längs gatan i konstnärskvarteret

Måndag  Dateicon  30.7.2018  Tigericon  0km  Feeticon  11.09km Totalt:225.53km  Weathericon

Revelv vid den okristliga tidpunkten 06.30.
Hänger på låset till frukostrestaurangen som öppnar 07 för att hinna kasta i mig lite mat innan jag måste ner till Taxin som är beställd till 7.10 för att ta mig till mötespunkten för turen till Tjernobyl.
Vi är ungefär ett dussin deltagare i vår engelskspråkiga minibuss vilket var en rätt lagom stor grupp.
Guiden pratade bra engelska och gav lite bakgrund innan hon lämnade över till dokumentären The Battle of Chernobyl på bussens TV.

Vi transporteras strax under två timmar till spärrzonens yttersta checkpoint, Diatky där det är allmän avstigning för kontroll av pass.
Samtliga deltagares uppgifter har registrerats av tur-bolaget till myndigheterna i förväg då det krävs tillstånd för samtliga som ämnar åka in i området.
Det var lite bisarrt att det var ett souvenirbås precis bredvid en rätt så badass militär checkpoint komplett med spikmatta och radiakbåge.
Kontrollen tar lite tid men är helt oproblematisk varefter vi får åka igenom.
Bussen stannar precis på andra sidan checkpointen för allmänt toabesök då detta är sista chansen på större delen av dagen.

Efter det åker vi några kilometer till ödebyn Zalissya där alla som känner sig så manade (vilket självklart var alla) får utforska fritt.
Detta till skillnad från Pripyat där byggnaderna förfallit så till den grad att myndigheterna bestämt att ingen längre (sedan 2011) får gå in i byggnaderna och polis patrullerar regelbundet för att se till att det efterlevs.
Jag hade betalat extra för en personlig geigermätare och det var så totalt värt varenda krona.
Hinner inte mer än över tröskeln till första huset innan den börjar leva rövare och siffrorna rusar iväg i displayen, även om jag innerst inne vet att det är ofarligt gav det ändå jordens adrenalinskjuts.
Det är helt otroligt hur långt byggnaderna har gått i förfall på vad som inte känns som någon direkt evighetslång tid.
Även vägen genom byn som en gång medgett motortrafik är numera en asfalterad gångstig.

Vi åker vidare ytterligare ett stycke till nästa checkpoint vilket är checkpointen vid Leliv in i 10 kilometers zonen.
Härifrån åker vi inte långt innan vi stannar vid byn Kopachi för avstigning vid ett monument för andra världskrigets soldater.
Innanför monumentet ligger ett gammalt barnhem som vi åter tillåts utforska, även om det var mitt på dagen och vi var en hel grupp människor var det ändå en jävligt kuslig känsla att traska omkring därinne bland gamla läroböcker, våningssängar och trasiga dockor.
Dosimetern har vid det här laget gått ifrån att tjuta sporadiskt till att varna oavbrutet.
Barnhemmet är tillsammans med bara en ytterligare tegelbyggnad de enda byggnaderna från byn som fortfarande finns kvar, resterande byggnader var i trä och raserades och grävdes ner under högar som ny pryds av varningsskyltar för radioaktivitet pga den höga strålning de drabbades av.

Vi stannar vid stadsskylten som välkomnar en till Pripyat för allmän kulsprutefotografering för nu börjar vi närma oss det huvudsakliga målet och stämningen i bussen är så spänd att man kan ta på den.
Vi åker via Stalin Boulevard (vad annars) in i en stad som kommunistregimen byggt upp från grunden som ett slags mönstersamhälle där drygt femtio tusen människor skulle vara levande dockor i ett skyltfönster mot världen.
Hotellet kallat Polissya hotel var dit människor från den fria världen inkvarterades för att med egna ögon kunna se hur strålande kommunismen var men samtidigt som de smörjde sina krås på stadens restuarang så svalt människorna i Kiev ett par timmar bort.

Även om det var var lite tråkigt blir det snabbt uppenbart under vår exkursion varför man inte längre får gå in i byggnader då vi omedelbart ser flera byggnader i olika grader av kollaps.
Det är således också rätt uppenbart att detta mönstersamhälle verkligen bara var ren kosmetika då inte ens byggnadsverken höll en vettig byggstandard, trettio år är ändå inte särskilt lång tid för en byggnad i sten och betong.
Naturen håller med full kraft på att återta sin förlorade mark, det är vackert på ett väldigt kusligt sätt.

Vi går förbi några hyreshus, stans snabbköp och kommer till slut ner till sjön där det ligger en terass som knappt längre är synlig pga växtlighet.
Härifrån går vi upp till stadens biograf, Hotel Polissya, stadens torg med kulturpalatset och stadens restaurang (en restaurang på femtio tusen invånare känns lite klent men det var väl antagligen bara politruker som fick äta där ändå).

Vi går förbi stadens posthus vilket även på andra våningen inhyste lokalradiostation som sände ut meddelandet om total evakuering 27:e April 1986.
Även om samtliga 43000 invånare evakuerades på under tre timmar får ändå den bedriften ses i perspektivet att beslutet om evakuering först togs mer än ett dygn efter olyckan då hela befolkningen redan exponerads för potentiellt dödliga doser av radioaktivitet.
Det är lite signifikativt för hur repressiv sovjetkommunismen var att folk fortsatte med sina dagliga liv trots att soldater i skyddskläder och ansiktsmasker gick runt på stadens gator och mätte strålningen.

Sedan kommer vi så fram till vad som helt klart är de mest berömda vyerna i Pripyat, det övergivna nöjesfältet med krockbilarna och pariserhjulet, det var en otroligt mäktig upplevelse.
Återigen också väldigt proffsigt av guiden att ge oss all den tid vi behövde för att titta och fotografera för det här var en av rundturens absoluta höjdpunkter.
Härifrån gick vi till Avanhard Stadium, en gång hem för FC Stroitel Pripyat.

Sedan kom ett litet avsteg från reglerna då vi kom till stadens badhus.
Jag misstänker att det helt enkelt finns ett för stort intresse bland folk att se den övergivna bassängen att de inte kan stå emot så via en trappa som för länge sedan sett sina glansdagar tar vi oss upp till bassängen.
Jag kan egentligen inte riktigt svara på varför det var så mäktigt att se en tom bassäng men det var faktiskt det och att döma av de andras reaktion var jag inte ensam.
Vi fick även gå in i en intilliggande skola där soldaterna som arbetade med förslutningen de sk. likvidatorerna använt ett av de större rummen som samlingslokal vilket fått till följd att en stor del av lokalens golv är täckt av ett helt hav av andningsmasker.
Självklart finns det även här en och annan trasig docka.
Jag har som tur är inga större anlag för sånt för detta är det stoff mardrömmar görs av, även om den inte hemsökt mig när jag sover kan jag fortfarande tydligt se den här lokalen framför mig när jag skriver detta.

På vägen tillbaka till bussen flockas en annan grupp runt en räv som tydligen lärt sig schemat för de här turerna och kommer varje dag då den vet att den blir matad med snacks av besökarna.
Jag vet inte hur det påverkat faunan i övrigt men strålningen har då uppenbart inte gjort djuren dummare i alla fall.
Kul grejj: När det stod i informationen att man skulle ta med sig snacks att ha att äta på bussen tolkade alla icke i grunden engelskspråkiga det som att man skulle ta med sig ett mellanmål.
Samtliga som hade engelska som förstaspråk hade tagit med sig chips.

Lunch i Kantina No 19 vilket är samma ställe som arbetarna på Tjernobyl åt och äter (det är fortfarande folk som arbetar med avvecklingen av verket).
Guiden som i övrigt var rätt bra på engelska uttryckte det som att jag hade refused (vägrat) måltiden vilket jag tyckte var lite roligt.
Det var helt enkelt för komplicerat att försöka förklara allt jag inte tål så det var lättare att ta med en readymeal men det är möjligt att jag faktiskt hade vägrat då måltiden var en sallad eller är det bara jag som tycket det är lite tveksamt?
Helt klart ett fall då man inte vill äta närproducerat.
Innan vi ens fick gå in i matsalen fick vi kliva igen en av många radiakbågar under dagen, då man redan börjat bli immun mot dosimetrarna som tjutit större delen av dagen så var det en lite örfil som tog tillbaks en in i verkligheten.

Härifrån åkte vi till själva kärnkraftverket för att se den nya sarkofagen och ett minnesmonument till de människor som offrade sina liv för att rädda världen från en långt större katastrof än utfallet blev.
Då sarkofagen pga av strålningen inte kunde byggas på plats över den gamla reaktorn byggdes den bredvid och flyttades över reaktorn på ett slags räls.
Den totala kostnaden för byggnationen uppgår till 1.5 miljarder euro och är det största flyttbara byggnadsverket i historien.

Efter det gick färden vidare till den övergivna militärbasen Chernobyl 2¹ och radarstationen Duga 1, en del av Sovjets varningssystem för ballistiska missiler.
Det var ett otroligt imponerande byggnadsverk som bedömts efter en påbörjad demontering vara allt för komplicerat och kostnadskrävande för att riva så det får helt enkelt stå kvar.
Vi var även inne i manskapsbyggnaderna och kontrollbyggnaden komplett med lektionssal där rekryterna pedagogiskt fick lära sig känna igen olika missiltyper.

På vägen tillbaka gjorde vi ett kort stopp vid en robotkyrkogård där ett antal olika robotar står uppställda som användes i saneringsarbetet.
Livslängden var tydligen extremt begränsad på grund av den mycket höga strålningen.

Nästa stopp var Tjernobyls brandstation där det utanför står ett monument tillägnat de brandmän som var först på plats efter olyckan.
Med tanke på hur de agerade även efteråt hade det antagligen inte gjort någon skillnad men de brandmän som var först på plats kunde inte se någon strålning från vad de trodde var en vanlig brand pga att deras mätinstrument (en föregångare till geigermätaren) helt enkelt inte kunde uppmäta en så fasansfullt hög dos varvid det på deras instrument inte såg ut att vara någon strålning alls.
Heroismen hos de brandmän som var på plats efter olyckan måste vara bland det största mänskligheten någonsin skådat.
Den försa insatsen hade i brist på bättre vetande använt vatten för att släcka det de trodde var en vanlig brand.
Vattnet var dock helt verkningslöst på reaktorkärnan men hade sipprat ner genom cementgolvet under reaktorn och bildat en pool av vatten under reaktorkärnan som pga att hettan riskerade att smälta igenom.
Hade detta inträffat och magma från reaktorkärnan kommit i kontakt med vattnet hade det utlöst en kedjereaktion jämförbar med en gigantisk atombomb som skickat så höga grader strålning upp i atmosfären att det förvandlat större delen av den europeiska kontinenten till ett obeboligt dystopiskt ödelandskap.
De brandmän som sändes in för att dränera vattnet räddade europa från undergången väl medvetna om att den strålning de utsattes för var dödlig.
Det var i praktiken ett självmordsuppdrag de villigt accepterade och samtliga förklarades med all rätt som nationens hjältar.

Det sista stoppet före sista checkpointen (vi åkte genom tre totalt med gradvis lägre tolerans för accepterad strålningsdos) var vid skylten som välkomnar en till Tjernobyl, ett givet fototillfälle.

Det var en otroligt mäktig upplevelse och sett till att det faktiskt var en hel dag, 12 timmar med transporten fram och tillbaka kan jag inte påstå att det var dyrt heller.
Apropå dyrt gjorde jag misstaget att hoppa in i en Taxi utan att förhandla pris vilket gjorde att han helt godtyckligt knappade in kostnaden för färden, taxametern går visst inte direkt varm här.
Men faktum är att det bara innebar 250UAH jämfört med 143 som hotellet ordnat i morse.
På något konstigt sätt respekterar jag ändå det, att det trots allt finns en gräns för vad de plockar naiva turister på.

P.S. Suedes musikvideo till Life is golden ger en otroligt bra översikt över hur det ser ut i Pripyat nu.

¹ En krigslist, det existerar inget Chernobyl 1.

 

Diatky checkpoint, Checkpoint #1 för Tjernobyls spärrzon, 30 kilometers zonen.

De fordon som fått en för hög dos strålning får aldrig lämna området varvid de överges någonstans innanför yttersta spärrzonen.

Vad som en gång var huvudgatan genom Zalissya, en by som före olyckan hade 2000 invånare.

Övergivna hus och byggnader i Zalissya



Lanthandeln i Zalissya


Fler ödehus i Zalissya.
De övergivna gosedjuren man såg lite varstans gav mig en extrem obehagskänsla vilket förstärktes av att dosimetern nu började pipa för strålning.



Vägen förbi Zalissya. Det är ingen våldsam trafik inne i spärrzonen.

En avslappand jycke vid checkpoint #2, Leliv.
Detta är 10-kilometers zonen.
(Det är absolut förbjudet att ta kort på själva checkpointen.)

Innan vi kommer fram till där byn Kopachi förut låg åker vi förbi kullar med rasmassorna från de rivna husen.

Kopachi, krigsmonumentet och barnhemmet




Välkommen till Pripyat
Jag är inte fullt så dyster som jag ser ut, jag hade solen rätt i ansiktet.

Rundvandring i Pripyat


Även om det var tråkigt förstår jag varför de tagit beslutet att inte låta turister gå in i byggnaderna längre.

Stadens café som heter... Café Pripyat, vem hade kunnat gissa det?


Caféets terrass ligger precis vid sjön, det var nog väldigt fint på sin tid.

Mmm, mer än 12ggr normal strålningsnivå

Biografen i Pripyat vilken häpnadsväckande nog inte heter Bio Pripyat utan Prometheus.
Någon inom stadsplaneringen fick antagligen sparken för det beslutet.

Kontor för företaget som hade hand om kärnbränslet från kärnkraftverket.
En av få byggnader som fortfarande användes en tid efter evakueringen.

Polissya hotel

Kulturpalatset

Restaurangen låg på våning 1, bottenvåningen var en livsmedelsbutik


Telekommunikationsbyggnaden. På översta våningen låg lokalradiostationen som sände ut meddelandet om evakuering.

Nöjesfältet




Avanhard Stadium

Badhuset


Den gamla skolan som likvidatorerna använde.
När jag sluter ögonen kan jag fortfarande tydligt se havet av gasmasker och höra dosimeterns vilsinta ylande.
Det var inte alls det jag tyckte var bäst med turen men det var helt klart det som gav starkast avtryck.

Den tama räven

Kantina nummer 19.
För att få gå in i matsalen var man tvungen att gå igenom en strålningsmätare.
Man ställde sig på plattan och höll en hand på var sida på inplastade rektangulära plattorna under dem gröna lampan.
Vid godkänd mätning låste bommen upp så att man kunde kliva igenom.

Tjernobylkärnkraftverket.
Minnesmonumentet och sarkofagen över reaktor 4 i bakgrunden.

Chernobyl 2 basen och Duga 1






Lektionssalen


Propaganda på basen

Robotkyrkogården

Minnesmonumentet för de brandmän som var först på plats efter olyckan.
Monumentet står utanför Tjernobyls brandsstation som fortfarande är i aktivt bruk.

Väkommen till Tjernobyl