Onsdag  Dateicon  25.7.2018  Tigericon  0km  Feeticon  13.34km Totalt:109,81km  Weathericon

Hotell Yubileiny är en tidskapsel från tidigt åttiotal, allt går i mörka färger elller som bäst mörkt orange.
De har dock följt med tiden såpass att hotellet numera är rökfritt men det enda de gjort för att åstadkomma detta är att sätta upp skyltarna.
Då inget annat är gjort och folk rökt som borstbindare under 2/3 av hotellets existens undrar jag hur de tänkte där?
Alla ytor luktar fortfarande som att kliva ner i en källarlokal i en gangsterfilm från fyrtiotalet, man känner att dimman ligger tät även om man inte ser den.
Alla våningar har stora gemensamma ytor där gästerna kan umgås vilket är ganska typiskt kommunistarkitektur.
När jag efter frukost går till receptionen för att hämta mitt pass (de måste registrera min närvaro till fabror staten) så säger receptionisten vilket är en äldre babushka när jag frågar efter passet Yes, you may have it (ja, det kan du få) med ett sådant föraktfullt uttal att det kändes som om jag kanske borde uttrycka någon slags tacksamhet för ynnesten eller rent av tacksamhet över att hon låter mig leva... tills vidare.

Jag lämnar hotellet och går till Belarusian Great Patriotic War Museum, de kallar det inte andra världskriget här utan det stora patriotiska kriget.
Det var en så angenäm upplevelse som det kan bli sett till ämnet och till skillnad från i Ryssland är allt närmast exemplariskt uppskyltat även på engelska.
Efteråt tar jag en tur i den intilliggande parken där det står något slags monument som att döma av beskrivningen ska symbolisera allt möjligt men antingen aldrig blev färdigställt eller också är vissa delar nedmonterade för det är som om plaketten hörde till ett helt annat monument än det som det faktiskt sitter på.

Härifrån går jag vidare till Zaslavskys judiska monument som uppförts för att hedra de 5000 människor som nazisterna sköt 2:e mars 1942.
Totalt sett mördades 246 000 av totalt 375 000 judar i landet så de led svårt under nazisternas ockupation och andelen judisk befolkning är nu nere i bara 13 000.
Ett kusligt monument över mänsklig grymhet med människor som står på led i väntan på att bli avrättade, tyvärr har de låtit det förfalla något varvid det i princip håller på att växa igen.

Jag går på stadsvandring förbi konstmuseet och ner mot järnvägsstationen för att titta på Minsk gates, stadsportarna.
Därifrån genom några parker till stadshuset, den heliga andes katedral och vidare till Island of tears, tårarnas ö även betitlad modet och sorgens ö.
Det är ett monument över de Belarusiska soldater som stupade eller skadades i kriget i Afganistan i slutet på 70 och genom 80-talet.
I mitten på ön står ett kapell med namnet på de nästan 800 stupade och mot stadens centrum står en bronsstaty föreställande en gråtande ängel vars tårar sakta trillar nerför kinden i sorgen över att inte ha kunnat skydda de fallna soldaterna.
Man kan ju ha vilka åsikter man vill om politiken bakom men statyn i sig var väldigt välgjord.

Jag tar omvägen tillbaka tillbaka till hotellet genom några av stadens gallerior.

Kul fakta om Vitryssland: 2015 blev Vitryssland officiellt världens mest alkoholpåverkade land med den högsta alkoholkonsumtionen per capita i hela det kända universum.
Den Belarusiska regeringen förnekade ihärdigt "utmärkelsen" och hävdade att mätmetoden var otillförlitlig då WHO inte inkluderade barn i statistiken.

 

Patriotiska krigsmuseet

Jag har varit på många krigsmuseer men det här var första gången jag sett en gasmask till en häst.



På ett museum över andra världskriget har han väl ändå sin plats den gamla massmördaren...

...som var så oerhört generös överför sitt folk.
(Daglig brödranson till boende i det belägrade Leningrad.)

Segersalen (Hall of Victory)

Monumenetet i segerparken med den otroligt felaktiga beskrivningen.

Zaslavskys judiska monument

Huvudpostkontoret i Minsk

Minsks gamla stadsportar
Tornet till vänster pryds av en klocka vilket är den klocka de visar i Vitrysk TV på nyårsafton, tornet till höger pryds av stadsvapnet för den Sovjetiska republiken Belarus.

Flicka med paraply staty i Mikhaylovsky Public Garden

Stadshuset

Katedralen

Tårarnas ö

Torsdag  Dateicon  26.7.2018  Tigericon  0km  Feeticon  9.67km Totalt:119.48km  Weathericon

Det finns sanneligen inte mycket att se här så jag får ett infall att jag ska se om jag inte kan boka en guidning till ett par av de mest berömda slotten i Belarus, Mir och Nesvizh Castle.
Det visar sig faktiskt gå att ordna så guiden Tatyana kommer och hämtar mig imorgon bitti, om vi hinner blir det även en tur till Stalin Line vilket är en militär temapark för hela familjen.
Jag hoppas verkligen vi hinner för det låter helt absurdt, jag bara måste se den.
Det tog dock lite tid att ordna detta så jag lämnar inte hotellets dystra träinredning bakom mig förrän en bit in på eftermiddagen.

Den första destinationen är rent praktisk, jag behöver ett par nya lampor till hojen och har googlat upp en biltillbehörsfirma en dryg kvarts promenad från hotellet.
Det var lite knepigt att hitta men väl där var det inga problem, 2st Osram H4 införskaffades a' 20: - stycket.
Bara att hoppas att det inte är något mer omfattande problem som gjort att den sköt bägge lamporna samtidigt.

Därifrån kryssar jag rätt planlöst, de uppenbara sevärdheterna i den här stan kunde ledigt avverkas på en dag.
Där har de allt lite att jobba med om de ska få in mer turiststålar.
Appropå stålar ville guideföretaget ha betalat i Euro vilket var rätt lustigt då jag kunde välja i bankomaten om jag ville ha Rubel eller US dollar.
Det slutade då med att jag fick ta ut en helt löjlig bunt med Rubel och växla i hotellets egen växlingsdisk.

Jag tar mig ner till Frihetstorget, parlamentsbyggnaden och helgonen Simon och Helenas kyrka, aka röda kyrkan.

Jag hamnar nere vid järnvägsstationen igen och ser en av de typiska city tour bussarna så det var bara att hoppa på och mot en rätt rimlig avgift på 30BYN (~130SEK) få sig en rundtur.
Det var faktiskt värt pengarna inte så mycket för sevärdheterna i sig utan för att kommenteringen i lurarna var så underbart propaganda-aktig att den kunde varit producerad av Nordkoreansk statstelevion (eller Fox News).
Jag väntade mig nästan när vi körde över ett fartgupp att jag skulle få redan på att det var Europas högsta och bästa fartgupp, invigt av republikens president till ära för alla Vitrysskands invånare.

Då allting låg så utspritt tog turen nästan två timmar och jag har ingen aning om vad den egentligen avslutades med då guiden enbart pratade ryska men då vi alla fått varsitt armband märkt 10% discount när vi klev på så förutsätter jag att det var någon slags exit through the giftshop så jag skippade det och lämnade de rysktalande åt sina öden.

Jag drog mig tillbaka till hotellet, gjorde det som behövde göras med hojen och laddade för morgondagen.

 

På promenaden till biltillbehörsfirman såg jag ett av mycket få tvåhjuliga fordon jag såg i Minsk.

Vandring genom stan

Frihetstorget och parlamentsbyggnaden, turbussguidningen påstod att hela byggnaden uppförts för hand men jag har inte hittat något belägg för att det är sant.

Röda kyrkan

På guidad tur med buss, först gör vi en drive-by på Republiken Vitrysslands statssäkerhetskommitté, avsevärt med känd under förkortningen KGB.
Att döma av byggnaden en tämligen stor arbetsgivare.

Segertorget

Nationalbiblioteket, en facinerande byggnad.

Och om Nationalbiblioteket var en fascinerande byggnad är det ju ändå ingenting jämfört med den här.
Komarovskiy market, det kan inte bara vara jag som ser likheten med en stormtrooper hjälm?

Någonting, någonting heliga guds moders kyrka (Church of the Intercession of the Mother of God)

Frihetspalatset

Fredag  Dateicon  27.7.2018  Tigericon  0km  Feeticon  5.5km Totalt:204.98km  Weathericon

Blev upphämtad av min guide Tatyana kl. 9.
Till skillnad från den tungt accenturade propagandan på turbussen talar Tatyana engelska bara med en ytterst mild brytning, jag anser mig själv vara flytande men hennes språkkunskaper var bättre än mina.
Således blev det en mycket givande konversation till Nesvizh slott om allt och ingenting.
Propagandan lyste med sin frånvaro om än att delar av konversationen enligt min helt oinsatta mening gav en något förskönande bild av tillståndet i landet men så är hon ju också anställd av staten.
Slottet var oerhört imponerade och har varit i familjen Radziwiłłs ägo sedan de byggde det i slutet av 1500-talet och fram till 1939 då de blev utkastade av den invaderande röda armen.
Under Sovjettiden användes slottet som sanatorium men 1994 förklarades det som ett kulturv och finns uppfört på Unescos världsarvslista.
Ett intressant faktum från ett svenskt perspektiv är att Karl XII:s armé plundrat slottet och förstört fortifikationerna under det stora nordiska kriget i början av 1700-talet.
Enligt Tatyana ska det finnas kanoner från Nesvizh på svenska museum.

Härifrån går färden vidare till Mir slott, även det en slående vacker byggnad dock lite mer naggat i kanten än Nesvizh men så har även Nesvizh renovering kritiserat för att vara epoken trogen så jag såg det inte som en nackdel.
Även detta slott har varit i familjen Radziwiłłs ägo vilka renoverade slottet och använda som familjens sommarstuga (Tatyana använde ordet datja).
Genomgående under hela den mycket kunniga guidningen förekom namnet Radziwiłł oerhört flitigt varvid jag kunde dra slutsatsen att större delen av nuvarande Vitryssland måste stått under familjens kontroll.
Slottet omgavs urpsrungligen av skog men den dåvarande ägaren fick ett infall att han istället ville ha en sjö i anslutning till slottet (inte en vallgrav vilket annars hade varit mer typiskt) varvid byborna beordrades att kapa alla träd och börja gräva (för hand naturligtvis för något annat stod inte till buds på den tiden).
Legenden säger att byborna var så förargade över det beslutet att byns häxa uttalde en förbannelse över familjen Radziwiłł att de skulle drabbas av ett dödsfall för varje träd som höggs ned.
Uppenbart har detta löfte aldrig infriats då delar av familjen lever än idag vilket väl får anses som ganska anmärkningsvärt då överlevnadsprocenten bland kungligheter och adel annars väl inte var vålsamt hög i sovjet men tydligen lyckade de rädda livhanken genom att bli spioner åt sovjet.

Dagen avslutas med omvägen tillbaka till Minsk via Stalin Line.
Att de bevarat en fortifikation sedan andra världskriget är väl inte så konstigt sett till hur militärfixerade de är att de gjort det till en temapark för hela familjen är faktiskt ganska bisarrt.
Det var ganska tydligt att det här inte var Tatayanas territorium riktigt men hon kunde ändå berätta en del detaljer jag annars inte fått mig till del alls då allt stod på ryska och de tidstypiskt soldatklädda guiderna anställda av parken endast talade ryska.
Den helryska guidningen hade jag blivit påtvingad på alla de här ställena för övrigt så även om jag betalade förhållandevis mycket pengar för den här utflykten (€160) så slapp jag åtminstone de guiderna då jag hade en egen.
Den sovjetiska marchmusiken som dånade i högtalarna under tiden som barnfamiljerna gick runt stridsvagnar, artilleripjäser och i princip alla militärfordon som finns kändes helt absurd.
Jag fick betydligt mindre sovjetvibbar i Vitryssland och Minsk än jag på förhand hade trott då det egentligen inte finns så mycket mer lämningar av den tiden här än i de delarna av ryssland jag besökte (bortsett från ett antal helt episka hockeyfrillor i Minsk) men här var det då ingen tvekan om att arvet fanns starkt.

En fantatiskt trevlig dag som tyvärr resulterade i migrän som gjorde mig sängliggande resten av kvällen efter återkomsten till hotellet.

 

Nesvizh slott










Mir slott




Det måste varit hårda bud att växa upp på den tiden för den här rustningen är då inte stor.




Trapporna upp i tornen var tämlingen klaustrofobiska




Slottskyrkan, den heliga treenighetens kyrka

Stalin Line





Hela komplexet var enormt stort

All utrustning som var uppställd var rätt uppenbart inte tidstypisk för WWII, det fanns betydligt mer moderna saker




Det fanns möjlighet att både skjuta vapen med lösplugg vilket inte lockade det minsta och att åka med i en T-34 till en rätt hög kostnad.
Även om det var dyrt ångrar jag faktiskt lite att att jag inte gjorde det, när fan kommer den chansen igen?

Den av Afghanerna så fruktade MI-24 "Hind" helikoptern, hade inte Amerikanarna försett mujahedin med stingermissiler är jag övertygad om att den här avgjort kampen.