Torsdag  Dateicon  7.8.2014  Tigericon  0km

Idag låter vi hojarna vila vilket är tur då jag efter de konstanta vibrationerna genom styret hela gårdagen har så ont i armar och axlar att jag knappt klarar av att lyfta armarna.
Efter frukost beger vi oss mot busshållplatsen. Det kändes som om vi borde vara på rätt ställe men jag frågar ändå en inföding för säkerhets skull.
Jodå, helt klart är det rätt linje men i fel riktning. Navigatören håller stilen.

Efter en kort busstur går vi rakt mot det mest givna och välkända landmärket i Reykjavik, Hallgrímmskirkja.
En mycket ståtlig och imponerande byggnad utvändigt men invändigt får jag nog säga att det var något av det tråkigaste jag sett, bara ren slätputsad betong.
Vi tog hissen upp i tornet och beundrade utsikten över staden.

Nästa stopp på Lonely Planets lista över sevärdheter (jag dyrkar de här guiderna, jag försöker alltid köpa en för varje ställe jag ska åka till) är Reykjavik 871+/-2.
Det är en platsen för den första bosättningen i Reykjavik som de helt enkelt byggt en byggnad över och sedan gjort en utställning av.
Det märkliga namnet är pga att dateringen har en felmarginal på två år. Således år 871 +-2.
Ska vi vara helt ärliga så är ju en 1300 år gammal bosättning i princip en hög med grus och sten men de har gjort det de kan för att piffa upp utställningen genom att hela vägen runt ha en tidslinje för hur livet utvecklats på Island från den första landsättningen och framåt.

Nu börjar det bli dags för lunch så vi går ner till Old Harbour och tar varsin steinfisk med pommes och en som vanligt fantastisk lokal öl.

Nu börjar tipsen bli lite mer bisarra för härnäst på listan kommer Islands phallologiska museum. Japp som namnet antyder är det alltså ett penismuseum.
Här var det aldrig långt till ett buskisskämt och utställningen varierade mellan fallosar från husmus till blåval samt föremål tillverkade av desamma.
Det var ett mycket märkligt ställe men helt klart hade det ett underhållningsvärde.

På vägen tillbaka in mot centrum (av något märkligt skäl ville de tydligen inte ha ett penismuseum mitt i stan) så rumlar vi in på turistbyrån.
Vi söker igenom en djungel av föreslagna aktiviteter innan vi fastnar för en stå upp föreställning kallad How to become Icelandic in 60 minutes (Hur man blir Islänning på 60 minuter).
Jag rådfrågar tjejen i informationen och då hon säger att hon själv sett den och tyckte den var helt hysterisk finns det ingen anledning att tveka, det skulle gå en föreställning redan ikväll.
Biljetterna kan bara köpas i konserthuset Harpa så vi knallar däråt.

Byggnaden är en sevärdhet i sig själv och om Hallgrímskirjas arkitektur var avant garde så var det här som att gå in i en av Salvador Dalis märkligaste drömmar.
Hade designen varit konstigare hade jag gått vilse på väg upp för trappan.
Trappan i fråga leder upp till sky baren där vi spenderar de dryga nittio minutrarna det är kvar tills showen börjar.

Syftet med showen är att i 14 enkla lektioner göra en till islänning och är så fullständigt sprängfylld med fördomar och stereotyper att den var helt underbar. Jag älskade varenda minut av den.
Kort summerat lärde vi oss att för att bli islänning måste man alltid veta bäst, vara otrevlig och aldrig visa några som helst känslor (utom på lördagar när man super sig plakat).
Alltså i princip som att vara svensk bortsett från lektionen där man måste lära sig att älska råa fårtestiklar i sur mjölk.
Något så bisarrt skulle ju aldrig en svensk komma på att äta, här äter vi ju bara helt normala saker som surströmming och blodpalt.

Efter showen käkade vi ett par burgare ihop med vad som bör ha varit The Blues Brothers isländska fanclub innan vi tog bussen tillbaka till hotellet.

 

Halgrímmskirkja



871 +/- 2

Monument för förlista sjömän nere i hamnen

Med fiskerinäringen utgörande ¼ av Islands BNP så kommer du få dina fiskar varma om du trollar på fel ställen.

"Jag älskar min penis, det gör jag verkligen. Om jag kunde kyssa den så skulle jag göra det. Det är inte som om jag inte försökt." – -Barney Stinson, How I met your mother


Harpa konserthall och Hur man blir islänning på 60 minuter


{eventgallery-image event='114074136301771868677@6412166359384652785' file='6412166611551321682' attr='image' mode='lightbox' crop='false' thumb_width='640' cssclass='' }

Fredag  Dateicon  8.8.2014  Tigericon  130km Totalt:3079km

Idag har vi planerat att åka till Blå lagunen.
Jag vet, det är en turisfälla av astronomiska proportioner men det kändes ändå som något man borde göra när man är här.

På vägen gör vi ett stopp på Seltuns geotermiska fält och ibland undrar jag om han inte är mer bergsget än Björn för av någon anledning så måste han alltid till den högsta punkten.
Crosstövlarna är definitivt inte gjorda för vare sig bergsklättring eller långpromenader så innan vi ens är halvvägs uppe så är infarkten nära.

Väl uppe på toppen så har himlen bara lurpassat på de dumma svenskarna som vågade trotsa naturens lagar så innan vi vet ordet av så utbryter rena monsunregnet.
Så om det var svårt att klättra upp i stövlarna på den leriga bergsidan så blev det om möjligt ännu mer intressant att ta sig ner.
Badande i svett, dränkta av regn och svagt doftande av äggfjärt så braaapar vi vidare.

Jag hade räknat med att det skulle vara mycket turister vid lagunen men jösses, det här var rena invasionen.
Vi fick ganska många nyfikna blickar på oss när vi "lagade" vår lunch på parkeringen innan vi gick in och ställde oss in den chockerande långa kön.
Inom kort kommer en kvinna med en vagn fylld av förfriskningar och förklarar att lagunen är ”full” och att de inte släpper på mer folk förrän andra lämnat.
Då en större mängd människor lämnade kontinuerligt så såg vi inte det som något stort problem, jag hade inte fått något kaffe efter lunchen heller så med en stadig tillförsel av detta svarta livselexir hade jag inga problem med att vänta.

Väl framme vid kassan kan vi konstatera att inflationen i priserna för allt som har med turismen att göra är så hög att inte bara Lonely Planet guiden från förra året inte stämmer, här höjer de priserna i sådan takt att de inte ens hinner uppdatera sin egen hemsida då den sa €35 och det faktiska priset var €40. Med ytterligare €5 för hyra av handduk bör väl detta bli mitt livs dyraste bad.
Så vi har alltså åkt i hällregn och köat i trekvart för att få betala en fullständigt vansinnig summa pengar i entré. Otroligt nog tyckte jag det var värt varenda krona.

All värk i armar och axlar bara försvann så fort man kom i vattnet. Jag letade upp en sten i lagom kuddstorlek att vila huvudet på och tack vare alla mineraler och salter i vattnet flyter man som en kork.
Mer avslappnad tror jag inte det är möjligt att bli när man fortfarande har en puls.
Islänningarna lyckas alltså få turister att betala €40 för att bada i vad som i praktiken är spillvatten från Svartsengi kraftstationen. Det kan ju faktiskt vara den bästa affärsidén i hela världen.

Bäst att mycket motvilligt hoppa på hojarna igen innan jag somnar i vattnet och ställer till med en international incident.
Vi var nyfikna på den gamla Natobasen Keflavik så vi tar en liten omväg dit.
Jag vet inte riktigt vad jag räknat med men allt vi ser är dålig avfalt och nedgångna byggnader så vi spenderar inte särskilt mycket tid här innan vi åker tillbaka mot hotellet.

En snabbdusch senare sitter vi på bussen på väg in till Sjavabarinn fiskrestaurang.
Det var ett tips från ägarinnan till hotellet och hon ringde faktiskt också till restaurangen för att kontrollera att de tillhandahåller de för den isländska totalupplevlsen ack så viktiga nationalrätterna Hákarl och Brennivín (även känd som "svarta döden".

Efter ett tidigare "missöde" i Vietnam har jag svurit på att aldrig fullfölja en beställning som möts av ett hysteriskt skratt från serveringspersonalen och det här var väl inte riktigt så illla men det breda leendet och ansiktsuttrycket talade ändå sitt tydliga språk.

Snabbkurs i Hákarl: Det är grönlandshaj som vid fångsten har så höga halter av ammoniak att den är dödlig för människan. Islänningarna kunde dock tydligen inte acceptera att det fanns något i faunan som de inte kunde äta så de kringgick "problemet" genom att gräva ner den i några månader varefter den får hänga ytterligare ett stycke tid innan den är ätbar. Med ätbar menas i det här sammanhanget inte dödligt giftig.
Men även islänningarna verkar tycka att det är väl mustig förtäring varvid den här "maträtten" normat serveras med Brennivín vilket jag hade hört skulle vara isländsk vodka men i praktiken var mer som en matsnaps.

Det faktum att vi fick det här till förrätt och att vi var fullständigt utsvultna (som vanligt) gjorde nog kanske att betyget blev lite högre än det annars hade varit.
Men jag tror ändå att oavsett förutsättningar så är det inte smaken som är värst, lukten däremot är som en rejäl örfil. Det är nästan så att ögonen tåras.
Lukten kan närmast liknas vid en luffares nerpissade yllestrumpa och ska man ha någon chans att motverka kräkreflexen är det bäst att inte ta några djupa andetag med en köttbit i närheten av näsan.
Brennivinet gjorde sitt till för att ta udden av det och var faktiskt en ganska god snaps, jag tyckte den påminde en hel del om OP.

Det var trots allt fredag så vi bestämde oss för att inta lite flytande (om nu Guinness räknas som flytande) efterrätt på Irländsk pub.
Coverbandet inledde med en inte särskilt imponerade version av Lady Gagas Pokerface men allt eftersom kvällen fortskridde förbättrades på något magiskt sätt både bandets talang och repertoar.
Jag är helt säker på att måste hållit tillbaka i början för öl och whiskey påverkar ju inte hörseln?

Tydligen lyckades vi inte lösa alla världsproblem på första stället så vi accepterar vårt samhällsansvar och går vidare till ett ställle som stolserar med att ha Reykjaviks billigaste (450ISK ungefär 30SEK) stor stark, Polar Beer.
Björnen kan inte motstå detta utan tar sig en isbj...öl emedan jag håller fast vid konceptet Guinness och mer whiskey.
Vi hade omsorgsfullt valt det här haket pga att det låg i direkt anslutning till en hållplats varifrån vi skulle ta bussen hem.
Med tio minuter till godo på den sista bussen för dagen så kommer jag fram till att min överlevnad är avhängigt av huruvida jag får en kebab i just detta ögonblicket.
Vi får våra livräddande kebaber och har faktiskt flera sekunder till godo innan den sista bussen kommer.

 

På väg till blå lagunen

Seltun geotermiska fält


Blå lagunen

Vägskyltarna var egentligen det enda som vittnade om att vi befann oss på en gammal flygbas.
{eventgallery-image event='114074136301771868677@6412166359384652785' file='6412166356826592242' attr='image' mode='lightbox' crop='false' thumb_width='640' cssclass='' }

Lördag  Dateicon  9.8.2014  Tigericon  0km

Huvudet värker och jag mår som skit. Med andra ord ungefär som både förväntat och förtjänat.
Vid frukost frågar ägarinnan om vi ska åka in och titta på Islands gay pride parad, i så fall behöver vi vara inne i stan till kl. 14.

Varför inte? Vi gick iväg för att hoppa på en buss. Vi hade fram tills nu varit helt omedvetna om prideparaden men det gav onekligen en förklaring till alla regnbågsflaggorna som hängde överallt i stan.
Vi var ju dock långt ifrån de enda som tänkte åka in och titta men efter att ha missat första bussen som var full till bredden lyckades vi med en kombination av taktik och våld klämma oss in.

Vi kommer in till stan lagom till lunch och bestämmer oss för att käka indiskt. Jag kände behov av en brandsläckare men Björnen som dödat sin sista smaklök för länge sedan undrade vad jag gnällde om.

Paraden var som väntat tämligen hysterisk med en final bestående av vad jag förmodar är en Isländsk schlagerikon i fjäderdräkt med två minions klädda som discobollar.

Vi går vadar bort från paraden i ett hav av glitter och konfetti mot vårt sista planerade turistmål, Viking maritime museum.
En intressant utställningen även om den fokuserade mer på sjöfart generellt och framförallt fiskerinäringen så den hade inte särskilt mycket med vikingar att göra.

Vi åker därefter tillbaka till hotellet och planerar för den fortsatta färden tillbaka till Seyðisfjörður.
Jag höll på att få en hjärnblödning när jag skulle leta efter boende, det framgick med all önskvärdhet att det är till sydsidan av ön som turismen är koncentrerad för det var stört omöjligt att få tag på ett rum till ett vettigt pris.
Priserna på ett helt vanligt hotellrum kunde gå på över motsvarande 8000SEK (nej, jag har inte skrivit för många nollor).
Jämfört med det så fick vi betrakta €150 natten på hotell Katla in Hofdabrekka som överkomligt.


Reykjavik prideparad

Fram tills idag hade vi varit helt omedvetna om prideparaden men det förklarade onekligen sådant här

Viking maritime museum