Fredag  Dateicon  1.8.2014  Tigericon  212km Totalt:1003km

Consuela håller stilen och konstaterar redan då vi satt oss för frukost: Du fick grädde på pajen igår, du skulle inte haft grädde, vill du ha paj nu? Du vill ha paj efter frukost, jag hämtar pajen nu.
Det var inte så mycket som en millisekunds paus i den meningen så det fanns inte en chans att få en syl i vädret. Jag gillar paj men helt ärligt, vem vill äta paj till frukost?

Första stoppet för dagen är för soppa i Reykjahlíð men på vägen dit öppnar sig himmelen och ger ifrån sig rena monsunregnet. Innan första stoppet är jag redan blöt ända in till kallingarna.
Ingen optimal start på dagen. Efter att ha fyllt hojarna med de åtråvärda dropparna (det var rejäl kö till pumparna) hoppar vi i regnkläderna och beger oss mot Krafla kraftstation/värmeverk.
Vi hade ställt in oss på någon sorts guidad tur men fick nöja oss med bilder och video i en utställningslokal men den fria tillgången på kaffe som var både färskt och gratis vägde upp för bristen på guidning.

Efter vår minirundtur på Krafla så hade det faktiskt slutat regna och vårt nästa stopp är bara på andra sidan vägen, ett geotermiskt fält som heter Namafjall.
Det krävdes definitivt ingen GPS för att hitta dit, det var bara att använda näsan för lukten hade inga som helst problem att tränga in även i en integralhjälm.
Väl framme och med hjälmen av slår odören emot en som en örfil, luften är så tjock av svaveldoft att man nästan känner smaken i munnen.
Vi hinner se allt som fanns att se men fram emot slutet fick jag faktiskt öka takten tillbaka mot hojen för vid det laget hade jag blivit så illamående av doften att jag riskerade att späda ut de redan sura pölarna.

Härifrån åker vi vidare till Grjótagjá-grottan, känd från tv-serien Game of thrones och således rätt högt upp på min lista över sevärdheter.
Det är tydligen också så att en stor del av filmmaterialet från "beyond the wall" är filmat i Myvatn-området.
Då det började bli dags för lunch så vi passade på att ha premiären för våra fältransoner.
Det var verkligen oerhört praktiskt.
Bara att hälla i en dryg deciliter vatten i värmepåsen för att starta den kemiska reaktionen, sedan i med matpåsen, förslut, vänta 12 minuter och Voila! oavsett vart du befinner dig har du en varm måltid. Några amerikanska damer blev så hänförda över att vi beredde vår lunch på ett par stenar utanför grottan att de undrade om de inte kunde bli inviterade till supén.
Jag är verkligen jättenöjd med beslutet att släpa med de här måltiderna, vi hade med tillräckligt för att kunna äta en till lunch varje dag vilket inte bara var jättepraktiskt utan också med tanke på att priserna på allt relaterat till turism ökar närmast exponentiellt var det även en förhållandevis billig måltid.

Mätta och belåtna åker vi vidare till Dimmuborgir, särskilt kul för oss hårdrockare då det finns ett mycket välkänt band med samma namn.
Platsen Dimmuborgir som på svenska blir ungefär ”de mörka borgarna” sägs enligt Isländsk folktro vara ingången till helvetet.
Med sina märkligt formade mörka lavastenar är det onekligen också en mörk och mycket märklig plats, det var en otroligt mäktig upplevelse att få vandra omkring där inne.

Vi slänger oss åter på hojarna och fullföljer varvet kring Myvatn (som för övrigt betyder myggsjön) och vidare mot hotellet.
På vägen dit dock ett inte obetydligt stopp vid Goðafoss vattenfall.
Namnet Godafoss kommer sig av att en av tingsmännen vid Islands ”alltinget” efter beslutet att införa kristendom på Island kastade alla sina reliker från den fornnordiska mytologin i fallet, således blev det alltså gudarnas vattenfall.
Helt klart är synen en gud värdig.

Nu är det inte långt till hotellet där vi ska bo de nästföljande två nätterna, Hotel Edda Stornutjarnir. Vi ska nämligen ägna hela morgondagen åt valskådning och hästridning.

 

Krafla kraftverket

På väg till Namafjall

Namafjall


{eventgallery-image event='114074136301771868677@6412166359384652785' file='6412166611393824690' attr='image' mode='lightbox' crop='false' thumb_width='640' cssclass='' }

Grjotagjagrottan

En gourmetmåltid förbereds

Redo att ge oss av mot Dimmuborgir

Vägen till Dimmuborgir

Dimmuborgir


På väg från Dimmuborgir till Godafoss



Godafoss vattenfall

Lördag  Dateicon  2.8.2014  Tigericon  196km Totalt:1199km

Dagens destination är Husavik, självutnämnd valskådningsstad #1.
Vi flyger fram på hojarna då vi för första gången sedan ankomst till ön hade möjlighet att åka utan nästan all packning.
Eftersom det kändes som en ganska självklar grej att göra på Island har vi bokat ett kombinationspaket med företaget Gentle Giants (snälla jättar) i Husavik.Efter att ha betalat för oss på deras kontor får vi anvisningar till Saltvikstallet.

Vi kommer dit i god tid och får vänta ytterligare på en Österrikisk familj som är sen men det gör inte så mycket då vädret är gynnsamt och vad som tom är mer charmerande än flickorna i stallet är en liten border collie valp (döpt till Ronja efter Ronja Rövardotter) som vi leker med under tiden vi väntar.

Jag kanske också ska påpeka att den här aktiviteten var Björnens förslag, jag har nämligen en inneboende misstänksamhet mot allt som har lika med eller mindre än en hästkraft.
Troligtvis syns fruktan i mitt ansikte då jag av stallets 150 djur blir tilldelad det absolut sävligaste kreaturet i hela stallet, troligtvis räddad på väg till limfabriken och överlämnad i mina händer med en försäkran om att detta är vad småbarn normalt får rida på.
Det betvivlar jag inte, hade Brunte varit mer stillsam hade det behövts en hjärtstartare för att få igång honom. Vi var på det hela taget som gjorda för varandra.

Vädrets makter står oss bi och vi har faktiskt lite solsken under turen, vi rider upp över nejderna. När jag väl insett att gamle svarten inte bara försöker invagga mig i falsk säkerhet innan han kastar av mig och ger mig en riktig stampning så börjar jag faktiskt till min egen förvåning att njuta av upplevelsen.
Med ett undantag. Jag har läst att Islandshästarnas sk "Tölt”-skritt ska vara som att sväva fram i luften.
Mitt eget utlåtande är väl att man svävar fram ungefär som en banan svävar i en mixer... en liten stund och det som sedan händer är inte lika vackert.

Från en snäll jätte till en annan så får vi tack vare familjen Von Trapp kasta oss på hojarna och ge oss iväg mot Gentle Giants i Husavik.
Vi hinner precis göra i ordning en readymeal som vi mer eller mindre slukar i en tugga innan vi måste kliva ombord på båtet.

Båten ”Faldur”som är vårt flytetyg för dagen är ett gammalt valfångsfartyg som byggts om för mer fridfulla ändåmål likt många andra (de flesta faktiskt) gamla valfångsbåtarna i Husavik.
Vi stävar ut i viken och efter drygt 45 minuter ser vi vårt första utblås, kaptenen styr med van hand skutan däråt och vi får se vår första val, en knölval. Otroligt mäktigt!
Den uppskattade väl dock inte riktigt uppmärksamheten utan tar sin tillflykt till de djupa böljorna.
Jag tror att de olika valskådningföretagen (vi var tre båtar i samma område) samarbetar då det var ett mer eller mindre konstant snattrande i komradion inne på kommandobryggan så inom inte allt för lång tid har det lokaliserats en ny val, eller rent faktiskt ett par.

Jag tror vi såg fyra valar under turen som varade två och en halv timme och de var allesammans knölvalar.
Nu har vi dock letat oss så långt ut att det börjar bli dags att åka tillbaka till Husavik varvid skutan går med full maskin hemåt under tiden som ett lättare regn utbryter.
Efter ungefär fem minuter var jag fullständigt stelfrusen så någonstans halvvägs ”hemma” så har jag krupit in i mitt skal hatar jag hela världen och varenda val i den passionerat.
Väl tillbaka i hamn och en (liter) kaffe senare har jag dock snabbt åter blivit en valkramare.

Vi tar oss en snabb rundtur i Husavik (vilket tar mindre än tio minuter, det är verkligen inte stort) innan vi kliver vi på hojarna och åker tillbaka till hotellet.
Efter en varm dusch och återfunnen mänsklighet kollar vi lite på film innan det är dags att vila upp sig inför morgondagens mastondontetapp.


Saltvikstallet



{eventgallery-image event='114074136301771868677@6412166359384652785' file='6412166359018468658' attr='image' mode='lightbox' crop='false' thumb_width='800' cssclass='' }

Gentle Giants valskådning
{eventgallery-image event='114074136301771868677@6412166359384652785' file='6412166611212474530' attr='image' mode='lightbox' crop='false' thumb_width='640' cssclass='' }

{eventgallery-image event='114074136301771868677@6412166359384652785' file='6412166611537320482' attr='image' mode='lightbox' crop='false' thumb_width='640' cssclass='' }


Söndag  Dateicon  3.8.2014  Tigericon  Dag:574km Totalt:1773km

Ett klassiskt talesätt bland hojåkare är "det såg inte så långt ut på kartan". Precis det misstaget har jag gjort idag.
Jag har bokat nästa boende på Fishermans Hotel i Sudureyri i västfjordarna.
Jag visste att jag gjort bort mig redan när det tog GPS:en en helt evighet att göra ruttkalkyleringen. Det som före kalkylering varit 180km hade nu blivit närmare 600km varav merparten skulle vara grusväg.
För att sätta detta i lite perspektiv är är hela ön från väst till öst "bara" 500km. Jag ska gladeligen erkänna att jag inte är någon kärnfysiker men jag måste ändå varit ganska trött när jag gjorde det misstaget.

Som vanligt så var bokningen på hotellet inte återbetalningsbar och vi hade ingen aning om när receptionen stängde. Det var bara att kliva på och gapa stort för idag skulle vi få äta mil.
Men vi hade tur för det var inte nog med att grusvägarna i västfjordarna var sceniskt vackra, de var också i mycket gott skick så att marscha på i drygt 100km/h var inga större problem. Tyckte jag.
Min kära reskamrat nämnde inget om det vid tillfället men har sagt efteråt att han betraktade den körningen som ett mellanting mellan krishantering och nära döden upplevelse.
Jag märkte absolut ingenting av det när vi körde så det var riktigt starkt jobbat att ändå hålla det tempot hela dagen.

Oavsett hastighetsupplevelse var det en väldigt lång dag så kroppen känns som sönderkokt spaghetti när vi äntligen kommer fram till hotellet.
Därför var det extra skönt att sidostödet knappt hunnit träffa marken innan vi får ett mycket hjärtligt välkomnande av hotellägaren som tittar beundrande på hojarna och uppenbart ser med extra stort gillande på den svenska nummerplåten.
Han frågar om vi är hungriga och då svältande nog var en mer korrekt benämning säger han att han ska ordna så att restaurangen inte ska duka undan buffén förrän efter vi ätit.
Han resonerar sig också fram till att utsikterna att hyra ut fler rum ikväll var inte var höga så han ger oss helt enkelt det största rummet han har kvar för samma pris som bokningen.
Det är inte särskilt vanligt att man som (bokstavligt talat i det här fallet) skitig biker får den typen av mottagande så det var en riktigt hygglig prick det där och ett välkomnande jag sent ska glömma.

Vi trycker i oss buffé så magen står i fyra hörn och provar även på valkött för första gången. Det var lite torrt med en leveraktig bismak men inte alls dumt faktiskt.
Den lokala ölen smakade som vanligt alldeles ljuvligt. Nu börjar dock ögonlocken bli tunga så tunga att vi är mer eller mindre redo att krypa till kojs.

Men det är nu det blir riktigt pinsamt.
Efter att ha spenderat gud vet hur länge i badrummet kommer Björne ut och undrar hur i helvete man får något vatten ur den där jävla rymdfärjan till dusch.
Jag tyckte ju naturligtvis att detta var hejdlöst underhållande... tills jag klev upp på startplattan.
Jag skänker en tacksamhetens tanke till tjejen i receptionen som faktiskt inte gjorde sig det minsta lustig över att en elektriker och en ingenjör inte klarar av en isländsk dusch.
fulla var vi faktiskt inte.

P.S. Jag tappade högra dimljuset under dagen av alla vibrationerna på grusvägen så lampan hängde i kabeln när vi kom fram. Det vara bara tur att jag inte tappade det helt och helt och hållet mitt eget fel som inte använt vare sig nyloc eller gänglåsning på något som jag borde vetet skulle vibrerar mer eller mindre konstant i två veckors tid.

Västfjordarna






Houston vi har ett problem.