Onsdag  Dateicon  13.8.2014  Tigericon  138km Totalt:3888km

Sista dagen på Island. Vi skulle definitivt åka någonstans idag, frågan var bara var?

Vi hade två alternativ. Alternativ 1 var att åka till Viti varma källa i Askja-området vilket vi skippade när vi först kom till ön pga skitväder eller alternativ 2, Mjóifjörður vilket är fjorden nedanför Seyðisfjördur och är listad i lonely planet guiden för sin bildskönhet.

Att Mjóifjörður låg närmre till hands berodde bland annat på att vi hört från Paul som åkt runt på F-vägarna i Akja-området att de vägarna nästan mördat hans motorcykel.
Ett sådant uttalande från en person som verkligen föresatt sig att leta upp de jävligaste vägarna var lite svårt att bortse ifrån.
Visst ångrar jag lite att vi tog det säkra kortet men helt klart hade jag med en temperatur på klart under 10°C ångrat att få hojen dränkt eller mördad sista dagen betydligt mera.

Väl inne på väg 953 till Mjóifjörður kändes det heller inte direkt som om vi valt ett dåligt alternativ.
Jättefin grusväg och storslagen natur hela vägen fram till vägs ände där Islands äldsta fyr är belägen.
Vi knäppte loss med kamerorna innan vi sökte skydd på läsidan av den nya fyren vilken vi mha ett par readymeals förvandlade till en lunchrestaurang.

Som middagsunderhållning fick vi se bonden på den angränsande gården rasta en närmast otrolig mängd fårhundar i en backe så brant att lutningen närmast verkade vertikal.
Vi tar gott om tid på oss på vägen tillbaka och passar på att handla lite i Egilsstaðir innan vi möter upp med Joakim inne i Seyðisfjördur för en sista kvällsvard på hotellet.

 

Mjóifjörður



{eventgallery-image event='114074136301771868677@6412166359384652785' file='6412166359613218882' attr='image' mode='lightbox' crop='false' thumb_width='640' cssclass='' }

Torsdag-Fredag  Dateicon  14-15.8.2014  Tigericon  250km Totalt:4138km

Då har dagen kommit att lämna Island bakom oss och gudskelov har vi tur med vädret eftersom vi av någon outgrundlig anledning måste checka in nere i hamnen minst tre timmar före avgång.
Varför vi måste vara där så tidigt är mer än jag begriper eftersom vi blir avslängda i Torshavn och därmed är först av och logiskt sett således blir sist ombord på färjan i Seydis.

Vi spenderar tiden i solskenet med att utbyta lite historier med övriga hojåkare innan vi får åka ombord kl. 11.
Surrningen av hojarna var lite annorlunda den här gången, istället för för fyra fästpunkter har de spänt kedjor och spännband över däcket som vi sedan ska spänna hojarna mot.

De som spände mot kedjorna hade det ganska bra men de stackarna som fick spänna mot banden hade nästan en omöjlig uppgift då bandet gav efter för mycket.
När din hoj sedan är fastspänd och killen bredvid spänner fast sin så slakar dina band och vice versa.
Stuvaren rationerade ut spännbanden till två per hoj med motiveringen att de förväntade lugn sjö. (Det blev senare uppenbart att hans och min definition av lugn sjö skiljer sig drastiskt.)

Vi har knappt hunnit lämna fjorden innan mina sjöben börjar bli mjuka så efter lunch går vi tillbaka till hytten och tittar på film i några timmar innan det är dags att sova.
Vi måste nämligen lämna hytten två timmar före ankomst i Torshavn vilket betyder att vi måste vara ute till kl 01.
Inte ens under optimala omständigheter skulle vi få särskilt mycket sömn på den här resan.
Det blev definitivt inte bättre av att när jag precis var på väg att glida in i underbar sömn så börjar karaoken.
Jag vet inte var den där karaokebaren var placerad men att döma av ljudnivån så var den inne i vår hytt.
Jag trycker in öronproppar nästan hela vägen in i hjärnan men får nog som mest en halvtimmes ljuvlig tystnad innan vi måste lämna hytten.

Vi hittar en lugnt ställe i allmänytan och slumrar vidare innan de släpper ner oss till hojarna på bildäck.
Det är uppenbart att de inte planerat mer än ett snabbstopp i Torshavn då besättningen signalerar åt oss att spänna loss hojarna innan vi ens dockat och långt före bogvisiret öppnas står alla motorcyklar uppradade på tomgång och bara väntar på startskottet.

Vi ger oss ut i en regnig Färöisk natt och kör varv efter varv runt i stan i jakt på någonstans att få i sig frukost eller åtminstone en kopp kaffe.
När vi mött samma grupp med hojåkare för tredje gången inser vi att vår jakt nog är tämligen fruktlös och åker in på en bensinmack för att tanka.

Medan vi står där kommer en ung kvinna och börjar tanka sin BMW. Kalla det fördomar om du vill men med platinablont hår och en hudfärg så ljus att den nästan var transparent så utgick jag från att hon var en inföding.
Jag frågar henne om det verkligen inte finns någonting på hela Ön/-arna så är öppet nattetid. Hon tänker efter i några sekunder innan hon svarar att tyvärr är det ingenting som öppnar före klockan 07. Klockan är nu 3.30.
 
Innan vi ger oss ut i natten åker en tysk biker upp till macken och när han konstaterat att även det här stället är stängt utbrister han ett högljutt Scheisse! innan han vrider på gasrullen och åker vidare.
Det summerade ganska elegant hur vi alla kände.
Joakim tar täten och innan vi knappt ens hunnit lämna stan upptäcker vi en ny hittills okänd fara, en stor flock med gäss som täcker hela vägytan.
Antingen är de vingklippta eller också har det konstanta regnandet gjort (även dem) självmordsbenägna för de vill verkligen inte gärna flytta på sig.
När vi åker vidare i natten och gryningen får vi lära oss att detta är ett vanligt förekommande och tämligen farligt fenomen.

Just som det börjar dagas och vi har åkt genom regn, mörker, dimma och självmordsbenägna gäss till den västligaste delen av ön Vágar, Sørvágur fjord och en gammal kyrka precis vid foten av ett vattenfall.
Det var fullständigt bedövande vackert.

Vi fortsätter att utforska ön Vágar fram till kl. 7 då vi äntligen kan ta får vi tillflykt till en bensinstation för att få i oss lite frukost.
Incheckningen på hotellet är som tidigast kl. 14 så vi har fortfarande mycket tid kvar till utforskning.
Resten av dagen spenderar vi med att utforska Vágar och nordligaste delen av Streymoy innan vi stannar för lunch på den östligaste ön Eysturoy.

Vi har nu i princip åkt hälften av all farbar väg på Färöarna och det är inte ens lunchtid första dagen.
Efter lunch åker vi till den sydligaste delen av Eysturoy innan våra vägar skiljs med Joakim, vi åker tillbaka mot hotellet i Torshavn och han åker österut mot Borðoy för att leta upp ett ställe att campa på.
Garmin har inget kartmaterial för Föröarna så vi fick åka oldschool för att leta upp hotellet i traffik som faktiskt var helt hysterisk för en så liten stad.

Vi hittar till slut fram men måste parkera utanför hotellet i kraftig lutning. I princip är hela staden byggd i en enda lång backe ner mot hamnen och tar man med Murphys lag i beräkningen så betyder det att det alltid kommer att luta åt fel håll i förhållande till sidostödet på hojen.
Med nästan 30 timmar sedan jag senast sov var hela jag en olycka som bara väntade på att hända så självklart tappar jag ikull Tigern.
Det var dock ingen större skada skedd förutom på mitt ego.
Jag klarade två veckor på Island utan en enda incident men jag klarar inte ens av att parkera på Färöarna?!
Mitt humör har nu gått från dåligt till nukleärt.
 
Ordentligt parkerad, en varm dusch och två öl senare är bomben desarmerad.
En snabb vända på google efter restauranger ger fem bra alternativ. Efter att ha fått blankt nej på fyra  ställen och en servitris som nästan brister ut i skratt på det femte stället när hon frågar Vaddå, menar du ikväll? så kan vi konstatera att vi antingen borde bokat bort innan vi lämnade Sverige eller också får vi sänka våra krav.

Till slut hamnar vi faktiskt på cafeet vägg i vägg med hotellet där vi "bara" skulle få vänta 40 minuter på mat.
Maten var dock färdig på halva den tiden och då var vi så hungriga att de där club sandwicharna kändes som rena nobelmiddagen och med gudarnas nektar, Färöisk öl smakade det himelskt.
Tur var det att vi hamnat vägg i vägg med hotellet för när man har varit vaken i 36+ timmar så kändes ölen som en spade i ansiktet, jag längtar efter min säng passionerat.
 

Väntan på färjan i Seyðisfjörður

Surrning av hojarna

På startlinjen, i väntan på startskottet (OBS! Högt ljud på videon)

Sørvágur fjord, Vágar

Gjógv, Eysturoy
{eventgallery-image event='114074136301771868677@6412166359384652785' file='6412166611944492322' attr='image' mode='lightbox' crop='false' thumb_width='400' cssclass='' }


Torshavn

Lördag  Dateicon  16.8.2014  Tigericon  260km Totalt:4398km

Efter frukost ger jag mig på mina genomdränkta stövlar (det regnade precis hela dagen igår) med hotellets hårtork och efter en eon av tid är de faktiskt torra.

Vi beger oss mot nordöstra delen av Eyturoy men vädret är om möjligt till och med sämre än under gårdagen.
Regnet fullständigt vräker ner och mina före detta torra stövlar är dyngsura redan innan dagens första stopp.
Under andra halvan av tiden på Island så hade det regnat åtminstone någon del av dagen varje dag och det konstanta regnet hade vid det här laget gnagt på mitt humör tills jag till slut fått nog.

Varje resa har en lågpunkt och här slår jag i botten med ett öronbedövande brak.
Jag är kall och blöt, det är så dimmigt att jag knappt ser var jag kör, än mindre kan ja ta in någon form av sceneri.
Det känns som om vi åker bara för att plocka mil vilket verkligen inte ger mig någonting.

Tack gode gud för att min reskamrat är en tålmodig Björn för nu ställer jag till med ett pinsamt spektakel av gnällande och jag i det närmaste idiotförklarar honom för att han vill forsätta åka under den här typen av förhållanden.
Men det är det fina med att åka tillsammans med en kompis, vi slår sällan eller aldrig i botten samtidigt så den ena finns alltid där för att ge den andre en spark i röven när en sådan behövs.

Han övertygar mig om att vi åtminstone borde åka den nordöstra delen av Viðoy vilket är så långt österut man kan åka utan att ta en färja.
Sagt och gjort, vi åker längst på Viðoy och på vägen tillbaka äter vi lunch på en restaurang i Klaksvík.
Väl inne i restaurangen ber jag om ett par platspåsar och barrikaderar mig inne på badrummet.
Jag vill gärna rädda mina fötter från skyttegravfot och efter att jag mer eller mindre gjort slut på deras förråd av pappershanddukar så kunde jag dra på mig ett par torra strumpor igen.
Med torra fötter ökade livsglädjen betydligt.

På väg tillbaka till Torshavn händer det oväntade. Regnet slutar, dimman och molnen lättar och ett hittills under vår vistelse på Färöarna okänt fenomen uppenbarar sig: solsken!
Detta förändrar allt, nu är det helt plötsligt roligt att åka motorcykel igen.
Vi hade pratat om en "bananväg" till Selatrað på Eysturoy så jag frågade Björnen om vi inte skulle ta med den, om det började regna igen kunde vi ju alltid vända.
Det var verkligen tur för i mitt tycke var den vägen en av, om den allra finaste vägen vi åkte på öarna.
När vi tagit oss ut till Selatrað började det dugga igen så det avgjorde saken, vi åkte tillbaka mot Torhavn för att torka innan vi skulle möta upp med Joakim och gå på byn.

Efter tre försök hittar vi faktiskt en restaurang där vi bara behöver vänta tio minuter på ett bord.
Det var trots allt sista dagen på resan så jag förslog en barrunda efter maten.
Med det fullständigt skoningslösa regnandet var jag fullgott nöjd med den åkning vi redan gjort så jag hade inga planer att hoppa på hojen ingen förrän det var dags att åka ner till färjan.
Jag hade läst på och konstaterat att det är på Mimir det händer i Torshavn

Nu vet jag inte riktigt exakt vad det är som händer på Mimir men med fatöl för 35DKK vilket var som att skänka bort den jämfört med Isländska priser så behöver det kanske inte hända så mycket?
Men med billig öl, ett biljardbord och rockmusik i högtalarna så klagade i alla fall inte jag.
Nu vet jag också namnet på min nemesis och det är Slupp Öl.

Infödingarna verkade väldigt avogt inställda till oss under hela kvällen men när promillehalten till slut nått en konfrontativ nivå kom det fram att anledningen till deras misstänksamhet var att de trodde att vi hade något med whale wars spektaklet att göra.
Nu har jag av någon mystisk anledning bara vaga minnesbilder av detta men det ryktas att någon skaffade sig några nya vänner den kvällen genom en kommentar om ett gäng med hippies som lägger sig i uråldriga traditioner.
Och vad är det nya vänner gör bäst? De dricker förstås öl. Oansvariga mängder av underbar Färöisk öl.

Som tur är hade mina kompanjoner bättre karaktär än jag för jag har inte den blekaste aning om hur jag kom tillbaka till hotellet.
Det nästa jag minns är Björnen skriker: vad håller du egentligen på med där inne?

Jag menar vart är världen på väg om man inte ens kan låsa in sig på badrummet i några timmar med en omgång nudlar och danska frikadeller utan att få sina motiv ifrågasatta?

 

Viðoy


Selatrað, Eysturoy
{eventgallery-image event='114074136301771868677@6412166359384652785' file='6412166357992685042' attr='image' mode='lightbox' crop='false' thumb_width='640' cssclass='' }


Det jag inte minns har aldrig hänt