Söndag  Dateicon  10.8.2014  Tigericon  194km Totalt:3273km

Innan vi lämnar Reykjavik helt bakom oss gör vi ett stopp på Arbaer Friluftsmuseum.
Några av Reykjaviks äldsta byggnader har flyttats hit och inretts tidtypiskt efter den tid de beboddes.
Jag får väl erkänna att jag mest ville åka hit pga torvhusen, eller som jag kallar dem hobbit-hus.
Det är något med en liten hydda täckt med gräs som ger en ett leende på läpparna, de här små husen kan charma skorna av en häst.

Nästa stopp är ett av Björnens fynd, han hade läst om ett vattenfall som man kan gå bakom vilket självklart kändes värt ett besök så vi styr kosan mot Seljalandsfoss.
Det var en mäktig upplevelse och tillräckligt långt från Reykjavik för att inte vara helt nedlusat av turister.

Härnäst gör vi ett snabbstopp på Eyjafjallajökulls besökscenter.
Det var inte riktigt värt att stanna efter annat än möjligtvis för skryträttigheterna.
Alternativen är att antingen betala en fullständigt löjlig summa Kronur bara för att få se en film eller att vandra 5km för att ens komma i närheten av själva vulkanen.
Vi knäpper således bara några foton och drar vidare.

Vi stormar vidare till Skógafoss vattenfallet.
Det finns verkligen ett rikt överflöd av vattenfall utspridda över hela Island så efter ett tag känner man att man kanske inte riktigt ger dem den uppmärksamhet de förtjänar men det finns alltid något alldeles unikt med varje som gör att man är glad att man åkte dit.
Det här kunde man t.ex. gå längs med stranden nästan fram till foten av.

I samma by som vattenfallet ligger Skógar folkmuseum (med fler hobbit-hus!) och på samma biljett får man också inträdde till transportmuseet.
Kul fakta: T-Forden kallas för gamli Ford på Isländska vilket direkt översatt bara blir gammal Ford. Men den kan ju inte alltid ha varit gammal?

Nästa och sista stoppet för dagen är vraket efter ett C47 transportplan från US Navy som kraschlandade på stranden Solheimasandur.
Jag trodde naivt nog att jag gjort ett riktigt fynd när jag researchat det här men det borde man kunde räkna ut att med trekvarts miljon turister årligen är det svårt att hitta något som är okänt.

Det var också betydligt närmare ringvägen än jag trodde vilket förstås hjälper när Herr och Fru Helidiot kör helt offroad i deras hyrda Hyundai i30.
Herre min skapare vilket lidande hyrbilsflottan i det här landet måste bli utsatt för under sin förmodat högst begränsade livstid.
Det finns egentligen bara två typer av hyrbilar på Island, det är antingen småbilar i golf-klassen eller också snorkelförsedda Dakar-räsers.
Det existerar inga mellanting och det finns många av dem (återigen, de har tre ggr sin egen befolkning i besöksantal och det ökar varje år).
Det är uppenbart från de uppskattande minerna man får från lokalbefolkningen (som alltid går raka vägen bak och kollar plåten) att man får lite pluspoäng för att man gjort sig besväret att transportera hit sitt eget fordon.

Men det var något av ett sidospår, flygplansvraket låg på en helsvart strand vilket ökade den dramatiska effekten exponentiellt och även om vi var långt ifrån ensamma så fick vi ändå några coola bilder.
Det var så allt vi hade planerat för dagen och från Solheimasandur var det inte långt till hotellet i Vík vilket var tur för nu tyckte vädergudarna återigen att det var dags för oss att få en dusch.

Katla hotellet var ett märkligt fynd, faciliteterna var jättebra och servicenivån hög men jag fick aldrig klart för mig varför personalen pratade Franska med varandra och restaurangmenyn var minst sagt begränsad.
Alternativen var antingen smörgås eller buffé för 5900ISK (~300SEK). Är det semester så är det, plånkan fick ta en smäll för den kulinariska upplevelsen.
Det var också en rejäl buffé, ungefär som ett svenskt julbord med den skillnaden att hästkött knappast är så vanligt förekommande i Sverige.
I och med att vi nu också provat det (väldigt gott faktiskt) så har vi ju också fullgjort en Isländsk tradition att äta alla djur man tittat på.

Vi tar en hyffast tidig kväll eftersom morgondagen blir en marathonetapp på 500km tillbaka till Seyðisfjörður.
Vi har bokat in oss på ett vandrarhem där de sista tre dagarna av resan då det var det enda rimligt prissatta boendet som fanns att få på den här sidan ön.


Arbaer friluftsmuseum


Seljalandsfoss vattenfallet

Eyjafjallajökull, de vita och bruna prickarna i sluttningen är faktiskt hästar och inte får som jag först trodde.

Skógafoss vattenfallet

Skogar folk och transport museum





Solheimasandur, C47 flygplansvrak




Måndag  Dateicon  11.8.2014  Tigericon  477km Totalt:3750km

Det är tur att vi inte har särskilt många turistiga stopp planerade idag för vi har en lång dagsetapp framför oss. Men vi är inte klara med sevärdheterna riktigt ännu.

Första stoppet var vid Svartifoss (Svarta fallet).
Vi parkerar vid foten av den 1.5km långa vandringsleden. Det hade varit en kylig åktur hit så ingen av oss tänkte på att vi kanske borde skala av oss ett lager innan vi påbörjade vår vandring.
Jösses vilken blunder.

Svetten börjar porla i pannan efter bara ett par hundra meter in på klättringen och ungefär halvvägs kippar jag efter andan och ser stjärnor.
Björnen bestämmer sig för att dumpa lite kläder i skogen men jag är alldeles för paranoid så jag skalar bara av mig vad jag kan bära i famnen och stapplar vidare.
Vi har i princip slutkörda när vi tagit oss till toppen så vi knäppte egentligen bara några pliktskyldiga foton innan vi påbörjade vandringen ner.
Jag kan inte klandra fallet för vår bristande entusiasm, hade vi bara varit lite bättre förberedda hade vi säkerligen uppskattat upplevelsen mer.

Vi tar oss ner, kastar oss på hojarna och åker mot Jökulsárlón issjö, en sjö där glaciärisen som bryts loss från Vatnajökull glaciären samlas innan den spolas ut till havs.
Den blåskimrande isen som flyter i sjön med bergen som bakgrund var bedövande vackert och sjön kändes nästan som en levande varelse med allt knakande och brakande när isen bröts sönder i mindre och mindre bitar.
Vi stod där ganska länge så gott som ensamma på stranden och bara insöp atmosfären.
Naturens under finns alltid omkring dig på den här vackra ön och man är aldrig särskilt långt från något vykort-värdigt men för mig var detta höjdpunkten på resan.
När vi åker vidare ser vi den egentliga utsiktspunkten som är i anslutning till bron som isen flyter under ut till havs. Det var så mycket människor att de nästan klättrade på varandra för att ta kort.
Åter ett sådant tillfälle att jag är glad att vi åkt "fel".

Det var den sista sevärdheten för dagen så nu är det bara en enda lång transportsträcka till Seyðisfjörður, det är lite oroande att vi fortfarande har så långt att åka (drygt 300km) för allt eftersom vi närmar oss östkusten ökar vindstyrkan i en alarmerande takt.

Som jag tidigare beskrivit sitter det skyltar vid sidan av vägen som visar vägtemperatur och vindstyrka, jag mindes inga siffror men Björne har sagt att han såg siffror som visade en vindstyrka på 24m/s.
Även om de siffrorna inte sa oss något då så borde det faktum att de siffror som normalt är orangea ny lyser klarröda fått oss att tänka efter.

Jag vet nu att denna vindstyrka är i undre spektrat av storm.
Något som också borde lett till eftertanke är att vi åker på ringvägen i princip ensamma och nu har vinden ökat till en nivå där det känns som om den försöker slita en i stycken och det drar i hjälmen som ett fylla som desperat försöker få upp en vinare.

Vi lyckas hitta en kil in i berget där vi får lite lä från vinden och medan vi står det dyker det upp en amerikansk gentleman på en hyrd BMW.
Vi utbyter lite historier och glider naturligtvis in på det självklara diskussionsämnet vinden.
Han påstår att han tidigare sett en 1200GS bokstavligt talat blåsa av vägen.
Väluppfostrad som man är sa jag inget vid tillfället om att jag trodde det var en hejdlös överdrift men efter vad jag nu själv har upplevt kan jag bara förutsätta att det var dagens sanning.

För det vi därefter åker in i är utan tvekan det dummaste och farligaste jag någonsin gjort på en motorcykel.
Ett par varv på Nürburgring med Porschar swishande förbi i ljusets hastighet var som en tupplur på dagis i jämförelse med de här galenskaperna.

Nu kunde man verkligen känna hur vinden slet i framhjulet när det gjorde sitt bästa för att lyfta det från marken och en sidvind flyttade hela motorcykeln en halvmeter närmare klippkanten.
Jag fick peta ner en växel så att jag snabbt kunde kompensera när det hände för att par sådana i rad hade skickat hojen ut i havet.
Det fanns inga ställen där vi kunde få någon respit från vinden så att stanna var inget alternativ, jag är ingen kärnfysiker men även jag kunde räkna ut att det enda som höll hojarna upprätt var det faktum att vi höll en större drivkraft framåt än vinden (åtminstone så här långt) förmådde från sidan.
Hade vi stannat hade det inte funnits en chans att vi orkat hålla hojarna upprätt så vi är helt enkelt tvunga att köra vidare i vad som nog är den längsta timmen i mitt liv innan vi kommer till Berufjörður.

Där delar sig vägen och går över i väg 939 vilket är en "genväg" över fjället.
Det kändes som att välja mellan pest och kolera men att fortsätta åka längs längst kusten med de här vindförhållandena var rena självmordet.
Jag undrade dock om jag verkligen gjort rätt val när jag får se skylten Malbik Endar (asfalten slutar) i fjärran.
Den oundvikliga tanken var ju att om vi åker ut på lösgrus utan att vinden mojnar kommer det att göra ont, enda trösten var att om eller när vinden parkerar oss vid sidan av vägen så vore det i alla fall på fast mark och inte i havet.

Men vindstyrkan minskar faktiskt när vi kommer en bit från kusten och vägen är ganska kompakt så vi tar oss hela vägen över fjället i ett stycke.
Att åka resten av vägen in i Egilsstadir i vindar som inte var mordiska kändes som en barnlek jämfört med vad vi just upplevt även om jag misstänker att det fortfarande genererat en nationell vädervarning hemma.
Vi tankar hojarna och celebrerar livets gåva på Subway i Egilsstadir innan vi fortsätter sista biten till Seyðisfjörður.

När vi kommer fram till Nord Marina Guesthouse tror vi först att vi åkt fel då det ser ut som om vi kommit till en fiskfabrik men tydligen har de gamla lagerbyggnaderna nu omvandlats till "hotell".
Vilken nitlott detta var. Vi möts av en värdinna som uppenbarligen är långt ifrån flytande på engelska och som verkar genuint förvånad över att jag vill ha en nyckel till rummet.
Så fort vi kommer till rummet förstår jag varför, det är en sådan kartongfylld skitdörr man har som innerdörr i en vanlig villa och den skulle inte ens överleva ett frustande och flåsande från stora stygga vargen.
Nyckeln såg dessutom så universal ut att jag inte ens behövde prova för att veta att den passade till alla rum på hela "hotellet".

Rummet är helt kalt förutom sängarna. Det finns inget annat i rummet förutom en naken glödlampa i taket och lutad mot väggen stod en madrass som såg ut som en inkontinent persons dåliga samvete.
För €84 (~800SEK) natten så var det här rena rånet men som vanligt var bokningen inte återbetalningsbar.
Men med en utomhustemperatur på +5°C och med vinden ylande runt knuten så hade jag antagligen gråtit mig till sömns med frusna tårar på kinden om jag skulle ha kravlat mig in i ett tält för att sova den här natten så det är aldrig så dåligt att det inte kunde varit värre.

Jag hoppas att de inte har geotermisk uppvärmning av varmvattnet för jag var så stelfrusen att elmätaren måste ha snurrat som rotorbladen på en helikopter när jag långkokade mig själv i duschen.

 

Så här ser skyltarna ut med temperatur och vindhastighet som vi idiotiskt nog ignorerade.

På väg till Seyðisfjörður





Vandring upp till Svartifoss vattenfallet
{eventgallery-image event='114074136301771868677@6412166359384652785' file='6412166360135213778' attr='image' mode='lightbox' crop='false' thumb_width='400' cssclass='' }

Svartifoss

Jökulsárlón
{eventgallery-image event='114074136301771868677@6412166359384652785' file='6412166358966563170' attr='image' mode='lightbox' crop='false' thumb_width='640' cssclass='' }



Tisdag  Dateicon  12.8.2014  Tigericon  0km

Vi är bägge två rätt så slutkörda efter gårdagens brottningsmatch med vinden och sedan igår har vädret också bara gått från mordiskt till öppen fientlighet.
Vi blev ganska snabbt överens om att skippade hojåkning idag.
Vi har också ett akut praktiskt problem som behöver lösas och det är att vi inte har några rena kläder kvar. Vi måste tvätta.

Det här är utväxlingen jag hade med donnan som drev stället:
Ursäkta men vi undrar om vi skulle kunna få lite kläder tvättade, självklart mot en avgift?
Nej.
Om du inte har tid kan vi kanske betala för att få låna tvättmaskinen?
Nej.
Så du har ingen tvättmaskin eller du låter oss inte använda den?
Nej.
Finns det någon annanstans här som vi kan tvätta?
Nej.

Med tanke på prisnivån på det här råttboet tvivlar jag inte ett ögonblick på att de har råd att leja ut tvätten men med tanke på att vi befinner oss längst ut i östfjorden känns det tämligen logistiskt osannolikt. Den logiska slutsaten får därför bli att hon antingen inte förstår något av det jag säger och därför besvarar allt med ett föga gästvänligt nej eller också är hon helt enkelt en ovänlig, omotiverad subba. Tills motsatsen är bevisad utgår jag från att det är det sistnämnda för det var definitivt känslan hon förmedlade.

Det finns inga möjligheter att plugga tvättstället i det gemensamma badrummet och duschen... låt oss helt enkelt säga att den var sanitärt olämplig för ändamålet. (Städningen är nog också utlejd.) Vi beger oss därför in till byn på jakt efter en hink eller annat lämpligt föremål för uppgiften.

Vi hittar faktiskt en tvättbalja i den lokala affären och när vi nu ändå var i byn kunde vi ju lika gärna slå på stort och äta lunch i stadens finaste hotell. Ok, så det kanske var stadens enda hotell men det var ändå bra käk.

Tvätta var en sak, att hänga tvätten i ett kalt rum var en helt annan. När vi var klara hade vi spännt upp tillräckligt med linor för att göra även den mest produktiva spindel grön av avund.

 

Seyðisfjörðu

r

Elitserien i tvätthängning.