Torsdag  Dateicon  01.08.2013 - Wacken

Vi inledde den första egentliga festivaldagen med en spelning med Mandowar, det kan väl i princip räknas som metal:s motsvarighet till Eilert Pilarm med den skillnaden att Eilert inte fattar att han är usel medan Mandowar massakrerar sina klassiker med humor.

Därefter följde vi upp med lite countrymusik och Bob Wayne, faktiskt riktigt bra.

Efter countrymusiken hade klingat ut drog vi direkt vidare till ett symfoniskt metalband som heter Haggard, jag har aldrigt rikigt fattat grejjen med sopraner som sjunger som en hundvissla till stråkmusik men hade väl åtminstone behållningen att det var otroligt bra rent musikaliskt.

Efter det var det att följa lämmeltåget genom området och säkerhetskontrollen in till det stora scenområdet där Deep Purple skulle spela, bortsett från att det är ganska stort att ha hört Smoke on the water och Hush live så var det i övrigt ingen särskilt minnesvärd spelning .

Men så var också nästa spelning desto mer minnesvärd: Rammstein. Klart bästa spelningen jag sett på Wacken under de tre år vi varit hit.
Pyroteknik till varenda låt, eldkastare och hela kitet, det var som att se en cirkusföreställning till musik.
Men sedan så sa också en av tyskarna vi träffade i onsdags att de varit tvungna att bredda den scen de använt på Wacken i flera år för att cirkus Rammstein skulle få plats.

Fantastisk tur med vädret så här långt, inte en droppe regn på festivalen.

Setlists:
Mandowar Bob Wayne Haggard Deep Purple Rammstein

Bob Wayne

Blaas of glory, tveklöst festivalens hårdast jobbande band. De spelade varje dag

Haggard

Rammstein

 

Fredag  Dateicon  02.08.2013 - Wacken

Stekande solsken så att det fräser i skinnet och inte ett moln i sikte gör att vi inser att vi måste vidta åtgärder då jag kände av solen redan igår.
Vi drar därför omedelbart in på merch-gatan och köper oss varsin hatt.

Därefter är det dags att dra mot dagens första spelning, Tristania på True Metal stage.
Vid den här tiden (12.15) har de flesta inte riktigt vaknat till så vi stod ända framme vid scenen.
Visserligen blir ljudet lite konstigt i och med att man står framför en bashögtalare men i köpet ingår gratis helkroppsmassage.

Efter detta hade vi ett hyggligt glapp till nästa spelning så vi gick bort till Biergarten och bänkade oss med lite lunch under ett parasoll för att få lite skydd från solen och fick då samtidigt höra Bob Wayne för andra gången.

Vi drog sedan upp till det gigantiska tältet som kallas för Bullhead City Circus för att lyssna på Henry Rollins spoken-word föreställning.
Det är alltid underhållande att lyssna på Henry både live och på skiva men lite synd att man kände igen det mesta från förra året.

Vi blev kvar i tältet då Mustasch gick på sin spelning på scenen bredvid bara 10 minuter senare, faktiskt måste jag erkänna att Ralph är en riktigt entertainer trots att hans Metal-trovärdighet sjönk till 0 i och med melodifestivaldeltagandet.

Sedan var det bara att följa lämmeltåget mot det stora scenområdet för nästa svenska band, Sabaton.
Helt otroligt gensvar från publiken och en mycket bra spelning även om ljudet på sången var i lägsta laget.

En paus senare var det dags för Doro’s 30-year anniversary gig.
Klart lyssningsvärt men enligt min personliga åsikt ungefär så nära hissmusik man kan komma inom metal.
Ozzy kommer undan med att använda samma oneliner (I can't hear you) genom en hel spelning för han är Ozzy, jag tappade räkningen på hur många gånger Doro sa Fantastisch under den här spelningen och så jävla Fantastisch var den inte.

Dagens värsta besvikelse kom dock till sist, Amorphis.
Såvitt jag förstod och hade lyssnat på tidigare skulle vara finsk symfonisk metal.
Döm av min förvåning när en saxofon river igång konserten på scenen. Om melodifestivalen är trovärdighetssänkande så är en saxofon i ett metal-band närmast en förbrytelse mot hela mänskligheten.
Vi härdade ut i tre låtar i förhoppningen att halsremmen skulle glida runt och strypa saxofonisten men då det inte hände lämnade vi och gick mot avhämtningplatsen för skjuts hem.

På vägen hem fylldes bilen med fullständigt odrägligt fulla norskar varvid jag som i de flesta sällskap är minst blev förpassad till skuffen. Det i sig hade varit illa nog då Torsten kör som om han stulit bilen. Nu fick jag dessutom lyssna på en dryg norsk prata oljepengar och höra hur de anser sig kunna köpa och stycka av Sverige bit för bit.
Tack vare min bakgrund har jag visserligen ett minimum av nationalism men det var ändå tur att jag var så trött att jag inte gick in den diskussionen för det hade inte slutat väl.

Norrmännen byggde för övrigt vidare på en tradition av överkonsumtion av alkolhol då jag minns norsken från förra året som i berusningen blev en sådan som Seinfeld kallar en ”close talker”.
Torsten imponerade genom att bibehålla lugnet när norrbaggen skulle förklara för honom att han hade druckit Franschhhischhhhiskaner Weischhhhbier så nära att det måste varit som att bli översköljd av saliv med en brandslang.

Setlists:
Tristania Bob Wayne Mustasch Sabaton Doro Amorphis

Det blev som sagt lite varmt igår

Tristania

Nudeln mit hühnerfleisch. Detta kan jag äta varje dag. Händelsvis är det också precis vad jag gör.

Wasteland warriors

Sabaton

 

Lördag  Dateicon  03.08.2013 - Wacken

Oljepenge-norrmannen kom direkt fram på frukosten och bad om ursäkt för gårdagen så han fattade tydligen själv att han gått över gränsen, stort av honom men tyvärr skulle det inte hålla i sig...

Då väderprognosen utlovar regn hela dagen laddar vi med regnkläder och paraply.

Vi började dagen med en konsert med piratrockarna Alestorm, det var lite tidigt på dagen och jag kände verkligen av värmen så under mer gynnsamma (promillehaltiga) omständigheter hade jag nog upplevt konserten som betydligt bättre.
Ett minnesvärt ögonblick var påannonseringen för en låt med "Finns det några dvärgar i publiken? ...(paus för bekräftelse/dementi)... Den här låten handlar om att slakta dvärgar!"
Det var nog något av det minst politiskt korrekta jag någonsin hört på den här festivalen.

Nästa spelning var med Sonata Arctica, ett av Björns favoritband som jag redan ställt in mig på att få genomlida och inte blev det bättre av att himmelen öppnade sig och utdelade allt det regn som utlovats hela dagen under loppet av en halvtimme.

Vi har efter festivalens första år myntat ett begrepp, ett ”Kyuss-moment”.
Kyuss var ett band som spelade då (2011) och jag tyckte var helt underbart emedan Björne nästintill fysiskt led sig genom varje sekund.
Lägg till ett monsunregn på musik jag inte begriper mig på alls så har du mitt ”Kyuss moment” det här året.

Lyckades rädda överkroppen mha regnjackan men det gurglade i skorna resten av dagen och natten, vi skippade Anthrax-konserten efteråt till förmån för ett stort tält kallat Bullhead City Cirkus vilket är enda stället där man kan få tak över huvudet på hela festivalområdet.

Efter att ha torkat upp något drog vi tillbaka ner till det inre scenområdet där akter vi ville se skulle avlösa varandra resten av kvällen, Danzig inledde vilket var en hygglig konsert men med horriblelt ljud, Glenn Danzig summerade det bäst själv genom att säga ”this gear sucks!”.

Därefter stod en dos Trivium på menyn som vi bara delvis avnjöt från scenområdet (när de spelar på en av de stora scenerna hörs det över i princip hela området) innan festivalens två höjdpunkter, Alice Cooper och Nightwish. Deep purple borde gå och se en Alice-konsert för den gubben visade verkligen att det går att rocka och showa fast man börjar bli till åren (65 närmare bestämt).
Vilken föreställning! Det var som en enda stor rockcircus från början till slut.

...och Nightwish vill jag egentligen inte erkänna hur bra de var med tanke på att jag tidigare sågat i princip hela bandets repertoar och hundvisslesångerskan men showen var verkligen klanderfri, motvilligt får jag erkänna att det tveklöst var ett av mitt livs bästa konsertupplevelser och en bra avslutning på Festivalen.
Vi kunde också konstatera att Nightwish måste vara något slags minsta gemensamma nämnare för den annars väldigt spretiga metalgenren, hela det inre scenområdet som normalt sett tar åhörare till tre olika scener var nu fullt för den här konserten och utanför kontrollerna satt folk på brassestolar och lyssnade, helt klart var det en majoritet av festivalens 100.000 besökare som såg den här konserten vilket självklart bidrog mycket till upplevelsen.

Vi stormade från festivalområdet för att hinna med skjutsen hem kl. 0.30 då vi skulle checka ut tidigt och åka till Hamburg.
Tyvärr delade vi den skjutsen med norrmännen igen och helidioten hade föga överraskande inte lyckats att supa sig vare sig trevligare eller smartare under dagen så den här gången hade jag lite svårt att hålla igen.
Inte för att något bet på honom utan han fortsatte sin fyllemonolog tämligen obehindrat ändå.
Tvättar av mig lite gyttja innan jag hoppar i säng.

Setlists:
Alestorm Sonata Arctica Danzig Trivium Alice Cooper Nightwish

 

Alestorm

Glenn Danzig, en rock-ikon. Trots skitdåligt ljud så gav Mother och How the gods kill rysningar.

Alice Cooper

Söndag  Dateicon  04.08.2013  Tigericon  60km Totalt:1121km

Vi går upp och äter frukost innan vi åker mot Autozug checkin i Hamburg.

Efter några navigeringsfel som jag endast delvis kan beskylla gps:en för då jag efter långa festivaldagar med lite sömn inte direkt var i mitt esse.

Även om vi var väldigt tidiga öppnar de dock checkin bara en dryg kvart efter vår ankomst och innan dess lyckas vi träffa på två Svenskar som är i ett sällskap av fyra på varsinna nya KTM 1190 varvid vi efter incheckning och parkering av hojarna får oss en liten pratstund med dem innan vi kör ombord på tåget.

De tyckte tydligen om att driva med varandra så i vårt sällskap lyckas den ene av dem dra en vals om vagabonderande strömmar och att man måste lossa en batteripol när man kört ombord vilket vi mer eller mindre föll pladask för innan han hade vänligheten att tala om att det hela var ett skämt.

Under tiden vi fikat och provianterat inför färden har Autozugpersonalen föreberett fästpunkter för motorcyklarna så när vi sedan kör på tåget (vilket var en mycket speciell upplevelse) är det bara att lämna hojen och invänta personvagnarna.
Tysk ordnung när den är som bäst.

Väl ombord visar det sig att vi får dela vagn med en nordtysk bonde och hans fru, pga deras ytterst begränsade engelskakunkaper så hade vi inget större utbyte men de vanliga vänligheterna kunde i alla fall utbytas på engyska.

Både Björn och jag satt och halvslumrade i kupén under eftermiddagen då vi bägge var ganska slutkörda efter festivalen men vi lyckas åtminstone pallra oss iväg till restaurangvagnen för lite kvällsmat innan vi i samspråk med paret som gudskelov inte var några nattsuddare gör upp att det börjar bli dags att tänka på refrängen.

Nu har dock damen astma så det var tydligen ett absolut och orubbligt krav att fönstret skulle vara öppet, ett fönster som är drygt en decimeter från mina fötter, det var i princip som att sova med fötterna utanför fönstret och dessutom lät det som blitzkrieg när vi mötte ett annat tåg.

Men akut sömnbrist och öronproppar gjorde att jag trots allt sov några timmar.

Autozug check-in

Det gäller att ducka när man kör ombord.

Det är inget direkt överdåd av lyx men det är ändå ett bra sätt att ta sig genom Tyskland.

Måndag  Dateicon  05.08.2013  Tigericon  380km Totalt:1501km

Högtalardamen på tåget manar till väckning kl 06 och strax därefter kommer personalen med en spartansk frukost. Vi anländer i Bolzano något försenade strax efter kl. 08.

När vi väl fått hojarna av tåget sätter vi kurs mot det mytomspunna Stelviopasset, ett sådant mecka för motorcyklister att den inhemska tillverkaren Moto Guzzi uppkallat en modell efter det.
Vyerna och vägarna börjar bli mer och mer spektakulära desto närmare vi kommer och vi tar en tidig lunch på en restaurang på Hotel Post längs vägen.

Med tanke på Grossglockners bomavgifter såg vi det bägge två som mer eller mindre självklart att även detta skulle vara avgiftsbelagt med infartsbommar, att så inte var fallet var ganska uppenbart efter att ha forcerat femtielva hårnålskurvor utan en vägbom i sikte.
Nu är det långt ifrån odelat positivt att ha denna väg avgiftsfri då det märktes både i trafikdensitet och vägstandard, husbilarna jag lärde mig att hata i Norge fanns tyvärr även här i överflöd.

Det fanns egentligen bara två typer av förare, de som körde väldigt långsamt och de som övade inför Pikes Peak Hillclimb, ibland vill man bara blunda för att undvika att se smällen när vissa av ens motorcyklande bröder kör som om de hade en väldigt aktiv dödslängtan.

På väg in i en av de första kurvorna så fann husbilen som jag låg bakom för gott att stanna pga av ogenomtänkt kurvtagning mitt i den kurva jag just påbörjat vilket inte är några som helst problem om man har fyra hjul eller fler. Har man däremot två hjul och ska ta en stigande kurva ligger hojen i en lutning som bygger på att hästkrafter vinner över gravitation. Måste man då ta en hel näve frambroms mitt i, då har du inlett ett fullskaligt krig mot gravitationens lagar vilket du oundvikligen kommer att gå förlorande ur på en motorcykel som med full packning väger 200kg mer än du gör. I fought the law and the law won.

Så där låg jag pladask mitt i en hårnålskurva på Stelvio, jag klarade mig dock med mindre blessyrer och ett ego som var lite naggat i kanten.
Hojen verkar inte ha fått några värre skador än en skrapad motorbåge och lite bucklor och skrap på höger packbox.
Det känns ju bra när man investerat i grejer som gör det de ska så jag får väl skänka en tacksamhetens tanke till SW Motech.

Antagligen färgade den episoden mitt omdöme av Stelvio något för mitt omdöme är att det är precis den turistfälla som jag trodde att Trollstigen skulle vara, fullständigt nedlusat med inkompetenta förare, ganska dålig vägstandard och på toppen en hel by med krims krams. (Jag erkänner, jag köpte både en T-shirt och ett par klistermärken.)

Jag hade lagt in rutten från Bolzano till Milano i datorn innan vi åkte för att få med så mycket roliga vägar som möjligt då detta ändå bara var en ren transportdag och hade då lyckats att pricka in Mortirolopasset på rutten.
Det gjorde hela dagen och är sett till vad som sägs vad Stelvio borde varit.
Utan tvekan mitt livs mest underhållande motorcykelåkning genom en blandning av hårnålar, svepande kurvor och raksträckor under lummiga trollskogsträd.
Fantastich! Som Doro skulle ha sagt.

Ytterligare ett litet bergspass forcerades innan vi åkte ut på Autostradan till Milano och strax efter en mil straffade det sig igen att man inte läst på för här fanns de tullstationer vi förväntat oss på Stelvio. En vägbom, en terminal som bara visar Italienska och ingen personal så långt ögat når.

När vi stått där en stund går bommen helt plötsligt upp så vi tar det något överilade beslutet att köra igenom.
Överilat pga att det bara dröjde tre mil innan motsvarande tullstation dök upp igen där vi som vi nu förstått det behövt ett kvitto från den första.

Då även denna dator endast ville kommunicera på Italienska tryckte jag på en knapp för hjälp och visst dök det upp en kvinnoröst i högtalaren till slut... en Italiensk kvinnoröst.
Hennes Engelskakunskaper sträckte sig till ”Were you from?” och ”Take the ticket!”, det sistnämnda repeterades med en stegvis ökande ljudnivå som om hon trodde att en biljett skulle materialisera sig om hon bara prickade rätt decibel.
Till slut gick dock bommen upp så antingen tröttnade hon på Svensken som inte kunde trolla fram en biljett ur tomma luften eller också drogs det en förmögenhet från mitt Visa-kort (jag stoppade in det i automaten fem gånger), det visar sig längre fram.
Men vid det här laget hade det dykt upp personal på plats, räddningen trodde vi men icke, no speaka english.
Till slut lyckas han dock få igenom Björne med hans Visa-kort så att vi kunde ta oss igenom och fram till Best Western St George i Milano.

Vi rullar upp på trottoaren framför hotellet och kliver in i hotellet och checkar in, svettiga biker som efter en ganska hård dag i sadeln säkert såg ut som vi varit på en rundtur i helvet och tillbaks lyser nog med sin frånvaro på detta hotell men efter den initiala chocken blev portieren mer hjälpsam.

Vi frågade efter säker parkering i det garage som var en av huvudanledningarna till att vi valde detta boende, garageparkering för motorcyklar var för honom ett helt okänt fenomén så det fick han lustigt nog ringa till garaget och fråga om men det var naturligtvis inga problem. Han beklagade dock att hämtningsservice inte ingick för motorcykel utan vi fick åka dit själva och luffsa tillbaka 1,5km till hotellet i mc-kläder och +34°C, det var som att sitta i en bastu med full hojmundering.

Väl där får vi instruktionen att lämna motorcyklarna olåsta utan att ens ha i styrlåset vilket kändes extremt olustigt då försäkringsbolaget knappas lär ge mig ett ruttet lingon om den blir stulen men han försäkrade att till och med Harley Davidsson åkare lämnade sina hojar på det sättet.
Att HD-åkare som regel har mer pengar än vett var ingen debatt som jag ville gå in på med en person som ska ansvara för min käraste ägodel i två dagar så vi lämnade det därhän och traskade tillbaka till hotellet.

Det var så varm större delen av dagen att jag framemot slutet hade impregnerat handtagen på hojen med så mycket handsvett att jag nästan började slinta med händerna så den uppfräschningen på hotellet kändes som en av de mest välbehövliga i hela mitt liv. Därefter drog vi ut på stan i jakt på kvällsmat och landar på ett ställe som heter Mama Rosa, det vi inte förstod när vi klev in var att det i princip var en lyxrestaurang med vita dukar och linnéservetter, upphällt rosévin, förrätter vi inte beställt,mer bröd än ett bageri och med mer personal än gäster men priserna var acceptabla och alternativen vid den här tiden få så vi tyckte det var helt ok.

Jag tog kalvfilé á la Milano med tomater och en lokal öl, jag vet att man borde dricka vin i Italien men jag har inte riktigt samlat ihop mig till det ännu. Både maten och ölen smakade underbart men då vi inte käkat sedan före lunch och klockan närmade sig 22 så var kriterierna kanske inte så mycket högre ställda än att varm mat och kall öl = himmelriket på jorden.

Efter det gick vi tillbaka till hotellet och tog kvällen.

 

Ett tåg kommer lastat.

Forza Stelvio!






Den här killen hade helt klart mer mod än vett.

Mortirolopasset, helt underbar hojåkning