Fredag  Dateicon  10.8.2012  Tigericon  550km Totalt:2610km

Gick upp tidigt för att ha gott om tid för dagens mastodontetapp.

Vi mjukstarade dagen genom att först åka till Nürburgrings besökscenter då vi inte hann med det under gårdagen.
Efter att ha ruinerat oss på t-shirts och dekaler var det dags att ge sig ut på Autobahn.

Att avverka 55 mil varav en absolut majoritet var på Autobahn kommer väl inte direkt att hamna i förteckningen över mest angenäma motorcykelturer jag gjort.
Vädret var dock stålande och det förlöpte utan incidenter, hände dock vid ett par tillfällen i 140km/h att framförvarande fordon klappade tvärnit p.g.a. stopp i trafiken.

Vid ett av tillfällena var jag tämligen övertygad om att jag satt min sista potatis då det precis som vanligt utan någon större förvarning därom blir totalstopp just som jag gått ut för omkörning och fått häng av en Passat som låg så nära att han kunnat göra rent min nummerplåt med sin vindrutetorkare.
Att Tigern har tillräckligt vassa frambromsar för att få stopp i tid var jag ganska övertygad om, däremot var jag ungefär lika övertygad om att jag därmed skulle förvandlas till kylarprydnad på Passaten.
Men återigen imponerar Tyskarnas förarkompetens och vi får stopp på samtliga ekipade i tid.

Mot slutet av dagen får Björnen ett ögonblick av pur förskräckelse då vi efter en stunds kökörning åker in på en mack i München för att tanka då hojen börjar pissa ut kylarvätska.
Visar sig dock troligtvis bara ha berott på en lite för hög nivå i behållaren varvid färden fortsätter.
Själv tappade jag en skruv till vänstra handskyddet så vi får väl tolka det som att bägge motorcyklarna demonstrerade sitt missnöje över dagens etapp.

Kommer fram till hotellet 20.30 tämligen utslagna, att hålla full fokus i över 50 mil tär mer på krafterna än vi hade trott så efter en dusch siktade vi mot ett lämpligt matställe.
På vägen dit stöter på en stråkkonsert som bedrivs mitt på gågatan, det kallar jag gatumusikanter med klass!
Maten intogs på Café und Restaurang am Mariannenplatz med en av de mest fantastiska utsikter jag någonsin ätit mat bredvid, deras rådhus är mer eller mindre arkitektonisk pornografi.
Jag fick nyfunna krafter av denna måltid varvid jag gick ut på strövtåg emedan Björn tog kvällen och gick tillbaka till hotellet.

 

Ringens besökscenter

Gatumusik med klass

Sämre utsikt har jag haft

På strövtåg i München


Lördag  Dateicon  11.8.2012  Tigericon  0km

Denna dag bestämde vi oss för att åka på en guidad tur till Dachau.
En kunnig engelsktalade gentleman (egentligen fransk-tunisier) guidade oss runt på nazisternas första koncentrationsläger.
En upplevelse jag tror var lika nyttig som den var skakande och obehaglig.

Att människan är förmögen till denna form av grymhet är svårt att ta till sig, att säga att jag blev tagen av stundens allvar är en stor underdrift.
Då vi mot slutet av guidningen kom fram till muren som säger ”never again” fick jag ta en paus då känslorna började bli övermäktiga och jag är defintivt man nog att säga att jag fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka.
Besöket i Dachau lade av lätt förklarliga skäl lite sordin på stämningen så ingen av oss var direkt sugna på att slå runt i ölstugorna när vi kom tillbaka in till stan.

Vi gick istället och åt en bit mat på Agustiner am Mariannenplatz och gav oss ut på ett strövtåg genom staden vilket först tog oss till en av Jennifers (tyska tjejen vi träffade i Egypten) rekommendationer: Viktualienmarkt.
En permanent marknadsplats mitt i stan som sålde allt från färska blåbär till lederhosen, då jag inte tror att jag klär i lederhosen åt jag istället blåbär tills jag såg ut som en smurf.

Därefter hamnade vi på en mindre ö/park som hette Praterinsel vilket är en trevlig liten oas mitt i stan, destinationen var dock Englisher Garten, en gigantisk park i utkanten av centrum.
Tydligen mäkta populär både bland turister och infödingar då det knappt fanns en gräsplätt där det inte spelades boll, solades eller bara låg någon och slappade.

Vi letade oss tillbaka in till centrum med en liten avstickare in i Theatinenerkirche, precis som allt annat (eller åtmistone 88% av stan) bombad sönder och samman under kriget men återställd till ursprungligt och fantatiskt skick.
Medan vi satt där så hörde vi en gammal dam som av hennes accent att döma hade utvarndrat till Amerika förklara för sitt barnbarn att hon mindes hur den här kyrkan såg ut då hon besökt den som liten.
Jag vet inte om hon inte tänkte på det själv men det är ju i praktiken inte samma kyrka men det illustrerar ju väldigt tydligt med vilken otrolig hängivenhet och känsla för detaljer de återuppbygde staden efter kriget.

På vägen tillbaka till hotellet stannade vi till vid en glassbar där Björn åt en exklusiv bägare medan jag tog en Waffel mit schoklade och drack en kopp hasselnötschoklad till som var så tjock att jag fick skopa upp det sista med skeden.
Hade jag väntat till den svalnat hade jag nog kunnat äta hela koppen med sked alternativ tömt ut en koppformad chokladbit.
Därefter tog vi kvällen inför morgondagens äventyr.

 

 

Dachau, ett monument över mänsklig grymhet










Viktualienmarkt

På väg till Englisher Garten



Theatinenerkirche

Chockartad chokladupplevelse

Söndag  Dateicon  12.8.2012  Tigericon  350km Totalt:2960km

Lämnade hotellet och styrde kosan mot Berchtesgaden och Kehlsteinhaus, det beryktade Örnnästet.

Dagen började mindre bra genom att jag på väg ut ur München lyckades jag prejja en polisbil i en rondell.
Filmarkeringen var någon slags punkter i sten som jag uppenbarligen lyckats missa helt ända tills jag hade hela backspegeln full av ”Polizei”.
De tog det dock ovanligt bra och körde förbi när jag så att säga rättat in mig i ledet.

Vi hade läst och hört många varningar för tyska polisen innan vi började åka hit, att de ska var så stränga och att de tar hojen i beslag tills man har bytt om man har ett effektsystem osv.
Hittills har jag kört om tysk polis i högre än skyltad hastighet och prejjat dem i en rondell utan konsekvenser så de verkar ha lite oförtjänt dåligt rykte.
Dessutom har jag knappt sett en enda tysk motorcykel med ett avgassystem som inte är tomt innuti.

Efter sedvanliga köer på Autobahn (tror fan att de måste köra så fort när det väl rör på sig med tanke på hur ofta det går i kryphastighet eller står still) slingrade vi oss upp via fantastiska vägar mot Örnnästet.
Väl på plats beställde vi lite käk på en gång, vi har annars nästan satt i system att hinna bli svimfärdiga innan vi äter på den här resan.
Jag tog något fantasilöst en hamburgare men då ölen kostade lika mycket som läsken kunde jag inte låta bli, ja ni har redan gissat det: jag tog en weissbier.
Dock med tanke på hojåkningen ett alkoholfrei alternativ.
Den smakade ungefär som om man skulle ha öppnat ett paket med jäst och gnagt på som ett snack.
De som påstår att alkoholen inte tillför något, ja de har helt enkelt jävligt fel för det här var den absolut sämsta ursäkt för öl jag druckit i hela mitt liv.

Redan på vägen upp tappade man nästan andan av vyerna och inte blev de sämre efter hand, en helt fantastik upplevelse på alla sätt och vis.
Dock hade jag ju målat upp en bild av hur det skulle se ut baserat på alla gamla journalfilmer på tv men de har gjort om hela stället till en restaurang så det stämde ju inte riktigt, men med den utsikten så kunde det lika gärna stått en uppblåsbar hoppborg på toppen utan att man blivit allt för besviken.

Då vi redan insett att vi gapat över för mycket med Italien/Slovenien måste vi börja fundera på att vända och köra i ”rätt riktning”, dock ville vi ändå köra över grossglocknerpasset efter varma rekommendationer från några Britter vi träffade på Nürburgring.
Vi hann dit väl sent men hann åtminstone uppleva halva passet i strålande ljus och det var verkligen häpnadsväckande, både naturen och mc-åkat. Det var kurvor så att man skulle behöva vrida huvudet ett helt varv.
Vi tog oss upp till ”bikers point” på Edelweisstoppen på en väg som var så spännande att Björns motorcykel kissade ner sig (igen).
Björn bedömde dock inte problemet som allvarligare än att vi kunde fortsätta (inte för att det fanns särskilt gott om andra alternativ).
Nu började dock himlen förmörkas ganska rejält, någon vred ner dimmern till halv ljusstyrka på bara 10 minuter.
Vi siktade ändå på att ta oss till glaciären på andra sidan så efter sedvanligt fotande klev vi på hojarna och for.
Dock kommer mörkret snabbt däruppe så väl framme (tror jag) vid glaciären såg vi något vitt med en massa mörkt runtom så jag kan väl utan att ljuga rent ut säga att jag sett den men jag har inte sett den bra.
Nu var vi tvungna att ta oss tillbaka till andra sidan och ut ur passet för att inte åka på ytterligare en avgift (2x€22) så det var bara att trycka på då vi hade dåligt med tid innan de stängde genomfarten.
Det var med skräckblandad förtjusning då jag aldrig åkt i ett så kompakt mörker i hela mitt liv, med berg på bägge sidor och ett mörkt molntäcke ovanpå som lock då blir det mörkt!


Vi var vid det har laget vår vana trogen döende av hunger och klockan närmade sig 22 så vi visste att det var dåligt med tid att hitta boende så vi sladdade in på första bästa ställe vilket var fullt.
Det började bli väldigt dåligt med tid då de det enligt vår erfarenhet är så att hotellen/gästhusen antingen stänger sina receptioner kl. 22 eller har öppet dygnet runt. Det sistnämnda var inte troligt i de här trakterna.
Vi åkte därför snabbt vidare till nästa och jackpott, med fem minuter till godo till tioslaget lyckades vi bärga ett rum för natten på Landgasthof Wasserfall.
Vi fick ett rum för €70 vilket i sammanhanget kändes billigt, vi lyckades även förhandla till oss ett par toast-smörgåsar och en liten weissbier, det smakade underbart.
När jag frågade servitören om de hade Weissbier harklade han sig lite och tittade uppåt, jag stod nämligen under ett gigantiskt parasoll som det stod ”Weissbier” på mest överallt.
När vi blev tillfrågade om vi skulle lasta av packningen innan vi åt och Björne raskt svarade ja på den frågan vill jag minnas att jag gav ifrån mig något slags morrande ljud följt av något mindre kamratligt där det var övertydligt att min mage förhandlar inte med någon.
Slutsats: Trötthet och hunger borgar varken för någon större observationsförmåga eller någon briljant social kompetens.
Mätt och belåtna rekognoserade vi lite på datorn och bestämde  oss för att nästa destination skulle bli Wien där vi bokade nästa hotell.

 

Kehlsteinhaus aka Örnnästet, byggnaden på bilden är förintelsemuseet

Karta över berget med dess tunnelsystem och bunkrar

Det finns rejält med tunnlar

Väl uppe var utsikten verkligen helt makalös


Jag förstår att de knappast vill behålla byggnaden som ett monument för Hitler men jag kan nog tycka att det är lite som att försöka radera historien när man gör om utsidan till en glassbar och insidan till en restaurang.


Björnes film från Kehlsteinhaus

Edelweisspitze aka Bikers Point


Björne filmade en del av utsikten på Bikers Point