Onsdag  Dateicon  19.8.2015  Globeicon  Länder:11  Tigericon  416km Totalt:3215km

Vi beslutar oss för att inte åka in i Skopje (Mackedoniens huvudstad) då det ändå inte fanns något särskilt vi ville se och det var för tidigt (10mil) att lägga en övernattning där.
Vi transiterar därför igenom större delen av Mackedonien och åker till Ohridsjön vilket enligt Lonely Planet skulle vara Mackedoniens mest natursköna område och hem för MK:s mest uppskattade turistmål, Sankt Johanneskyrkan i Kaneo.

Trafikkulturen i Mackedonien är inte våldsamt mycket bättre än i Albanien och vi åker större delen av dagen på det mindre vägnätet så även om åkningen är fin så tar det oändligt lång tid.
GPS-kartmaterial för det här området är inte optimalt och dessutom heter gatorna ofta något som ”gata någonting någontingannat troligtvisettnamn litemer avslutning” så att försöka rutta till något mha gps:en är i princip hopplöst.

Då den allmänna inställningen till turister i regionen är att vi skiter i dig, dina pengar och ditt fordon så är ingenting särskilt väl skyltat, om alls. Vi åker därför ganska rejält förbi målet men hamnar till slut på en vacker utsiktspunkt så den omvägen gjorde inte så mycket.

Vi har vid det här laget åkt tjugo mil i fullständigt stekande sol så svetten rinner av oss konstant.

Men vi bestämmer oss för att göra ett sista försök att lokalisera Johanneskyrkan och åker in i staden Ohrid som att dömma av bikinidensiteten är en turistfälla av rang. Jag har lyckats hitta något som verkar rätt i gps:en och den kör vi slaviskt efter, såpass slaviskt att vi faktiskt även medvetet kör mot enkelriktat.
Det är inte direkt ett okänt fenomen i de här trakterna så det går ganska bra fram tills att vi kommer in i ett turistkvarter med en enkelfilig tunnel där vi möter en lokal förmåga i bil. Han pekar och gestikulerar hejvilt och skriker att det är enkelriktad från hans håll.

Jag förklarar för honom på bästa engelska att jag må vara en idiot men jag är en idiot i avsaknad av backväxel så såvitt han inte vill hjälpa mig att knuffa ut motorcykeln så gör han bäst i att backa så vi kommer förbi.
Det gör han faktiskt också men jag inser att fenoment helt säkert skulle upprepas så vi ställer motorcyklarna utanför en restaurang i hamnen och försätter till fots.

Vi hittar faktiskt en kyrka vilket dock visar sig vara Sankta Sophia kyrkan, den är över tusen år gammal och väggmålningarna är fortfarande original så för jag vet inte för vilken gång i ordningen så leder ett rent misstag till något som är upplevelsen värt.
Vi träffar där några Irländare som ger oss diffusa instruktioner om hur vi ska ta oss till Johanneskyrkan men i det här läget var det mer eller mindre underförstått utan föregående diskussion att vi gett upp. Vi hade ytterliggare 13 mil att köra till Tirana och klockan var redan närmare sex på kvällen.

Vi bestämmer oss för att istället njuta lite av omgivningarna och återgäldar den parkering vi ockuperat genom att äta kvällsmat på restaurangen. Jag gjorde misstaget att utan att ifrågasätta innehållet beställa en lokal rätt som hetta chicken pot.
Kycklingen var dränkt i antingen grädde eller ost eller en kombination av bägge men det var inte så mycket att göra något åt, konsekvenserna av det fick bli en senare fråga.

Vi lämnar det vackra Ohrid och Mackedonien bakom oss och åker mot Albanska gränsen. Om trafikkulturen är kaosets moder är inte gränspassagen vid Kjafasan bättre. Jag tror det tog oss över en timme att komma in i Albanien och då lär väl knappast sjusnåret på kvällen ens vara rusning.

Att en mindre begåvad gränspolis vinkar åt oss att ställa oss i en tidigare tom fil utan en närmare förklaring till var vi skulle lämna våra pass höll på att orsaka ett upplopp då vi således blockerade de bilar som stod bakom oss vilka uppenbarligen hade bättre koll på vad jag bedömer vara den totala avsaknaden av logiskt system.

Upploppet verkade dock till vår fördel då en tämligen överspänd Alban menar på att han själv skulle flytta på min motorcykel om jag inte gjorde det.
Jag upplyste honom hövligt om att ett sådant beslut vore överilat och kunde få högst oönskade konsekvenser.
Han tänker därför om och går istället till attack å våra vägnar mot gränspolisen och får då strax uppbackning från flera andra vars väg vi blockerade vilket gjorde att vår plats i kön till passkontrollen helt plötsligt inte hade så stor betydelse.

När vi väl kommit igenom gränspassagen har det hunnit bli mörkt och den fortsatta vägen börjar omedelbart i kraftig nedåtlutning.
Desto längre ner vi kommer desto mörkare blir det pga de omgivande kullarna och det syns inte ens en stjärna på himmlen.
I det kompakta mörkret är skillnaden mellan hel och halvljus så stor att det känns som när man måste ta en bäring mot sängen och släcka lampan vid dörren.
Skillnaden är att istället för att vara på väg mot en mjuk madrass var man oftast här på väg mot en hårnålskurva utan räcken med ett stup utanför.

Vi fortsätter att åka i en oändlig nerförsbacke vilket känns väldigt märkligt för Ohrid kändes defintivt inte som bergsmiljö.

Jag har nu konstaterat att höjdskillnaden var 900m så känslan av att ha åkt i en 13 mil lång nerförsbacka var faktiskt mer eller mindre korrekt.

När vi väl kommer in i Tirana så är gatunamn bara att glömma så hotellet är inmatat med koordinater... som är fel.
Jag är ändå hyffsat övertygad om att vi till slut hittat till rätt gata så jag frågar först på en resturang som pekar åt ett håll och sedan en kvinnlig polis som pekar i rakt motsatt riktning.

Instinkten att lita på polisen ger utdelning och vi hittar till slut fram till hotellet vilket kändes helt underbart, klockan är nu närmare halv elva på kvällen och körningen de senaste 2-3 timmarna sedan gränsen har varit så intensiv att man knappt vågade blinka.

Vi checkar in, tar en dusch och möts i baren för att (åtminstone i mitt fall) försöka få ner pulsen från survival-mode till något liknande vilopuls.
De har dock precis vad som stod på receptet så en mörk skönhet och en Jim Beam senare är ögonlocken tunga som bly.

 

Gränspassagen från Kosovo tillbaka in i Albanien

Någonstans i Albanien

Det här var så färskt när vi kom att motorn fortfarande var igång.
De som satt i lastbilen var oskadda och till slut klippte de bränsleslangen för att få död på lastbilen.
En handfast påminnelse om att det inte är helt riskfritt att färdas i de här trakterna.

Nere vid Ohridsjön

Sankta Sophia kyrkan

Torsdag  Dateicon  20.8.2015  Tigericon  0km

Vi kunde redan på förhand räkna ut att gårdagen skulle bli en mycket lång och sen dag så vi beslutade att lägga ytterligare en vilodag här så vi tar sovmorgon fram till klockan nio innan vi går ut och ”gör stan”.
Nu finns det inte våldsamt mycket stad att göra då turisguiderna mer eller mindre kollektiv ställer frågan: varför i hela världen åkte du hit?.
De få turistmål som finns är mycket lätträknade.

Vi avverkar samliga sevärdheter före lunch varav den märkligaste var en pyramid som designats av den tidigare Albanske dikatorn Enver Hoxas dotter för att inhysa ett museum till hans ära.
Sedan länge lagt i malpåse och i fullständigt förfall, fördelen med det var dock att man faktiskt kunde klättra upp på den utan att någon brydde sig det minsta.

Att vi därefter följer skyltarna till ”slottet” (Tirana Castle) och endast återfinner en mur i erbarmligt skick med en skylt för ett hotell som ser ut att ha så låg klass att de antagligen hyr ut rum per timme blir därför mer ett roligt skämt än ett antiklimax.
Vi letar oss bort till Riniaparken och äter lunch på vad som defintivt ger intryck av att vara en mycket elegant fiskrestaurang. Måltiden gör ingen besviken och slutnotan på motsvarande runt två hundra svenska kronor för oss alla tre känns löjlig prisvärt.

Efter lunch ger vi oss ut på lite shopping och jag blir antagligen tämligen blåst på tjugo Euro för en plånbok och ett par solglasögon men det får väl gå under avdelningen utlandsbistånd.

Vi har nu fått lite brist på både energi och fantasi så vi drar oss tillbaka till hotellet och bestämmer att vi efter omgruppering på rummet ska ses i restaurangen och boka hotell för morgondagen.
Det visar sig att vi istället på var sitt håll slumrar till men detta var ju också tänkt som en vilodag så det var så att säga ändå enligt plan.

När vi vaknat till bestämmer vi att vi ska gå ut och äta kvällsmat. Den alltid lika trogna Lonely Planet guiden listar en restaurang som heter Era som förstaval så det tar vi, guiden har aldrig svikit oss hittills och det gör den inte heller denna gång.
Vi får ett bord på vad som uppenbart är ett ställe med klass och bestämmer att vi ska slå till med trerätters, jag tar en böngryta till förrätt och kycklingsoppa till huvudrätt för att lämna till plats till efterrätten som blev en fruktsallad som var så stor att vi delade på den alla tre.

Slutnotan för denna kulinariska excess landade på ungefär 270 svenska kronor... för alla tre!

Vi rullar mer eller mindre tillbaka till hotellet och bestämmer oss för att ta en tidig kväll för att kunna åka mot Grekiska gränsen tidigt imorgon bitti.

 

Kristus återuppståndelse ortodoxa kyrka

Det finns en del påminnelser kvar om en svunnen tid.
Att det är något de inte är särskilt stolta över är uppenbart då jag blev avhyvlad och ivägjagad av en vakt när jag tagit bilden.

Enver Hoxa pyramiden.

Det var en hygglig utsikt från toppen av pyramiden för att vara mitt inne i stan.

Det kändes betydligt mer brant på vägen ner än det gjorde på vägen upp.

Fredag  Dateicon  21.8.2015  Globeicon  Länder:12  Tigericon  401km Totalt:3616km

På morgonen meddelar hotellpersonalen att tvättmaskinen krånglat varvid den tvätt som nu skulle varit färdig fortfarande är otvättad, något som skulle vara avhjälpt under dagen varvid vi istället skulle få vår tvätt imorgon. Trots att det var samma kvinna som checkade in oss var det alltså en total överrasking att vi skulle lämna hotellet den här dagen. Det var minst sagt en miss i planeringen då jag bara hade ett ombyte kvar. En hel kasse full med snusktvätt skulle alltså fraktas vidare, den fick plats i skamfrån som är packrullen. Här gällde det att undvika korskontaminering.

Vi lämnar Tirana i fullständigt hysterisk trafik men den här gången har jag ett hemligt vapen.
Albanien är kraftigt influerat av Italien och har således anammat deras kaffekultur av att servera kaffe i portioner som är så små att man inte vet om man ska snorta upp skiten i näsan eller om det är värt besväret att dricka.

När jag då förklarar att jag vill ha en large kaffe i en normalstor kopp (vilket de faktiskt har) gör servitrisen helt enkelt espressokaffe tills koppen är full. Gissningvis motsvarande en fyr- eller femdubbel espresso.
Lagom tills vi kommer ut i Tiranas morgontrafik kommer koffeinkicken som en åsnespark i arslet.
I mitt koffeinrus ser jag färger jag aldrig sett förut (vilket visserligen kan ha berott på de billiga solglasögonen), jag ser mönster i kaos, jag förutser varenda ful manöver innan Albanen själv tänkt dem, jag söker luckor i filerna som en målsökande missil.
Jag är alpha och omega, självaste universum har inte längre några hemligheter för mig.
Arch Enemys Out for blood kändes verkligen som det perfekta ljudspåret.

Vi tar oss ur stan som om vi bott där hela våra liv och åker västerut mot Duress då vi bestämt att offra den extra tid det tar att följa kusten ner mot Grekland istället för att ta motorvägen.
Väg SH8 från Vlore var omnämnd som en av de finaste kustvägarna i hela världen så det borde vara omvägen värt, vilket det också var.

Något av glädjen förtogs av en mycket tät trafik som stundtals var nästintill stillastående och är det något man som motorcyklist inte vill ha så är det extremt långsam eller stillastående trafik i hårnålskurvor (trots att det är en kustväg går den upp och ner mellan toppar och dalar).
Men de gånger man fick en lucka stor nog att insupa utsikten var den verkligen fullständigt magnifik.

Vi äter lunch på en restaurang i Vlore med utsikt över medelhavet. Semesterkänslan var hög.
Jag tog en risotto med seafood och Björnen och Ladyn var experimentella nog att beställa var sin bacon & melon.
Jag fick äran att provsmaka och först och främst så var väl egentligen parmaskinka på oidentifierad melon.
När man väl kommit över den initiala chocken för smaklökarna var det helt ok. Men personliga teori att "bacon" funkar med allt håller än.

Gränsövergången motsvarar inte fördomarna alls, utstämplingen från Albanien var överstökad på några minuter medan inpasseringen i eu-territoriet tog betydligt längre tid trots att vi är sektmedlemmar.
Dagens överaskning var en uniformerad tysk Polizei som glatt konstaterade att vi var svenskar då han var från Lübeck men bott i Luleå. Varför det stod en uniformerad tysk polis vid den Albanska gränsen fick vi aldrig någon klarhet i.

De sisa sex milen till Ionannina går tämligen fort då vägen som omväxling är ganska rak och fin med 90 som skyltad hastighet. Jag hade hoppats på en lite mer defensiv trafikkultur på den här sidan gränsen men då det faktum att jag släppte ner till 65km/h på 50-sträcka upplevdes som en sådan skymfande provokation att jag blev omkörd på ett avkörningsfält har de förhoppningarna inte infriats ännu i alla fall.

Vi kommer fram till hotellet som ligger i en mindre ort utanför Ionannina. Efter en dusch turbotvättar jag ett ombyte kläder innan vi faktist hittar en kvällsöppen taverna. Innehavaren räknar upp en meny bestående av ost stoppad med ost på en bädd av ost. Han motsvarar omedelbart sinnebilden av en gammal grek då han lyckas med konststycket att utstråla vänlighet och nonchalans på samma gång. När han till slut kommer till kyckling med vinsås ropar jag stopp för inte ens Grekerna kan väl komma på tanken att ha mjölkprodukter i vin. De kan de inte heller. Däremot gillar de att ha lite pasta under sin rivna ost. Det var dock en såpass rejäl portion att jag blir hyggligt mätt utan att bli förgiftad och när han får klart för sig vad problemet är erbjuder han faktiskt att göra pommes istället så det var en hygglig prick.

När vi nu lämnar Albanien bakom oss har jag lite tankar angående vad som lämnat tveklöst störst avtryck och det är den Albanska trafiken.

Till att börja med är det otroligt märkligt att alla fordon är premium cars, framförallt Mercedes. Jämförelsevis en genomsnittligt avsevärt dyrare fordonflotta än exempelvis Stockholms. Detta i ett land där bönderna inte har råd med traktorer utan fortfarande kopplar drivhjul framför sina kärror och i stor utsträckning använder häst och vagn.
Man kan inte låta bli att möjligen fördomsfullt undra varifrån de här bilarna kommer och hur de har råd med dem.

Det är också märkligt att de lyckas hålla fordonen så hela och fina trots en total avsaknad av system. Som exempel:

  • I korsningar tillämpas ingen väjningsplikt alls, det är självate essensen av kaos.
  • I rondeller har alla väjningsplikt mot allt. Folk stannar på väg i, ur och mitt i rondellen, vart som helst oberoende av fil.
  • Filkörning tillämpas dock inte någonstans utan folk flyter mellan filerna konstant, gärna kör de mitt i vägen för att hålla alla valmöjligheter fria, vem vet, ett blixtsnabbt filbyte kan ju säkert tjäna flera millimeter i den här stadstrafiken!
  • Ytterfil används med fördel som parkering varvid det blir tvärstopp när de som kört något till höger om mitten ska preja sig tillbaka in i en fil.
  • Poliser kan stå precis vart som helst, vi såg en polis som de slängt av vid en påfart mitt ute i ingenstans. Han hade inget som helst syfte annat än att stå där med sin stekspade och se sur ut för det fanns inga förutsättningar för att varken ta någon för fortkörning eller dirigera ett stillestånd.

Förresten är medelåldern på poliser i det här landet så låg att jag misstänker att det är ett dåligt betalt genomgångsyrke, antagligen krävs det heller ingen särskilt omfattande utbildning för att få licens på stekspade.

 

På väg ut ur Tirana. Den här trafiksituationen ser betydligt mer städad ut än den upplevs i praktiken.
{eventgallery-image event='114074136301771868677@6363371566889179009' file='6363371571662245810' attr='image' mode='lightbox' crop='false' thumb_width='640' cssclass='' }

Vi åt lunch i Vlora på Albaniens västkust

Kustväg SH8, Albanien








Gränspassagen till Grekland

Kvällsmat på en liten Taverna