Söndag  Dateicon  16.8.2015  Globeicon  Länder:8  Tigericon  390km Totalt:2499km

Jag trodde verkligen att det var något fel med gårdagens kaffe men jag kan bara konstatera att det inte finns något universum där detta kan passera för kaffe.
Det smakade ungefär som om någon malt ner kol i hela hotellets diskvatten och sedan tappat upp det i militärens gamla fickpluntor i metall, lagt den på hyllan i några år innan de värmt upp skiten och hällt upp det på termos.

Då jag inte drack några större mängder av råttgiftet de kallar kaffe så är det troligare att jag ätit något som innehållit mjölk och avslutar morgonbestyren med en fullständigt okontrollerad kaskadspya i samband med tandborstningen och evakuerar hela frukosten. Onekligen inte den bästa starten på dagen.

Vi kommer som vanligt lite sent iväg och ger oss ut en vild jakt efter ett rivet enkelspårigt järnvägsspår sedan förra sekelskiftet kallat Old Eastern Railway som enligt det allsmäktiga internet ska bjuda på underhållande åkning.
Jag har via satellitbilder (det är ju ingen väg så kartor hjälper inget) lyckats hitta närmaste anslutande väg och vi tar oss till slut till vad som förefaller vara en asfalterad cykelväg.

Asfalten och tillika cykelvägen tar dock slut och övergår i normalt grus med gräs i mitten vilket än så länge är väl inom vår kollektiva förmåga men skyltarna som varnar för minor vid sidan av vägen vittnar om att detta kanske inte var det absolut mest hälsosamma vägval vi någonsin gjort.

Underlaget blir succesivt sämre men att åka genom de gamla tågtunnlarna gör det ändå mödan värt så här långt så vi fortsätter... vilket var ett stort misstag.
Underlaget övergår till slut i ren järnvägssingel vilket är på tok för stort för att även våra grovmönstade däck ska kunna gräva sig ner till fäste så hojarna flyter omkring som en gummibåt i en vild fors.

Det är väl en sak att lägga ikull hojen inne i en tunnel, battlescars med en bra historia bakom ger bara mer skryträttigheter på en äventyrshoj men mellan tunnlarna är det regelrätta stup vid sidan av vägen. Tåg behöver ju inga räcken.
Efter att ha handlöst kastat tillbaka hojen in mot skogen (som enligt skyltningen alltså är minerad) med motiveringen att de oddsen iaf är bättre där än i en bottenlös ravin inser jag att det här var lite väl äventyrligt för mig i alla fall.

Men strax därefter tar vägen beslutet åt oss för den järnvägsbro som en gång funnits är nu ett minne blott, de positiva nyheterna är alltså att vi helt enkelt inte kan fortsätta med risken att det kunde blivit sämre. De negativa är ju att vi med nöd och näppe klarat oss så här långt, vi måste alltså ta oss igenom det igen för att ta oss härifrån.

Vi lyckas även om jag mer eller mindre är ett nervvrak, jag sparkar mig igenom de jävligaste partierna genom att slira på kopplingen i ettans växel under devisen hellre feg än död.
När vi väl kommer tillbaka till cykelvägen har nog aldrig varit så glad att se asfalt i hela mitt liv.
Jag har uppenbarligen inga hjärtproblem för den puls och adrenalinnivån som detta gav upphov till var knappast särskilt hälsosam med tanke på att kroppen inte återgick till normalläge förrän en bit in på eftermiddagen.

Vi tar oss ut ur Sarajevo i en hejdlös trafiksituation. Av någon anledning¹ är Golf MK2 diesel mycket kraftigt överrepresenterad och de kommunicerar tydligen mha röksignaler.
Överlag är rökmolnen från dieselfordonen så hemska att när man ligger bakom att det känns som om någon skedmatar en med råolja.

Det går långsamt men framåt eftermiddagen kommer vi fram till Durmitor nationalpark och lika hemsk som järnvägen var lika underbart är detta.
Vindlande vägar som aldrig tog slut och bland den mest storslagna natur jag någonsin sett. Varför jag inte läst om detta i något hojrelaterat sammanhang förstår jag inte för det här var den mest fantastiska motorcykelåkning jag någonsin upplevt.

Vi åker vidare mot Podgorica och kan bara konstatera att trafiken i det närmase står stilla samtidigt som regnet vräker ner. Gissningsvis ligger medelhastigeten runt 40 kilometer i timmen och det skymmer på.
Jag kan bara anta att det är dödsstraff på fortkörning i Montenegro då majoriteten av bilisterna är fullgott nöjda med att ligga limmade tät ihop i kolonn bakom en lastbil och suga i sig dess dieselavgaser mil efter mil i väntan på att guds hand ska sträcka sig ner från himmelen och lyfta dem över för själva gör de inte minsta ansats till omkörning samtidigt som de aktivt blockerar den möjligheten för alla andra.

Klockan är närmare halv nio på kvällen när vi kommer fram tämligen slutkörda till hotellet så vi kan ju bara konstatera att om vi följde planen skulle vi inte se något av den här staden heller.

Då vi fått ett omedelbart gott intryck i det att portieren hittills inte besvarat en enda fråga med något annat än ”no problem” och dessutom hjälpt till med att lyfta hojarna så att vi kunde parkera (kostnadsfritt) i hotellets entré så vore det synd att inte göra mer än transitera genom det här landet.
Självklart är svaret på om vi kan bo här en extra natt för samma pris även det: ”no problem”.

Vi går ut på stan i vad som nu endast är enstaka regnstänk men vi hinner inte långt innan himmelen ånyo öppnar sig fullständigt. Vi köper med oss lite mat och stänger in oss på hotellet och kollar på en film innan läggdags.

¹ Jag har sedemera lärt mig att VW hade en fabrik i Vogošća några kilometer utanför Sarajevo som massproducerade en snikvariant av MK2:an mellan 85-92 så med tanke på det var det inte så konstigt.

 

Old Eastern Railway.



Inget rullgrus, inget stup, inga minor. Bara underbar, säker asfalt.

Durmitor nationalpark.

{eventgallery-image event='114074136301771868677@6363371566889179009' file='6363371571027954402' attr='image' mode='lightbox' crop='false' thumb_width='640' cssclass='' }




VIP-Parkeringen på Alexandar Lux.

Måndag  Dateicon  17.8.2015  Tigericon  0km

Stadsvandring och shopping är vad som står på agendan. I vanlig ordning är det monument och kyrkor som lockar och onekligen tävlade dessa också i den högre divisionen. Podgoricakatedralen hade så mycket bladguld invändigt att hela kyrkan tedde sig förgylld.

I vår jakt på nästa attraktionm, ett klocktorn från 1600-talet hamnar vi ovetande på vad som enligt Tripadvisor är en av stans finaste restauranger för att äta lunch, vad jag också var ovetande om vid tillfället men vet nu är att en hamburgare i Montenegro är enbar en stor köttbit så burgare och pommes är i princip kött och potäter.

Vi utforskar även några gallerior och sportbutiker i en fruktlös jakt efter ett vätskesystem till min jacka men kammar noll, troligtvis får detta vänta till Aten.

Kvällsmaten inmundigar vi efter att ha läst på Tripadvisor om var man bör äta på restaurang Hemera, men med tanke på förgiftningen i Sarajevo är jag för feg för att äta något lokalt utan tar istället en Nasi goreng som även om det var tämligen starkt var väldigt god.

Vi tar oss därefter tillbaka till hotellet och tar kvällen.

 

Sightseeing i Podgorica

Podgoricakatedralen

Det fanns en del väldigt märkliga skulpturer i stadens parker.
{eventgallery-image event='114074136301771868677@6363371566889179009' file='6363371571475885410' attr='image' mode='lightbox' crop='false' thumb_width='400' cssclass='' }

Sahat Kula vilket direkt översatt betyder helt enkelt klocktornet.

 

Tisdag  Dateicon  18.8.2015  Globeicon  Länder:10  Tigericon  300km Totalt:2799km

Vi lämnar motvilligt vår exklusiva parkering och drar iväg mot Kosovo.

Efter bara ett par mil kommer vi till en gränsöverång, vår totala brist på geografisk insikt och förberedelse gör att vi tror att detta är gränsövergången till Kosovo varvid vi bägge blir något förvånade över att välkomnas in i Albanien.

Två saker händer på andra sidan gränsen. 1: Mina fördomar om Albanien som ett underutvecklat land besannas omedelbart då vi mindre än en kilometer från gränsen möter det första häst och vagn ekipaget. 2: Den laglydige och mycket strukturerade Björnen stryker Dr Alban från julkortslistan då trafiksituationen i staden Shkoder urartar till fullständigt oöverblickbart och ostrukturerat kaos, det är som om Salvador Dali skulle ha suttit i trafikdirigering.

Till slut är det bara att omfamna kaoset och anpassa sig och till slut är de enda omkörningar vi inte gjort över andra fordon.

I sedvanligt blodsockerebb långt efter normal lunchtid hittar vi till slut en restaurang som kan servera oss mot betalning i Euro (den lokala valutan är annars Albanska Lek).
Något säger mig att Albanien är ett sådant land där ingen har särskilt bråttom med någonting då det inte verkade vara någon som hade några som helst problem med en två timmar lång lunch men
den tidseffektiva Björnen som redan låg på gränsen till nervsammanbrott pga trafikkulturen är nu så nära en hjärnblödning att de antagligen kunnat tillaga maten på hans huvud.

Det dröjer en timme innan vi får mat, till råga på allt portionen knappast nog för att föda en svulten Björn och i mitt fall var fisken jag beställde också allt jag fick. Ja, förutom en citronklyfta då. Väldigt LCHF.

Vi stormar vidare och till vår ohöljda gläde kommer vi ut på en vindlande motorväg med 110km/h som skyltad hastighet vilket i Albanien betyder: ”Plattan i mattan”.
Vägen blir om möjligt ännu bättre på Kosovosidan gränsen vilket gör att vi faktiskt kan avverka dagsetappen i vettig tid. En mycket välkommen förändring sett till trafiken i Montenegro.

Vi kommer fram till hotellet i Pristina runt klockan halv sju och välkomnas av The Lady som kom hit dagen innan.
Efter en snabb dusch går vi ut på stan för att hinna utforska mest möjligt medan det fortfarande är ljust. Det centrala turiststråket är som det är mest överallt.

Receptionisten på hotellet i Podgorica frågade mig varför i hela världen vi skulle åka till Pristina.
Den frågan får man med jämna mellanrum när man är ute och reser men min filosofi är och förblir att jag inte behöver några anledningar att åka någonstans, jag behöver bara anledningar att inte åka.
Så mitt standarsvar är således "varför inte?".
Enligt henne skulle det vara ett utfattigt land märkt av krigets fasor inhysande enbart tjuvar som inget hellre ville än parasitera på naiva turister som oss och att vi skulle få motorcyklarna stulna var i princip en självklarhet.

Med tanke på den fantastiska motorvägen, alla nybyggda hus och en stadskärna som vilken centraleuropisk stad som helst är det väl bara att konstatera att fördomar frodas friskt även grannar emellan.

Det påminner om något jag läste att en upptäcksresande upplevt när han färdades mellan stamsamhällen i sydamerika. Inbördes hade de inte någon kontakt och den by där han för tillfället befann sig varnade hela tiden för att nästa by enbart inhyste kannibaler och massmördare. När han sedan kom dit och välkomnades med öppna armar förundrades de alltid över att han överlevt vistelsen i föregående by som ju var allmänt känd för att enbart inhysa kannibaler och massmördare.

Vi tar oss en rundvandring i centrala Pristina innan vi till slut slår oss ner på restaurangen Rings för lite kvällsmat. Jag har tydligen inte lärt mig någonting av lunchen då jag utan att ställa några följdfrågor beställer in en tallrikt med mixed grill kött vilket är precis vad jag får.

Ok, det var en klyfta och två skivor potatis också men mest var det djur, väldigt, väldigt mycket djur.
Den här dagen blev så LCHF att jag misstänker att tarmsystemet kommer att få knåda så febrilt hela natten att det blir som att sova i en massagesäng.

Utfarten från vår parkering var lite coolare än det brukar att vara.

Lunch i Björnens nya favoritjaktmarker, Albanien.

Jag har ingen aning om vad det här ordet betyder på deras språk men underhållningsvärdet för en Svensk är i alla fall astronomiskt.

Torget i Pristina

Kvällsmat på Rings med Lady och lufsen.