Torsdag  Dateicon  13.8.2015  Globeicon  Länder:6  Tigericon  300km Totalt:1720km

Vi lämnar Trieste och åker mot Zadar längs kusten. Solen är skoningslöst stekande.

Likt skyltarna vid sidan av vägen på Island som upplyste oss om exakt hur mycket vi frös så finns det i Kroatien skyltar ovanför vägbanan som visar med vilken temperatur huvudet bakas inne i hjälmen.

Det högsta jag noterade var +36.4°C, det var svårt att hålla vätskenivån uppe då svetten rann konstant och inte ens fartvinden erbjöd någon särskilt kylande effekt.

Det kändes i princip som att stå framför en värmefläkt hela dagen, men det var ju trots allt därför vi åkte hit.

Trafikkulturen ändrades betydligt redan i Italien men längs den Kroatiska kusten är det verkligen rena Kamikazepiloter.
Om bilarna gör tvivelaktiga omkörningar kör motorcyklisterna som om de nog ändå tycker att livet är lite väl långt.

Vi käkar lunch på ett ställe som har kommit på den fullständigt geniala idén att ha en roterande helstekt gris vars ångor går ut över vägen (vilket vi till skillnad från bilisterna ju faktiskt känner lukten av) samt en kompletterande skylt med ”Bikers welcome”, det var inget att tveka på! Screeeech!

Resterande dagens körning längs kusten bjuder på så kurviga vägar att switchen i Björnens huvud som avgör körstil slår om omedelbart och utan förvarning från normalläge Defensiv+ till Race mode: activated.

Oavsett hur tvivelaktiga omkörningar jag gjorde eller hur brutal kurvtagning jag tyckte att jag hade så hade jag hela backspegeln full med knäskrapande attackbjörn.
Med tanke på att blinkerslösa och omdömeslösa omkörningar varit normen större delen av dagen upplever jag alltså situationen som att jag konstant har en motorcykel som är på väg att köra om alternativt över mig.

Jag har full förståelse för att det förtar en del av glädjen med körningen att någon annan (alltså jag som navigatör) hela tiden sätter tempot och inte den egna körlustan eller förmågan varvid jag sansar mig nog för att bara göra en mindre konflikt av vad som under andra omständheter antagligen gjort mig kärnvapenurladdande rasande.

Då det är drygt tre mil kvar till ett nytt vägval släpper jag helt enkelt Björnen på grönbete innan han åter blir tvungen att låta sig vevas in och fjättras av Garmins bojor.

Vi åker vidare till Villa Nico och inkvarterar oss varefter vi byter om till badshort och springer över vägen och tar ett dopp, längre till havet var det nämligen inte.
Jag ska inte på något sätt förneka att jag var ganska nöjd med det faktum att vi bara fyra dagar efter att ha lämnat Svea rike landvägen nu plaskar runt i medelhavet.

Det första som händer när vi kommer tillbaka till rummet är att AC:n havererar, och utebliven funktion är väl en sak men den piper dessutom konstant.

Den stackars människan som sitter i receptionen har knappast komptens för att få ordning på maskineriet men han lovar iaf att han ska få tyst på den tills vi ska sova.

Vi sticker iväg till en brutalt fullsatt restaurang nere i hamnen och lyckas få ett bord, servicen däremot uteblir till större delen.
Fördelen med att det dröjer en eon innan maten kommer är att under tiden har ett större antal personer hunnit lämna restaurangen varvid vi kan förflytta oss till ett bord ute.
Jag åkte inte 200mil ner till medelhavet för att sitta inne i en bunker och äta.

Maten var kanske inte värd att vänta på riktigt så länge som vi faktiskt gjorde men gott var det.

Därefter läggdags i ett icke tempererat rum.
Jag roterade som en grillkyckling marinerande i min egen svett hela natten men nu ett par dagar senare när jag skriver detta tror jag faktiskt att det bidrog positivt till acklimatiseringen.

 

Kroatien


Fullständigt genialt.

Björnen håller på att smälla av då solen frånsett några få svalkande timmar på kvällen innan mörkret var skoningslös.

Har man åkt från Sverige till medelhavet på fyra dagar så tar sig till och med en badkruka som jag ett dopp.

Ack de dårar som icke frukta en hungrig Björn.

Fredag  Dateicon  14.8.2015  Globeicon  Länder:7  Tigericon  389km Totalt:2109km

Vi lämnar Hotellet i stekande solsken som vanligt och åker mot Blidenje nationalpark då vi hade bestämt att vi skulle åka in där och försöka ta oss upp till en liten topp som heter Plocno innan vi åkte vidare.

Vi ser regnmolnen i fjärran när vi närmar oss nationalparken och just lagom till vi åker in på det första gruspartiet öppnar sig himmelen.

Vägen är i allmänt dåligt skick med gruspartier emellan asfalten vilket är helt ok men vägen upp till själva Plocno med så ruttna skyltar att det inte gick att se var man skulle köra var så erbarmligt dålig att det knappt var körbart.

Men det absolut största problemet var att vägen i och med värmeböljan var så knastertorr att allt vatten sköljde ner ovanpå vägen vilket gjorde körningen väl spännande för min smak.

Tack vare monsunregnet hade jag redan gått in i autodestruct mode så den här körningen gav mig inte ett skit. Vi mosade på tills Björne hade fått sitt lystmäte av gyttja varefter vi vände och försökte leta oss ut ur parken. Jag tror aldrig att vi ens var i närheten av toppen av Plocno men även om vi genomlidit vägen dit hade vi pga väderleken ändå knappast haft någon behållning av det.

Garmin har inget kartmaterial alls för Bosnien så jag fick komplettera med kartor från openstreetmaps.
Visserligen blir det fel ibland även med Garmins material men jösses här var det inte ett rätt.

Precis varenda kostig, pilsnerstig, traktorspår och grusväg inne i hela parken benämndes i gps:en som ruttbar väg R-419 varvid det fick till resultat att ”du kör på R-419, sväng höger in på väg R-419 och därefter vänster på väg R-419 osv."
Inte våldsamt hjälpsamt varvid vi till slut fick välja en riktning och helt enkelt resonera oss fram till vilken av kostigarna som var ”huvudkostig”.

Trots regnade (som avtog när vi tog oss ner på en lägre nivå) och vilsekörningen så var det absolut omvägen värt, vägen ut ur nationalparken mot Sarajevo var nog resans finaste väg hittills.

Vi kan tämligen omgående konstatera att den polisiära närvaron är hög men den enda radarkontrollen för dagen var medan vi var kvar i Kroatien, poliserna på Bosniensidan om gränsen mest bara står och ser polisiga ut vid sidan av vägen.

Sista 4 milen in till Sarajevo gick otroligt långsamt, antagligen pga att det var fredag kväll.

Ungefär fem mil innan vi åker in i stan börjar man se kulhålen i byggnaderna och jag får nog erkänna att jag också aktivt letade efter dem men jag hoppas att jag efter den här resan samlat så mycket intryck att jag inte enbart förknippar den här regionen med krig.

Vi kommer fram till hotellet ganska sent och då det var uppenbart att vi inte skulle hinna se någonting i stan den här kvällen och boendet var mycket prisvärt (€60/natt för fyrstjärnigt) beslutade vi tämligen omgående att den extra natt vi tänkt lägga i Podgorica använder vi istället här.

Vi har fram tills nu inte gjort något annat än sovit,ätit och åkt så det kändes som det var hög tid att ta en vilodag innan vi drar vidare.

 

Jag är inte van vid att mina måltider stirrar tillbaka på mig från tallriken.

Gränsen till Bosnien

Hittar man inte skugga någon annanstans så får hojen duga för här gällde det att rädda sig den som kan.

Lagom tills vi kommer in i nationalparken öppnar sig himmelen.

Med en flodfåra mitt i vägen blev det lite väl spännande för min smak.

Regnet försvann ungefär lika fort som det kom.

Vi är i alla fall inte mer vilse än att vi fortfarande kan njuta av det.

Lördag  Dateicon  15.8.2015  Tigericon  0km

Då vi fått ställa hojarna i personalgaraget och dessutom var tvungna att tvätta använder vi förmiddagen till markservice.
Vi spänner (den slakade lite väl redan när vi åkte) och smörjer kedjan på min Tiger samt byter bromsbeläggen bak som jag köpte på Louis.
Björns Tiger behöver i det här läget inte mer TLC än lite kedjesmörjning.

Björnen börjar i det här läget att nojja för sin sambos transfer från Skopje flygplatsen till hotellet i Pristina så trots att jag redan styrt upp det vill han ha det återbekräftat, hotellets ägare tyckte nog också att detta redan var uppgjort då hans mailsvar var ett fullständigt vidunder av övertydlighet där han också använde benämningen "The Lady" mycket flitigt. Björnen tyckte det var betryggande och jag tyckte underhållningsvärdet var skyhögt.

Det var ganska uppenbart att vi behövde en vilodag då vi inte lyckades pallra oss ifrån hotellet förrän klockan är drygt fyra på eftermiddagen.

Vi har inte för avsikt att besöka några andra turistattraktioner än Latin bridge där Frans Ferdinand blev skjuten och old town.
Nu är det dock inte så ”bara” när det visar sig att hotellet var allt annat än centralt och vi får oss en spatsertur på bortemot en mil innan vi kommer in till centrala Sarajevo.
Det går inte att låta bli att tänka på kriget i den här staden och det blir bara desto mer påtagligt när promenaden in till centrum går via den gata som var ökänd som sniper alley.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig men nog trodde jag att en bro med så stor historisk betydelse skulle ha lämnats någorlunda orörd men det var den definitivt inte, ny stenläggning och fula stensarger över hela bron.
Vi viker in mot old town och som tur är så är byggnaderna och gränderna så fantastiskt fina att det uppväger det faktum att hela kvarteret i praktiken är en enda stor turistfälla.
Vi söker vår tillflykt till ett fik när det mulnar på och inmundigar lokalproducerad kaka för Björn och typ ”marknadsgodis” för mig.

Jag trodde att kaffet de serverade till frukosten imorse var ett produktionsfel då det smakade som om det var gjort på diskvatten. Dåligt kaffe slår alltid inget kaffe men detta var verkligen fullständigt odrickbart, jag gick upp på rummet och hämtade snabbkaffe och gjorde av tevattnet istället.
Cafékaffet var inte riktigt på samma nivå men slutsatsen är ändå att Bosniskt kaffe är det i särklass sämsta jag hittills druckit någonstans i världen.

Vi vandrar runt lite till för att få upp aptiten till ett lonely planet tips, restaurangen To be [or not] to be med deras paradrätt Chili Chocolate Beef.
Det var väl antagligen oerhört naivt att tro att chilichokladbiff skulle vara en kulinarisk sensation men det var iaf ätbart och värt att prova.
I princip samma betyg får Slivovitsan vi drack till efterrätt, det luktade tequila men smakade som en (dålig) matsnaps. Björn tyckte det påminnde om Islands Brennivin.
Drickbart men inget som får följa med hem i packboxen.

Jag lyckas faktiskt med remarkabla bedriften att övertyga Björn om det orimliga i att spendera närmare två timmar på att gå hem och istället ta en taxi varvid vi efter att ha fått tips på vad vi ska titta efter från servitrisen haffar en på pidgeon square i old town.
Björn lyckas med bedriften att pruta ner taxametern 0.10BAM (50öre) och hamnade således på under femtiolappen för drygt 8km. Jag ser således en ljus framtid för framtida taxiresor.

Väl tillbaka på hotellet tar vi tillvara på tvätten och förbereder för morgondagens avfärd.

 

Det var bäst att passa på för bättre parkering än så här blir det inte.

Som jag tidigare skrev kunde jag inte låta bli att titta efter sviter efter kriget när vi åkte in i Bosnien men här behövde man inte leta, de fanns överallt.

Det var en väldigt märklig blandning av gammalt och nytt.

Bron där Ärkehertig Ferdinand blev skjuten.

Torget i gamla stan.

Mycket märkligt ser man när man är ute och reser. Som t.ex. den svenska skådespelerskan Christina Lindberg uppklistrad på ett elskåp i Sarajevo.

Hur kunde jag få för mig att chilichokladsås skulle var gott?