Måndag  Dateicon  31.8.2015  Tigericon  368km Totalt:6765km

I och med att Bukarest uteblev som destination fick det med sig att nästföljande tänkte övernattningställe Cluj-Napoca nu är för nära (170km) samtidigt som Uzjhorod på Ukrainska sidan helt enkelt är för mycket (500km och gränspassagen sent på dagen) för att orka med i mitt (vårt) nuvarande skick.

Kompromissen fick då bli Satu Mare vilket är ganska precis halvvägs till Lviv.

Jag är väldigt tacksam att det beslutet blev fattat då jag på morgonen har så svår smärta i högra ögat att jag blir tillfälligt förblindad när det hugger till och under några sekunder inte kan fokusera blicken. Milt sagt inte optimalt i Rumänsk morgontrafik.

Jag vet inte om jag orsakat någon skada på hornhinnan när jag petat med linser eller om det är all trafiksmuts som till slut tar ut sin rätt men hela förmiddagen är i alla fall en enda lång utdragen plåga. Jag har tidigare åkt på så vackra vägar att det nästan gjort mig gråtmild men det här är enda gången jag vet att jag verkligen gråtit i hjälmen, efter huggen av smärta i ögat känner jag hur tårarna rinner ner för högra kinden.
Det enda jag kan göra för att mildra lite är att droppa i ögondroppar men de mildrar först efter ha orsakat en smärta som om jag droppat lava i ögonen, atagligen pga att det är saltvattenlösning.

Vi kommer fram till Cluj-Napoca och vi svänger in vid något slags galleria för lunch.
Efter maten går jag iväg på jakt efter en optiker för att få någon att kolla ögat, dessa (genomgående mycket vältaliga på engelska) hänvisade dock till ”doktor” så en optiker stod tydligen inte att finna.
Den sista jag var till erbjöd dock en engångspipett med några andra ögondroppar och det var verkligen som himmelriket att kunna droppa i något som fuktade och smörjde upp ögat utan att först orsaka mer smärta.

Han beklagade att en större förpackning kostade så mycket som 55RON vilket motsvar drygt en hundring.
Likt en knarkare som fått första fixen gratis hade jag betalat precis vilket pris som helst för att få mera så jag tyckte det var som hittat.

Vi kommer fram till Hotell Villa Bodi i Satu Mare där jag för omväxlings skulle får att ”riktigt” enkelrum uppe på vinden. Ett mörkt ombonat litet vindsrum med klädkammare, litet sminkbord och en välsorterad minibar (tyvärr med Heineken så de är tydligen barbarer här vid gränsen). Alltihop inramat av två vikfönster med utsikt över katedralen. Långtifrån det största men möjligen det mysigaste rummet på hela resan.

Vi äter kvällsmaten i hotellets sommarträdgård innan vi kryper till kojs.

 

A room with a view. Resans mysigaste rum.

Kvällsmat i sommarträdgården

Tisdag  Dateicon  1.9.2015  Globeicon  Länder:17  Tigericon  336km Totalt:7101km

Kartmaterialet i GPS:en på vissa delar av den här resan har lämnat en del övrigt att önska så trots att jag inte borde det så litar jag i princip blint på den, åker vi åtminstone i rätt riktning så kan det ju inte bli allt för fel?
Nej, i rätt riktning blev det ju, i alla fall nästan och till en gräns kom vi ju... till Ungern.

Ungern var inte alls med i planerna så vi har ingen aning om vad som gäller för att åka här och jag vet heller inte riktigt hur länge. Support crew konsulteras igen med beskedet att Vignette krävs för MC men vi råkar liksom aldrig på något ställe som säljer några eftersom rutten går via pilsnerstigar som smeker Ukrainska gränsen norrut.

Det är ett klart varningstecken när gps:en tycker att det är en tidsbesparing att korsa en landsgräns till ett tredje land men till slut är det i alla fall dags att korsa gränsen till Ukraina vid liten gränsövergång i Tiszabecs.

Gränspolisens engelska vokabulär har lika stora begränsningar som hans humör så när han ryter ”why you go?!” duger mitt svar ”varför inte?” föga. Så på nästa omgång ”why you go?!!” svarar jag att det naturligtvis är för att jag vill se hans vackra land och då specifikt den undersköna staden Lviv. Det svaret duger och jag får ett rappt: ”OK!”.

Sedan till nästa problem, de ska registrera införseln av Tigern vilket tydligen inte är att allt för känt märke, han pekar och säger ”vad är”, ”vad är” och jag svarar Triumph.

Han har uppenbart någon form av bläddersystem i datorn för detta och letar efter rätt bokstav i denna säkert för honom mycket förvirrande omgång av alfapet men när han säger Tah,tah,tah och sedan utbrister ”Trabant!” och tittar upp för bekräftelse var det jävligt svårt att hålla masken innan vi kom överens om att det faktiskt fanns en post i listan för ”Trihumphf!”.

Därefter med maximal bondskurk-betoning hänvisas jag till ”niiekst windov pliiis misstarr Tohmie Frunkk!”.

Killen i nästa lucka gjorde exakt det som killen i förra luckan (vägg i vägg) redan gjort bara i en annan uniform varefter jag fick en lapp med Trabantens reg.nr på som killen i utedass #2 verkade tycka vara så viktig att jag kände att jag nästan borde skydda den med mitt liv.
Jag lägger därför in den i passet och stuvar ner allt tillbaka i topboxen.

När jag tjugo meter längre bort för tredje gången blir ombedd att visa papers börjar det dock kännas lite löjligt.
Jag kliver av och drar upp bunten igen men den här killen är inte intresserad av varken pass eller reg.bevis, han pekar upprepade gånger på hojen och säger paper, paper.
Jag fiskar fram Trabantkvittot ur passet och bingo, där satt den.
Man kanske inte bör förundras över gammal kommuniststat som det är att de förfinat konsten i att låta tre personer göra en persons jobb.

Ganska omgående fick vi också klart för oss att omvägen via bra vägar i Ungern varit en ren tidsbesparing för detta var närmast chockerande.
En vän till mig hade visserligen gett mig förhandsinformation om de Ukrainska ”vägarna”.
Tydligen är det så att i gamla Sovjet byggdes vägarna på jordbanker vilket ger frostsprängningar på vintern och blödande asfalt på sommaren vilket gör vägarna vågiga i längdriktningen.
Han hade också varnat för potthål stora nog att rymma en mindre ko och riktigt så illa blev det väl aldrig men så usel som asfalten var förstår jag inte varför de inte helt enkelt fräser bort den, en grusväg kan man ju åtminstone plana av.

Pga av Krimkonflikten gäller inte vårt ”gröna kort” i Ukraina och trafikförsäkring köps normalt vid gränsen, i Kosovo var det helt uppenbart och vi blev också hänvisade dit.
Här finns inget ställe och någon hänvisning till något annat än nästa lucka från Mr. ”why you go?!!” kunde man ju bara drömma om.
Vi hittade inga ställen som en antydde att de kunde tillhandahålla det vi sökte och kanske pga det såg vi poliser överallt.
Jag har aldrig kört så lagligt i hela mitt liv som jag gjorde från gränsen och in till Lviv, nästan 300km.

I Lviv har de löst asfaltproblematiken genom att istället ha kullersten... överallt.
Jag är jävligt glad att det inte regnade den här dagen får då hade detta blivit rena halkbanan, som det var nu var det bara en helkroppsmassage.
Väl framme vid Swiss hotell var det verkligen luxuöst, en dörrvakt som inte bara erbjuder utan kräver att få bära ens bagage hela vägen upp i rummet och resans absolut sötaste receptionist.
Utsikten från hotellets terassrestaurang var magnifik och tur var väl det för vi fick vänta så länge på maten att de helt oombedda gjorde avdrag på priset.

 

Ett varmt välkomnande i Lviv.
Ett par ute på promenad tyckte att vi var så exotiska att de ville ta kort på oss.

Kvällsmat på terassen

Onsdag  Dateicon  2.9.2015  Tigericon  0km

Det absolut första vi har på dagens agenda är att ordna trafikförsäkring på våra motorcyklar, även om det är ett relativt nytt fenomen (valfritt fram till 2013) så vill jag inte ge en poliskår ökänd för sin korruption några fribiljetter att utdöma böter efter tycke och smak.
Receptionisten på hotellet hade redan sagt att hon kunde kalla en försäkringsagent till hotellet åt oss men det lät som en service vi skulle fått betala dyrt för så jag kollade upp ett par agenturer och sa att vi återkommer.

Bolaget TAS hade ett kontor på mindre än fem minuters gångavstånd från hotellet så vi stövlar in där och ber om hjälp, självklart kan de ordna detta men hon beklagade att trots att vi bara skulle nyttja försäkringen en dag är de tvungna att ta betalt för minst femton och det då till en avgift av 82 Hryvnia.
Jag tittar på Björne som är precis lika oinsatt som jag i den lokala valutans värde och vi konstaterar att vi inte har något val så vi slår till. Vi kan efteråt konstatera att det kostade ungefär 30 svenska kronor.

Byråkratin var uppenbarligen omfattande då det tog minst en halvtimme för henne att knacka in de här uppgifterna i datorn för våra motorcyklar vilket betyder en timintäkt till företaget på 120 kronor.
Jag misstänker att de inte har allt för bra betalt i det här landet.
Vi var därefter tvungna att mellanlanda på hotellet med dokumenten som inte var så transportvänliga pga att jag laminerat mitt reg.bevis men jag står fast vid att det var ett jävla genidrag med tanke på hur ofta jag har behövt att dra fram det under den här resan.

Därefter börjar vi dagens sightseeing med ett besök på kyrkogården Lychakiv som också är ett så populärt turistmål att vi faktiskt fick betala inträde på 10 Hryvnia vilket inte ens är fyra spänn och verkligen, verkligen värt varenda krona.
Kyrkogården är helt uråldrig och delvis igenväxt utan att på något vis vara misskött, här är Lvivs elit begravd och det märks då gravplatserna överträffar varandra i prakt och pompösitet.

En del gravar har verkligen statyer som inte skulle skämmas för sig på ett museum.

Efter detta söker vi oss in till centrum och äter lunch på en grillrestaurang där jag gör ett stort misstag i det att jag beställer en ananaschili i tron att det är som maträtten chili, även då som det är en av de dyrare posterna på menyn.
Så jag blev nog lagom lång i synen när jag får in en hel tallrik full med ananasskivor med chilikrydda på, Ladyn räddar dock upp situationen genom att donera en del av sin rejält tilltagna köttbit vilket väl var tur för annars är risken att de fått se en vuxen man gråta.

Efter maten ger vi oss i en löjlig jakt på Rynoktorget, löjlig därför att det tog oss fullständigt orimligt med tid att hitta vad som skulle vara ett jättestort torg mitt i stan men vi fick åtminstone se större delen av centrum innan vi till slut prickade rätt och även hittade ett annat turistigt mål. Latinska katedralen som med sina omfattande utsmyckningar skulle var stans finaste.
Man kunde i alla fall ganska omgående konstatera att de måste fått mängdrabatt på bladguld.

Vi lyckas också hitta en marknad med så mycket kuriösa artiklar att jag som vanligt är glad att jag åker motorcykel och således inte får plats med några souvenirer för annars hade jag lätt fyllt en hel packväska här.
Den uppenbart baserat på tillgång bäst säljande artikeln var toalettpapper med Vladimir Putin på vilket ju faktiskt också var hejdlöst underhållande.

Kvällsmaten intar vi på en ”italiensk restaurang” vid torget som egentligen visar sig vara en glorifierad pizzeria men maten var i alla fall helt ok även om servitrisen förhandlade upp min beställning på burgare till en någon form av filé.

Vi går därefter tillbaka till hotellet och tar dessert på terrassen, den utsikten tröttnade vi definitivt inte på under gårdagen.

Att jag fick in gräddbakelse när jag beställt ”kex & frukt” gjorde inte mycket då jag ändå redan hade en mörk lokal skönhet i min högra hand och en 12 årig whisky i min vänstra.
Kan man köpa tolvårig whisky för drygt 40 spänn dricker jag hellre desserten ändå och med hänvisning till köttbitens tuggmotstånd på pizzerian så behövdes det kanske också lite invärtes desinfektion.

 

Lychakivkyrkogården

Rynoktorget
{eventgallery-image event='114074136301771868677@6363371566889179009' file='6363371789109527234' attr='image' mode='lightbox' crop='false' thumb_width='640' cssclass='' }

Latinska katedralen

Grannsämjan förefaller inte vara så god.

Terassen