Tisdag  Dateicon  25.08.2015  Globeicon  Länder:10  Tigericon  502km Totalt:4539km

En ren förflyttningsdag och en kämpig dagsetapp då vi hade föresatt oss att transitera genom hela Grekland på en och en halv dag för att kunna få en eftermiddag och kväll i Sofia dagen därpå.

Dagen förflyter tämligen händelelöst men bjuder på fin åkning, framförall framåt eftermiddagen då vi åker längs kusten vid Egeiska havet.

Vi anländer vid hotellet för dagen vilket visar sig bli resans absoluta bottennapp.
Det första som händer är att hotellet påstår att de inte fått någon bokning men att de av sitt hjärtas godhet skulle kunna ordna ett par rum åt oss.
Knappast en övermänsklig bedrift då hotellet hade 50 rum och vi inte såg till enda människa.
När jag kommer till mitt rum är stanken helt obeskrivlig, det luktar verkligen som om något dött därinne.
Jag pratar med receptionisten som utstrålar sedvanlig Grekisk arrogans dock i fullständig avsaknad av varken humor eller charm och förklarar att jag skulle föredra ett rum som inte luktar som en gammal soptip förklarar han att de inte har några icke-rökar rum och att samtiga hotellets rum således har en odör av osanerat yxmord (ok, så han utryckte sig kanske inte i exakt de ordalagen).

Kombinationen av stekande värme och fågelboet på balkongen gjorde att vädring inte var våldsamt aktuellt heller så det var bara att bita i det sura.

Björnen har under tiden som jag duschar sonderat matutbudet och återigen brilljerar receptionen i kundovänlighet genom att mot en utpressande summa pengar erbjuda oss ett mycket begränsat utbud och som om det vore en fullständig självklarhet: en ynnest som först skulle föräras oss efter att de serverat en hel busslast med nyanlända Polacker.
Min spontana reaktion var att jag hellre skulle tugga i mig min egen arm än att ge det här hotellet en enda cent mer än vad som var absolut nödvändig så vi ger oss på jakt efter alternativ, då vi av rena kostnadsskäl valt ett boende en bit utanför stan var det ett något osäkert kort.
Att receptionisten påstod att det inte fanns några överhuvudtaget var inget jag accepterade som sanning, att de har mer än ett lik i garderoben där kändes ju som sagt på lukten.

Vi kommer fram till en fotbollsplan där ett gäng med ungdomar spelar boll så jag frågar helt enkelt dem om det finns någonstans att äta och de pekar ut en riktning åt oss.
Bara 100m längre bort finner vi ett kebabhak, Grekerna får kalla det Gyros hur mycket de vill.
Var det inte Shakespeare som sa: Vad betyda ett namn? Det som kebab vi kalla skulle ju smaka ack lika ljuvligt med ett annat namn?
Språkförbistring till trots lyckas vi få en omgång med Kebyros och då det är enbart min totala stönighet som tvingat mina reskamrater hit är jag storsint nog att bekosta vad som hade alla utsikter att bli en trippel i matförgiftning.

Väl tillbaka på hotellet återmonterar vi mitt dimljus samtidigt som vi blir massakrerade av mygg.

 

En mycket välbehövlig vätskepaus

Bates motel

Operation varde ljus

Onsdag  Dateicon  26.8.2015  Globeicon  Länder:13  Tigericon  305km Totalt:4844km

En tämligen händelslös förflyttning till en av resans mer angenäma överraskningar. Sofia var tveklöst en sådan stad där jag hade velat spendera mer än en natt.

Även om de ”turistiga” destinationerna var ganska snabbt avklarade med Alexander Nevski katedralen, Sofiakyrkan och ett monument till Sovjets krigshjältar (vilket de hädelsefullt nog gjort om till skatepark) så gav staden ett metropolitanskt och trevligt intryck.

Vi tog en fika på ett café på baksidan av katedralen.
Nästefter Milano är det nog den mest spektakulära utsikt jag någonsin haft över en kopp kaffe.
Även om det med lokala mått mätt var horriblelt dyrt var det värt varenda krona.

Kvällsmaten intogs på ett ställe som hette Krechme Divaka, vad jag åt minns jag inte vad det hette men det var i princip grytbitar med potatismos, helt ok men bevisligen ingen nationalrätt jag kommer ihåg.

Desto tydligare minns jag nationaldrycken Mastika som är Bulgarernas variant av Ouzo, den kunde fås i två varianter, vanlig med smak av Anis och Mint. Självklart provade vi bägge (det är ett tufft jobb...).
Mintvarianten smakade i princip munskölj men jösses vilken ljuvlig dryck den vanliga var, det var som att bli kittlad i gommen av en lakritsfjäder.

Tyvärr var detta allt vi hann se av Sofia innan vi var tvungna att ta kvällen för en tidig avfärd mot Belgrad.

 

Alexander Nevski katedralen

Sofiakyrkan

Fruktsallad deluxe

Monumentet över Sovjets krigshjältar

Jag måste försöka få tag på den här himmelska drycken
 

Torsdag  Dateicon  27.8.2015  Globeicon  Länder:14  Tigericon  397km Totalt:5241km

Gränspassagen in i Serbien visar sig vara den långsammaste hittills med fullständigt ändlösa köer.
Enda slutsatsen jag i efterhand kan dra av det då merparten av fordonen var utomregionsregistrerade (Tyskland, Frankrike, Belgien etc) var att de tyckte det var värt väntetiden att få nyttja Serbiens motorväg A1 med 140km/h skyltad hastighet.

Jag har dock svårt att se tidsbesparingen då även om vi stökade undan i princip hela landet ganska snabbt så kom vi till ett defintivt tvärstopp vid vägtullen före Belgrad.
Det tog oss närmare en timme i fullständigt kremerande solsken att ta oss drygt tusen meter för att sedan få betala €6.5 i vägtull.

En vänlig tysk noterade mitt lidande och erbjöd mig en flaska med ”kallt trinkwasser” vilket jag avböjde med hänvisning till vätskesystemet.
Lagom till Tysken försvunnit utan synhåll hör jag gurglandet i slangen som betyder att vätskeblåsan är tömd på sina resurser samtidigt som tullarna ännu är avlägsna.
Sällan har jag förbannat min stolthet så mycket som då.
När vi till slut har tagit oss igenom tullen och parkerar för en välbehövlig vätskepaus mer rinner än kliver Björn av hojen, han ser märkbart tagen ut och säger också efter han hämtat sig att han tror att det var frågan om bara några minuter till så hade han förlorat medvetendet.

Vi tar en rejäl paus och samlar oss innan vi kör den sista biten in i Belgrad och parkerar utanför hotellet.

Vi lastar av och blir hänvisade till hotellets partner för säker parkering: city garage.
Väl där så möts vi av en äldre dam som likt en förskolärare pekar med fingret att ajabaja, här får ni inte vara. Jag undrar vad problemet är och får till svar att här får minsann inga motorcyklar parkera, att jag erbjuder att betala det samma som andra fordonsslag spelar ingen som helst roll.

En något mer engelskspråkig individ försöker förklara att det rent av vore ”illegalt” för dem att låta oss parkera våra motorcyklar i garaget men hänvisar oss iaf ganska hjälpsamt till ett annat garage där han helt säkert tror att vi kanske får parkera.

Då jag missuppfattat vad som är garaget går jag in på vad som visar sig vara en av stadens uppställningsplatser för bortbogserade fordon vilken uppenbart gjorde blomstrande affärer, de hänvisade oss till den intilliggande parkeringen där vi tom blir mer bryskt avvisade än på den förra. I likhet med den förra damen viftar hon åt oss som man viftar bort en fluga men här dessutom med ett tillrop vilket antagligen var Serbiska för ”ta era löjliga leksaker och stick härifrån”.
Nu börjar mitt tålamod närma sig bristningsgränsen så jag frågar helt enkelt vad i helvete som är problemet då det såvitt jag vet inte finns någon lag som förbjuder motorcyklar i Belgrad. Nej, det gör det heller inte däremot är inga motorcyklar tillåtna på hennes parkering och såvitt hon vet inte på några andra parkeringar heller (vilket då alltså i princip åstadkommer samma sak).

Vi åker tillbaka till hotellet varvid receptionisten drar igång en mycket omfattande och tidödande telefonkedja som bland annat innefattar ”Belgrads centrala parkeringsservice” som mycket riktigt bekräftar att ånej, motorcyklar får inte parkeras någonstans i Belgrad.

Till slut löses problemet tack vara att hennes syster jobbar på ett annat hotell som har ett eget garage där vi mot en avgift om 2x€10 får parkera över natten.
Innan vi fått hojarna parkerade och är tillbaka på hotellet har vi lagt över två timmar på parkeringen enbart så med 1,5 timme gränspassage och 1 timme vägtull så har klockan redan hunnit bli så mycket att sightseeing är helt uteslutet.

Jag hade en del förutfattade meningar (till viss del från Åsne Seierstads Med ryggen mot världen - Serbiska porträtt) om nationalistiska Serber innan jag kom hit och kan inte säga annat än att de motsvarade och med astronomisk marginal överträffade även de vildaste av fördomar.
Som uppenbar utlänning (ingen i den här regionen eller landet åker motorcykel i skyddskläder) blir man ibland bemött med viss nyfikenhet, i storstäder i stor utsträckning med indifferans.
I Belgrad pendlade det bland de vi mötte under vår 2km långa promenad tillbaka till hotellet mellan misstänksamhet, förakt och vad som närmast kan beskrivas som öppet hat.

Emellan folket på gatan och kassörskan i snabbköpet fanns inte så mycket som ett vänligt leende.
Intrycket man fick var, ”vad gör ni här? Försvinn så fort ni kan” med hotellsystrarna som det lysande undantaget.
Den ena systern, Danila kunde till och med några Svenska fraser eftersom ”hon varit i Sverige i fem dagar”.
Det är sånt som gör att man känner sig som en dålig turist, här har vi varit på rull i tre veckor och jag har verkligen inte lärt mig ett enda ord på något av de språk vi hittills stött på.

Vi hann således inte se någonting av den här staden och utan att ens ha diskuterat saken var det uppenbart att vi var lysande överens om att det inte var någon som helst förlust.
Att lägga någon av ”reservdagarna” här var heller inte något som ens var uppe för diskussion, det var uppenbart att Serberna kollektivt ville bli av med oss och våra förhatliga motorcyklar snarast möjligt och vi var mest bara glada att tillmötesgå dem.

 

Gränsen till Serbien

Vägtullen från helvetet.

Björn såg ut som ett lik när vi kommit ut på andra sidan och då jag vägrade dokumentera misären tog han på sig att göra det själv.
Det här var sannerligen inte vår bästa stund på resan.

Nei, vi elsker ikke dette landet