Fredag  Dateicon  13.7.2018  Tigericon  290km Totalt:290km  Weathericon

Äntligen på väg!

Har inte bråttom då färjan först går kl. 16.45 men då jag häpnadsväckande nog är klar med packningen finns det ingen större anledning att såsa kvar hemma så jag drar iväg strax efter 10.
Jag stannar betydligt oftare än vanligt då temperaturen är skoningslös trots allt vad ventilation heter är vidöppet på både kläder och hjälm.
Jag överväger att stanna och plocka bort visiret helt men nöjer mig med att ha det halvöppet.

Den här resan har krävt mer förberedelser än vanligt då det är första gången jag åker landvägen till ett land med Visumkrav, således har jag också varit tvungen att boka samtliga hotell i förväg för Ryska och Vitryska delen av resan då alla boenden (färdvägen) skulle redovisas i ansökan.
Då det verkade ovanligt krångligt att få visum till Vitryssland unnade jag mig lyxen att anlita en Visumagent.
Jag hade helt säkert fixat Rysslandsvisat själv men det var lika bra att låta agenten fixa bägge på en gång.
Nu vet jag ju inte om det stämmer men jag fick bakslag av honom på mitt försäkringsintyg då han med bestämdhet hävdar att Vitryssarna kräver att det beloppet €10 000 ska anges i siffror.
Även om det är ganska rudimentär matematik att unlimited (obegränsat) är mer än 10000 var han helt övertygad om att det skulle ge avslag, det skulle dessutom stämplas och undertecknas.

Jag fick således "förfalska" det intyg jag fått av mitt försäkringsbolag enligt instruktion och sedan skicka tillbaka det till utfärdaren för att få det med stämpel och undertecknat.
All heder åt Motormännens försäkringsfömedling som inte tyckte det var några konstigheter med detta alls och det gick i princip med vändande post.

Hojen betedde sig lika fint på vägen som vanligt trots byte av väskor (till Touratech Zega Pro) och fabrikat på framdäck (till Michelin Anakee Wild).
Just bytet av packväskor är jag väldigt nöjd med då jag i och med det kunnat montera alla vätskor som behöver medtas i hållare på utsidan och verktygen som jag hittills fått stuva i en packrulle i väskan har jag fördelat ut på två väskor (IKEAS "Förfina" necessär faktiskt) och fäst i locken på väskorna med bagagestroppar.
Däckverktygen som jag tidigare hade i en ganska förfulande verktygstub har jag delvis fått plats med i väskorna och de stora kantbrytarna "bead breakers" har jag skurit ur plats för i en matta i botten på den stora väskan så numera är samtliga verktyg samtidigt både inlåsta och ur vägen vilket kommer underlätta oerhört vid i och urlastning på hotellen.

För tredje året i rad har jag även med löjliga mängder readymeals (mjukkonserver), det är så oerhört praktiskt att det är värt både besväret och den extra vikten att släpa runt på.
Då jag den här resan stundtals lagt ganska grymma dagsetapper där jag valt att stanna flera dagar på samma ställe istället för att lägga in en ren övernattning längs vägen tror jag att jag kommer vara tacksam över att slippa leta lunchrestauranger och försöka få tag på mat som inte innehåller något jag inte tål vilket vid det här laget är i princip allt utom luft och vatten¹.

Färden till hamnen i Stockholm är lika problemfri som ointressant.
Spänner fast hojen så gått det går sett till att det bara fanns en fästpunkt men det var ändå en mer än de finskreggade hojarna bredvid använt sig av, de hade bara ställt cyklarna på sidostödet och gått så det ska nog gå bra.

¹ Gäller inte alla sorters vatten.

 

Det obligatoriskta "före" fotot. För omväxlings skull är det faktiskt lite skillnad mot föregående år.

Färjeläget i Stockholm och ombord på färjan.


Interaktiv karta över rutten från reseplaneringsverktyget Furkot.
Klicka här för att öppna kartan i eget fönster/flik.

East 2018

Lördag  Dateicon  14.7.2018  Tigericon  387km Totalt:677km  Bordericon #2 3.5h Weathericon

Jag har en hyffsat stöddig dagsetapp framför mig på drygt 60 mil men jag inleder i alla fall dagen med en frukost värdig en kung, 130 spänn för buffén kändes hyggligt prisvärt.
Rullar av färjan proppmätt på ägg, köttbullar och bacon och sätter kurs mot gränsen.

Gör enbart ett vätskestopp någonstans på mitten och stannar precis före gränsen (Vaalimma gränskontrollen) för att tanka.
Jag hade en tanke att även luncha där men dumt nog gjorde jag inte det då jag inte var hungrig... just då.

Att lämna Finland var en ren formalitet, Ryska gränsen däremot var en utdragen tortyr som fått vilken gammal GRU-agent som helst att känna sig som en glad amatör.
Kvicksilveret började på 27° den här förmiddagen och jag fick en avisering med en varning från Finlands meteorologiska instut för "extremt höga temperaturer".
Under tiden jag stod i gränskontrollen gick tempen upp i 30°C.
Jag började redan på ett tidigt stadium att förbanna mig själv för att jag inte tagit med varken kylvästen eller vätskesystemet till jackan.
Det skulle till slut ta 3.5 timme innan jag kunde åka över gränsen.

I gränskontrollen (E18) fanns fyra filer, en snabbfil för Ryssar och tre för övriga andra klassens medborgare.
Dessa fyra filer servades (jag använder det ordet i dess allra mest liberala bemärkelse) av två tulltjänstemän.
De släppte fram ca 10 fordon per fil per gång vilket alltså innebär intitalt 40 fordon och passagerare som ska kontrolleras (egentligen betydligt fler då det han passera oräkneligt antal Ryska fordon medan resten fick vänta).
Det fanns som är regeln vid gränspassager inget intuitivt sätt att räkna ut vad man förväntades göra då alla instruktioner var mycket tydligt skyltade... på Ryska.

Går fram till första bästa lucka och langar fram mina papper, får passet kontrollerat, oklart varför då hon sedan pekar på luckan snett över som gör exakt samma sak varefter hon börjar rabla instruktioner... på Ryska.
Att jag don't understand skiter hon totalt I men en sak kunde hon åtminstone haspla ur sig och det var declaration.
Precis som den föregående pekar hon på luckan snett över.
Efter att ha stått och sett allmänt förvirrad ut ett tag så kommer något slags undertullare (en man och en kvinna i reflexvästar med höst oklara arbetsuppgifter) med två tullklareringpapper.
Dokumentet var gudskelov åtminstone på Engelska men det blev ärligt talat inte så jävla mycket mer begripligt för det.

Jag fyllde i pappret efter bästa förmåga och ställde mig i en abnormt lång kö till luckan.
Bakom lucka nummer tre dolde sig en dam som förhoppningsvis har extremt dåligt betalt då hon måste vara den långsammaste tjänsteman jag stött på.
Det var inte nog med att registeringen av varje människa tog 10-15 minuter, det var tydligen också såpass ansträngdande att hon kände sig tvingad att ta en paus efter varannan människa.
Avlösning? Nej, vem skulle hon då prata med på rasten?

När det väl blivit min tur har jag lätt stått i själva kontrollen i två timmar redan och när hon sedan börjar rätta mitt papper som en förskolefröken (idiotiskt nog inbillade jag mig att papper nr. 2 var om jag skrev fel på det första, jag ska aldrig underskatta rysk byråkrati igen).
Men det var lika bra att jag inte fyllde i det andra pappret för jag hade då rejält underkänt på det provet.
Åtminstone hade hon engagemang nog att kryssa och kladda på pappret var jag gjort fel vilket jag fick i retur ihop med två nya blanketter.
-Nästa!

Bara att ställa sig och på nytt fylla i ett dubbelsidigt A4 i två ex.
Som Svensk är man ju väl diciplinerad i kösystemet varvid jag lydigt ställde mig längst bak.
Jag hade språkat lite med en grupp Finnar innan från en expediton på tre Yamaha 660 Tenerer och tre brutala offroad-jeepar som skulle ta sig till Magadan.
Dessa som alltså hade föresatt sig att göra bland det jävligaste man kan göra på hjul på den här kontinenten tyckte för övrigt att jag var en brave man (modig man) som skulle göra vad som är rena fjollresan i jämförelse fast jag valt att göra det solo.
Lite rakare i ryggen blev jag allt, ärligt talat levde jag på det hela resten av den veckan.
I vilket fall, de hade lyckats ta sig igenom byråkratin på första försöket och då de såg att jag ställt mig sist i kön igen mer eller eller mindre bar de fram mig till luckan.
I vanliga fall hade jag nog tagit för mig mer men vid det här laget var jag nästintill svimfärdig, jag hade inte bunkrat vätska eller näring för en så utdragen tortyr som detta.
När jag till slut således får visa mitt pass för tredje gången och hon börjar registera uppgifterna från tullklareringen och reg.beviset blir jag till slut godkänd.
Jag är dock rätt övertygad om att hojen blev reggad som en Triumph 800 av fabrikat Tiger men det vore höjden av jävlighet om de bråkar om det när jag ska ut.
Det är tydligt att Trajja inte tagit någon större marknadsandel i öst.

Nu har jag alltså tagit mig så långt att jag faktiskt kan bli kontrollerad av en tullare.
Tyvärr verkar de vana att hojar tar mycket längre tid varvid jag och finnarna anvisats plats vid sidan av de ordinarie fälten vilket vi lydigt följt.
Det första jag gjorde när pappren var klara var att baxa ut hojen i bilfältet, finnarna var igenom sedan länge och såvida jag inte var i vägen fanns det antagligen ingen anledning till att jag inte skulle stå kvar här resten av dagen (den här taktiken påskyndade vår gränspassage i Albanien 2015 avsevärt).
Men de prydliga köerna hindrade inte tullaren att totalt godtyckligt kontrollera fordonen.
Om det står tio bilar på rad är det ju självklart att man kollar den i mitten och sedan den som står sist?
Nej, det tycker inte jag heller så det var fullständigt uppenbart att de förhalade passagen bara för att de vill och kan.
Men åtminstone får jag lite lön för att jag inte levt rövare då de enda jag behöver göra när jag ska kontrolleras är att öppna locket till ena väskan.
Så efter 3.5 timme, svimfärdig av näringsbrist och med ett huvud som känns som om det ska sprängas i bitar kan jag rulla in i Ryssland... hela 1000 meter.
Vad hittar vi väl där om inte två personer som ska kontrollera mitt pass, samma pass som redan kontrollerats av tre andra personer.
Ifall det varit VM i byråkrati och inte fotboll hade då ryssland aldrig åkt ur i kvarten för detta måste vara världsrekord, kommunistränderna har inte helt gått ur.

Jag åker på betryggande avstånd från gränsen innan jag stannar för annars gav jag mig fan på att en gubbe i uniform hoppat fram ur en buske och bett mig visa mitt pass.
Jag bryr mig inte ens om att värma mitt readymeal, det var ändå inte som om den var speciellt kall.
Efter 20 år i ett yrke med jour har jag ätit betydligt kallare mat än en sadelvarm mjukkonserv.
Sköljer ner maten med i princip allt i vätskeväg jag har kvar.

Trafiksituationen på Rysk landsväg motsvarar omdelbart alla mina absolut värsta farhågor.
Anledningen till att alla kör med sk. dash-cams här är som jag har förstått det att försäkringbolagen inte köper någons förklaring med mindre än det finns konkreta bevis.
När alla således filmar hela tiden är det därför kanske inte så konstigt att det finns så många skräckinjagande videos på youtube?
Det hade kunnat vara förklaringen.
I praktiken är det för att de kör som svin.

Hastighetsefterlevnaden är helt obefintlig, 90-väg är i praktiken fri part för infödingen.
Allt under 115 så var jag en bromskloss så att köra ens i närheten av lagligt vore livsfarligt, jag får helt enkely betala "böterna" som de kommer, hellre fattigare än död.
Dagens värsta var när jag blev omkörd på en avfart på insidan för att jag hade den dåliga smaken att endast köra 100 på 90-väg.
Jag insåg till slut att om man har ett säkerhetsavstånd till framförvarande fordon på mer än 5mm så brister man i sitt engagemant och är för bakomvarande bara ytterligare ett hinder som ska undanröjas snarast möjligt.

En av mycket få andra hojar jag såg på hela eftermiddagen saknade reg.skylt så det är inte bara hastigheten de skiter fullständigt i.
Med tanke på vilket skick jag var i är det i princip ett mirakel att jag tog mig till hotellet helskinnad men faktiskt blev det mer diciplinerad körning inne i stan även om alla hastighetsbegränsningar fortfarande är +moms.
Åker runt kvarteret två varv utan att hitta hotellet, det är fan inte lätt när man i praktiken är analfabet på deras variant av alfabetssoppan och skylten bara står på Ryska.
Parkerar på en innergård och hittar till ett отель som visar sig vara rätt ställe.
Väl installerad på rummet är jag totalt redo för döden, dock inser jag att jag måste ha vätska i enorma mängder om jag ska bli bättre men jag behöver i alla fall inte gå långt.
Det finns ett snabbköp bara 50m från hotellet.
Jag dricker precis så mycket jag orkar och slår i bingen.
Varje gång jag vaknar under natten för att jag håller på att pissa ner mig går jag på toa varefter jag dricker mer vatten.

Så håller jag på fram till morgonen.
Det kunde varit en bättre första dag i Ryssland men jag lever och jag har tagit mig till Ryssland vilket jag ändå är rätt stolt över.

 

Finska gränsen.

Världens senaste ljumna lunch.

Informatörerna flockades omedelbart då jag parkerade på en innergård i St. Petersburg.

Det var en extremt rysk utsikt från hotellrummet.

Söndag  Dateicon  15.7.2018  Tigericon  0km  Feeticon  20.63km Totalt:20.63km  Weathericon

Jag är riktigt dimmig i skallen fortfarande men är lite oklart om uttorkningen övergått i migrän eller om jag inte lyckats läska på tillräckligt trots att jag druckit som en kamel sedan jag kom fram.
Nåväl, jag tog mig inte till Ryssland för att ligga på ett hotell och ha migrän så jag hoppas det är uttorkning och får se till att dricka mycket.

Inleder dagen vid den närmaste sevärdheten vilket är Smolny katedralen.
Inget direkt överdåd av utsmyckning men väldigt blå var den och det var en fin utsikt från tornet.
Härifrån går jag vidare till The Church of our savior on the spilled blood eller som den något smidigare heter på Svenska, uppståndelsekyrkan.
Här har de definitivt öppnat plånkan mer för nu börjar vi snacka utsmyckning.

Efter det hade jag siktet inställt på ett museum för arkadmaskiner från Sovjettiden men det låg innanför ett avspärrat område för något slags Fifa-fest.
(Det spelas ju tydligen VM i någon löjlig sport här för tillfället.)
Inträdet var visserligen gratis men då jag hade ett multiverktyg i ryggsäcken var det uppenbart att jag inte skulle ta mig igenom en säkerhetskontroll och jag är dessutom så totalt ointresserad av hela grejjen att jag antagligen stått ut som en utomjording där inne.
Jag passar på att käka en köttbit på ett steakhouse vid kyrkan innan jag går vidare.
En brutal omväg senare är jag vid Isakskatedralen och det var också mödan värt.
Det var också väl värt pengarna att få gå upp i "The colonade walkway" men jösses vilket mjölksyra i benen efter mer än 200 trappsteg.

På andra sidan katedralen ligger en park med en bronsstaty kallad Bronsryttaren föreställande av Peter den store till häst.
Legenden säger att så länge han står där och blickar ut över floden faller St. Petersburg aldrig.
Under belägringen av Leningrad var statyn skyddad av sandsäckar och trä under de 900 dagarnas bombning och den är i princip oskadd.

Vid det här laget hade jag redan gått runt 1.5mil så först tog jag en rejäl paus i parken där jag summerade ihop gårdagens upplevelser och därefter köpte jag biljett för hop on/off bussarna.
Även om den turen jag åkte inte gav så mycket i ren sightseeing kunde jag se att jag skulle spara benen rejält under morgondagen genom att åka med den andra slingan då det var en tvådagarsbiljett.

Jag var dock för sent ute för att kunna åka med bussarna på vägen tillbaka till hotellet så där fick benen göra jobbet igen dock råkade jag genom guds försyn på en Irländsk pub.
Efter en pint Guinness som var förvånansvärt billig för bara R400 så gick resten av vägen lättare.
Det var egentligen rätt dumt med tanke på att jag fortfarande hade migrän men just Guinnessen kändes inte som om den gjorde någon direkt skada.
Räknas den ändå inte mer som en måltid?

Dagens märkligaste: en Hare Krishna turbåt på floden.
Folk betalar alltså för att hjärntvättas av en sekt på semestern.

 

Att det inte fanns frukost på hotellet är inget hinder för den som är förberedd (ja, jag tog faktiskt med mig eget te).

Smolny katedralen och utsikten från tornet.

Stadsvandring i St. Petersburg.

Uppståndelsekyrkan

Isakskatedralen och utsikten från walkway. Vikten på porten är över 20 ton.

Bronsryttaren. Peter den store.

Bilder från turbussen.