Dag 10 Pristina, Kosovo till Tirana, Albanien via Mackedonien

Onsdag  Dateicon  19.8.2015  Globeicon  Länder:11  Tigericon  416km Totalt:3215km

Vi beslutar oss för att inte åka in i Skopje (Mackedoniens huvudstad) då det ändå inte fanns något särskilt vi ville se och det var för tidigt (10mil) att lägga en övernattning där.
Vi transiterar därför igenom större delen av Mackedonien och åker till Ohridsjön vilket enligt Lonely Planet skulle vara Mackedoniens mest natursköna område och hem för MK:s mest uppskattade turistmål, Sankt Johanneskyrkan i Kaneo.

Trafikkulturen i Mackedonien är inte våldsamt mycket bättre än i Albanien och vi åker större delen av dagen på det mindre vägnätet så även om åkningen är fin så tar det oändligt lång tid.
GPS-kartmaterial för det här området är inte optimalt och dessutom heter gatorna ofta något som ”gata någonting någontingannat troligtvisettnamn litemer avslutning” så att försöka rutta till något mha gps:en är i princip hopplöst.

Då den allmänna inställningen till turister i regionen är att vi skiter i dig, dina pengar och ditt fordon så är ingenting särskilt väl skyltat, om alls. Vi åker därför ganska rejält förbi målet men hamnar till slut på en vacker utsiktspunkt så den omvägen gjorde inte så mycket.

Vi har vid det här laget åkt tjugo mil i fullständigt stekande sol så svetten rinner av oss konstant.

Men vi bestämmer oss för att göra ett sista försök att lokalisera Johanneskyrkan och åker in i staden Ohrid som att dömma av bikinidensiteten är en turistfälla av rang. Jag har lyckats hitta något som verkar rätt i gps:en och den kör vi slaviskt efter, såpass slaviskt att vi faktiskt även medvetet kör mot enkelriktat.
Det är inte direkt ett okänt fenomen i de här trakterna så det går ganska bra fram tills att vi kommer in i ett turistkvarter med en enkelfilig tunnel där vi möter en lokal förmåga i bil. Han pekar och gestikulerar hejvilt och skriker att det är enkelriktad från hans håll.

Jag förklarar för honom på bästa engelska att jag må vara en idiot men jag är en idiot i avsaknad av backväxel så såvitt han inte vill hjälpa mig att knuffa ut motorcykeln så gör han bäst i att backa så vi kommer förbi.
Det gör han faktiskt också men jag inser att fenoment helt säkert skulle upprepas så vi ställer motorcyklarna utanför en restaurang i hamnen och försätter till fots.

Vi hittar faktiskt en kyrka vilket dock visar sig vara Sankta Sophia kyrkan, den är över tusen år gammal och väggmålningarna är fortfarande original så för jag vet inte för vilken gång i ordningen så leder ett rent misstag till något som är upplevelsen värt.
Vi träffar där några Irländare som ger oss diffusa instruktioner om hur vi ska ta oss till Johanneskyrkan men i det här läget var det mer eller mindre underförstått utan föregående diskussion att vi gett upp. Vi hade ytterliggare 13 mil att köra till Tirana och klockan var redan närmare sex på kvällen.

Vi bestämmer oss för att istället njuta lite av omgivningarna och återgäldar den parkering vi ockuperat genom att äta kvällsmat på restaurangen. Jag gjorde misstaget att utan att ifrågasätta innehållet beställa en lokal rätt som hetta chicken pot.
Kycklingen var dränkt i antingen grädde eller ost eller en kombination av bägge men det var inte så mycket att göra något åt, konsekvenserna av det fick bli en senare fråga.

Vi lämnar det vackra Ohrid och Mackedonien bakom oss och åker mot Albanska gränsen. Om trafikkulturen är kaosets moder är inte gränspassagen vid Kjafasan bättre. Jag tror det tog oss över en timme att komma in i Albanien och då lär väl knappast sjusnåret på kvällen ens vara rusning.

Att en mindre begåvad gränspolis vinkar åt oss att ställa oss i en tidigare tom fil utan en närmare förklaring till var vi skulle lämna våra pass höll på att orsaka ett upplopp då vi således blockerade de bilar som stod bakom oss vilka uppenbarligen hade bättre koll på vad jag bedömer vara den totala avsaknaden av logiskt system.

Upploppet verkade dock till vår fördel då en tämligen överspänd Alban menar på att han själv skulle flytta på min motorcykel om jag inte gjorde det.
Jag upplyste honom hövligt om att ett sådant beslut vore överilat och kunde få högst oönskade konsekvenser.
Han tänker därför om och går istället till attack å våra vägnar mot gränspolisen och får då strax uppbackning från flera andra vars väg vi blockerade vilket gjorde att vår plats i kön till passkontrollen helt plötsligt inte hade så stor betydelse.

När vi väl kommit igenom gränspassagen har det hunnit bli mörkt och den fortsatta vägen börjar omedelbart i kraftig nedåtlutning.
Desto längre ner vi kommer desto mörkare blir det pga de omgivande kullarna och det syns inte ens en stjärna på himmlen.
I det kompakta mörkret är skillnaden mellan hel och halvljus så stor att det känns som när man måste ta en bäring mot sängen och släcka lampan vid dörren.
Skillnaden är att istället för att vara på väg mot en mjuk madrass var man oftast här på väg mot en hårnålskurva utan räcken med ett stup utanför.

Vi fortsätter att åka i en oändlig nerförsbacke vilket känns väldigt märkligt för Ohrid kändes defintivt inte som bergsmiljö.

Jag har nu konstaterat att höjdskillnaden var 900m så känslan av att ha åkt i en 13 mil lång nerförsbacka var faktiskt mer eller mindre korrekt.

När vi väl kommer in i Tirana så är gatunamn bara att glömma så hotellet är inmatat med koordinater... som är fel.
Jag är ändå hyffsat övertygad om att vi till slut hittat till rätt gata så jag frågar först på en resturang som pekar åt ett håll och sedan en kvinnlig polis som pekar i rakt motsatt riktning.

Instinkten att lita på polisen ger utdelning och vi hittar till slut fram till hotellet vilket kändes helt underbart, klockan är nu närmare halv elva på kvällen och körningen de senaste 2-3 timmarna sedan gränsen har varit så intensiv att man knappt vågade blinka.

Vi checkar in, tar en dusch och möts i baren för att (åtminstone i mitt fall) försöka få ner pulsen från survival-mode till något liknande vilopuls.
De har dock precis vad som stod på receptet så en mörk skönhet och en Jim Beam senare är ögonlocken tunga som bly.

 

Gränspassagen från Kosovo tillbaka in i Albanien

Någonstans i Albanien

Det här var så färskt när vi kom att motorn fortfarande var igång.
De som satt i lastbilen var oskadda och till slut klippte de bränsleslangen för att få död på lastbilen.
En handfast påminnelse om att det inte är helt riskfritt att färdas i de här trakterna.

Nere vid Ohridsjön

Sankta Sophia kyrkan