Dag 20 Montpellier till Grenoble

Lördag  Dateicon  20.8.2016  Tigericon  383km Totalt:6550km

Dagen inleds med gråmulet väder som snart övergår i regn.
Det är barnsligt och fruktansvärt o-credigt som hojåkare men jag blir så fruktansvärt nedslagen av ihållande regn, jag åker ju naturligtvis ändå men precis all glädje med hojåkningen är totalt bortblåst... och det är ändå i bästafallsscenariot.
Lägg på motorvägsköerna från helvetet och hetlevrade fransmän som totalt saknar ködiciplin så har du receptet på en perfekt storm.

Jag tror nog att det var pga vägljudet för att jag åkte utan hörselskydd större delen av tiden då de skavde så förbannat men det är definitivt inte uteslutet att det var mina damp-utbrott i hjälmen i de där köerna som gjorde att jag fortfarande hörde dåligt i flera dagar efter att jag kom hem.
Står trafiken still kan man ofta köra lite försiktigt mellan köerna och ändå ta sig förbi vilket är en av de stora fördelarna med att åka hoj (och för de som inte själva åker, det är fullt lagligt i de flesta europeiska länder).
Men här stod trafiken aldrig stilla, det var som om alla fyra filerna hade Parkinson, ena stunden i princip stillastående, sedan upp i 50 knyck, nere i 20 osv.
Stundtals bara lättade det och det gick att dra upp i 130km/h (som var den skyltade begränsningen) för att sekunden senare vara i det närmaste stopp igen.
Fullständigt utan förklaring, inga filavstängningar, inga olyckor, ingenting.

Efter att ha gjort zick-zack omkörningar i alla fyra filer, kört mellan filerna i trean (jag har annars som princip att foga mig i filkörning om jag måste sleva i tvåans växel) så inser jag att det inte kommer att hålla i längden.
Antingen får jag foga mig in i trafikrytmen vilket går orimligt långsamt utan lättnad i sikte eller också fortsätter jag så här vilket är en olycka som bara väntar på att hända.
De sceniska rutterna som jag egentligen hivat genom fönstret pga regn är åter i allra högsta grad aktuella för även om sikten är begränsad så känns mina överlevnadschanser avsevärt bättre.
Dessutom har jag svårt att se att det vore möjligt med en lägre medelhastighet än den rådande trafiksituationen ens på det mindre vägnätet.

Jag går av motorvägen och det visar sig vara helt rätt beslut, som om inte lättnaden i trafiken var en fröjd i sig så verkar det faktiskt också som om regnet håller på att ge sig.
Om inte helt så har det i alla fall övergått till ett lättare duggregn.
Det som inte lättnaden i trafiken och vädret gör för att ta ner min puls från galen yxmördar-nivå löser Sarah McLachlan, så mycket metalhead jag är så skäms jag fan inte för att säga att Afterglow är ett jävla mästerverk.

Jag hade visserligen inte då vetat vad jag gått miste om men jag är verkligen glad att jag inte skippade min ursprungliga rutt, redan beskrivningen på dangerous roads för Combe Laval som leder fram till Col de la Machine: ofta erkänd som en av de mest magnifika vägarna i alperna antyder ju vad det är fråga om.
Om det inte går att återge i bild så är det ju naturligtvis än mer hopplöst i textform men att åka genom rena trollskogen, stundtals så tätt att det är som ett lövtak över vägen upp i bergen längs med en klyfta där dimman ligger tät som bomull, nej det är helt obeskrivligt.
Det kändes som jag åkt upp över molnen och tittade ner, fullständigt häpnadsväckande.
Antagligen avskräckte också vädret (trots att det nu faktiskt slutat regna) de flesta för upplevelsen förstärktes kraftigt av att jag nästan var själv på vägen.

Jag lär väl mig ändå någonting ibland så skräckfärden på Old Eastern Railway förra året gör att jag är lite mer kritisk i mina vägval.
Route de Presles var åtminstone på pappret det dummaste jag planerat i år.
En sk. balkongväg i avsaknad av barriär, enbart en fil och regelbundna stenras. Helt idiotiskt, aldrig att jag kör där. Tills man läser vidare till ord kan inte beskriva vägen och bilder gör den inte rättvisa, det är en av de mest spektakulära balkongvägarna i landet.
Fan också, vem kan motstå en sån beskrivning? Inte jag.

Inte för att jag har några större anlag för svindel men det kanske inte var helt till min nackdel att det var dimmigt som fan.
Avaknaden av trafik var i alla fall en riktig lyckträff för de överdrev ju inte det minsta i beskrivningen, på det jävligaste partiet hade det inte funnits en chans att möta en bil, även en så bredarslad hoj som min egen hade gjort mig lite kallsvettig men som tur är mötte jag inte en levande själ.

Med tanke på hur spektakulär körning det här var redan under de här omständigheterna så måste det här vara en fullständigt gudomlig upplevelse i klar väderlek, helt klart en bucketlist-väg.
Det kommer några regnstänk på min väg ner från de dimhöljda bergen men inget som på något sätt kan påverka det glädjerus jag känner efter den körningen, det gällde dock att inte tappa fokus då det var serpentinvägar i några av de sämsta siktförhållanden jag kört i (i dagsljus i alla fall) och barriärerna lyste med sin frånvaro.

Men även resten av vägen fram till hotellet i Grenoble förlöpte stillsamt.
Efter de sedvanliga rutinerna så käkade jag efter tips från receptionisten kvällsmat på en Italiensk restaurang.
Grillad svärdfisk fick det bli nedsköljt av en Peroni öl, det var sannerligen inte den sämsta avslutningen på den här dagen.

 

Col de Rousset



Col de la Machine och Combe Laval



Riktigt så korkad att jag stannade på Route de Presles för att ta kort är jag inte men jag har klippt ihop en liten film istället.


Här har jag redan åkt igenom och siktförhållandena ser betydligt bättre ut på bilden än hur de upplevdes.